Rom – The Story

Min kompis och resesällskap Anna-Lena skulle hämta mig kl 2.00 Jag hade lyckats sova ett par timmar och klev upp 1.30. Fixade kaffe, en macka och klädde mig. Gick ut och väntade. Ute kändes det skönt men jag fick ett sms av Anna-Lena att hon blev ett par minuter sen och medan jag stod och väntade så började det snöa, mer och mer och mer. När vi rullade ut på E18 så var det som att köra i rymden. Luften fylldes av attackerande snö mot bilen. Väglaget var ändå hyffsat så vi tuffade på, genom Karlskoga och mot Örebro. I Örebro var det dock mer snö, runt 10 cm på vägen och bilen kanade lite hit och dit när vi körde av E18 och ut på E20. Vi fick åka långsamt. Vi såg en trafikolycka och en massa blåljus. När vi svängt av E20 och mot Katrineholm hamnade vi bakom en lastbil i 60 km/h. Tankar började snurra i mitt huvud. ”Vi kommer aldrig hinna” osv. Det gick ju heller inte att köra om när det bara öste ner snö och man inte såg ett dugg. Men vi hade tur och lastbilen svängde av in mot Lithells och vi kunde tuffa på i 80-90. Det blev lite mindre snö på vägen allteftersom vi åkte och när vi började närma oss Nyköping i tid så kändes allt så mycket lättare. Vi skulle komma iväg.

Planet lyfte enligt tidtabell och vi somnade som stockar och sov stora delar av tiden. Och anlände till ett soligt och varmt Rom. Vi skulle ta bussen in till centralen ”Termini” men fick vänta en stund och stod och njöt av solen. Jackan åkte av. Tröjan åkte av och jag stod i bara linne och lät solen värma min bleka vinterhud.

Efter att ha letat lite så hittade vi fram till den lägenhet vi hyrt och den hade verkligen ett kanonläge. Nära till allt. Den var liten men hade ändå det som behövs så det fanns inget att klaga på. Vi packade upp lite, och begav oss ut för att leta nummerlappsutdelning. Det var lättare sagt än gjort. Den enda information som jag hittade på det PM som jag skrivit ut var ”Marathon Villige” vilket jag trodde skulle ligga vid Colosseum, där start och mål skulle vara. Men ack så fel jag hade. Efter mycket letande hittade vi fram och jag fick min nummerlapp. Vi käkade underbart god pizza och somnade ovaggade efter en mycket lång dag.

Lördagen tillbringades gående bland alla sevärdheter. Det är otroligt mycket att se. Vi gick och vi gick. Vi åt god mat, god glass och drack god öl och gott vin.

Den stora dagen var inne och jag steg upp vid 7. Hade tänkt mig att gå ”hemifrån” strax före 8. Starten skulle gå 9. Jag tassade upp och åt min frukost. Gröt och en macka med lufttorkad skinka, salami och brieost. Mums! Slog igen dörren till lägenheten och knallade sen iväg. Ensam med mina tankar. Funderade. Där gick jag ensam. I ett annat land. Utan mobil. Utan nyckel till lägenheten. Bara jag, mina överdragskläder och mina starka ben. Jag lämnade in väskan och det blev lite kallt med kortärmat och kjol. Det blåste kalla vindar. Jag gick bort mot starten och gick in i mitt startled. Där blev det varmare av alla människor. Människor av olika nationaliteter och med olika språk. Tanken slog mig att nästa gång jag står i en startfålla med så många olika språk runt omkring mig så står jag på startlinjen till UTMB. Huuu! Läskigt. Och spännande så klart!

Nerräkningen började och vi sprang iväg till Europé’s ”The final countdown” Det rös i mig och jag kände mig glad. Planen vara att njuta av loppet och ligga i ca 5:20-tempo. Det var inte lätt i början. Det var folk överallt och det gick inte fort fram. Men varför skynda? Jag hade ju inte bråttom. Benen kändes pigga och pulsen var låg. Efter ca 5 km började det bli lite glesare mellan löparna och man kunde nästan springa i sitt eget tempo. Jag luffsade på och snittempot på första milen blev 5:28. Solen sken och jag sken. Det gick lätt!

Jag hade en Vitargobar med mig som jag hade delat upp i bitar jag skulle ta varje mil. Jag drack vatten till och vid vätskestationerna fanns halvlitersflaskor med vatten som jag bar med mig ett par km och smuttade på.

Jag sprang på och såg att snittfarten sänktes. Funderade lite för det kändes inte som om jag sprang fortare. Benen ville bara framåt, framåt. Halvmaran passerades på 1:52 vilket ger ett snitt på 5:20. Jag kände en lite uns av besvikelse att det bara var halva vägen kvar. Jag njöt verkligen och ville inte att det skulle ta slut.

Strax efter 30 km började jag att springa om andra löpare. Nu var det nästan ingen som sprang om mig längre. Jag kände mig så stark. Inte en svacka och jag log och jag sprang. Sicksackade runt andra löpare och hejade lite på nån svensk.

Vid 35 km hade snittfarten sjunkit till 5:18 och jag kom ikapp 3:45-farthållarna. Tänkte att jag skulle springa med dem men de försvann bakom mig. Jag ökade. Jag njöt! Stark som tusan! När det var 2 km kvar och vätskekontroll grabbade jag tag i en vattenflaska, tog ett par klunkar och ökade ännu mer. Åh, det var så härligt! Sista biten i mot Colosseum gick fort och när jag såg Anna-Lena, och hon såg mig, gav jag allt och tjoade och sprang in i mål på nytt pers. Visserligen bara 1 minut bättre än förut, men jag hade inte tagit i alls. Utan att försöka så sprang jag bättre än tidigare. Med en lugn öppning, låg medelpuls - 160, och pigga och glada ben ger detta ett fint formbesked. Trots 6-timmars helgen före. Jag är grymt glad och nöjd och känner att detta bådar gott inför TEC om 3 veckor.



Mellantider

Fina km-tider på slutet

Efter loppet kändes allt som vanligt och de 4 milen hade bara gett mersmak. Jag tog en dusch, en återhämtningsdrink och en macka innan Anna-Lena och jag begav oss ut bland Roms sevärdheter igen. Denna gång var det spanska trappan som skulle besökas. God mat och så klart en stor glass fick bli firandet på dagens insats.

Resan hem gick bra och det var riktigt skönt att krypa ner bredvid sambon igår kväll. Egen säng är bästa säng. ;)