fredag 31 maj 2013

Harsprånget

Harsprånget, Kristinehamns stadslopp på 6 km avgjordes igår. En individuell klass och en lagtävling. På jobbet hade vi lyckats få ihop 2 lag med en supporterliga till. Det var riktigt kul!
En sjukt jobbig upplevelse förra året gjorde att jag kände mig lite nervös inför loppet.
Arbetsdagen före hade varit stressig och det var en del som skulle utföras.
När jag kom hem hade älskingen maten klar och jag åt köttfärssås och sen kaffe och glass till efterrätt. Jag blev proppmätt och kände inte alls för att springa. Hade ca en timme på mig från att jag kom hem till jag skulle iväg igen.

SuperhjELte.
Väl på stan snackades det med folk och många tror på riktigt att jag är bra på att springa fort bara för att jag springer långt. Men det är väldigt stor skillnad att mala på länge i ett lågt tempo och att springa fort under en kort tid. Visst kan jag springa 6 km i min vanliga lunk utan att det är förfärligt tufft, men att springa snabbt, det är jobbigt det. :)
Foto: Lars Flykt
Jag fuskade lite med uppvärmningen, är ju heller inte van att värma upp så... ;)
Starten skulle gå 19.00 och i startfållan startade jag musiken medan speakern pratade lite. Det gjorde att volymen blev lite för hög, hörde jag när jag sprang iväg sen. Men då fanns ingen tid att krångla med det och sänka.

Startskottet smäller av och alla rusar iväg, likt ett 100 meterslopp. Jag försöker hitta en bra rytm och pulsen pumpar. Jobbigt!

Förra året snittade jag 4-fart och i år kollade jag på klockan efter första km och såg att det hade gått lite mer än 4 min. Långsammare alltså. Jag kämpade med att hitta ett tempo jag kunde stå ut med och jag slet. Usch, va tufft det var.
Men i år såg jag folk efter banan och uppfattade att många skrek mitt namn, vilket kändes som en riktig energiboost. Tack för det! Förra året hade jag tunnelseende och märkte ingen annan.

Jag höll min fart, sprang jämnt hela vägen och segade mig förbi en dam ungefär halvvägs in i loppet. Jag räknade ner km och minuter. Snart skulle jag äntligen få stanna.
Kunde öka lite på upploppet och går i mål på höga 25 som tredje dam och ett snitt på 4:06! Jösses!

Upploppet!
Foto: Lars Flykt
Jag går bort till min hejarklack och sätter mig. En tjej kommer förbi och undrar om det är känns gött.
"Om en timme", svarar jag.
Men så blir det inte. Jag mår illa resten av kvällen.

Jag är riktigt nöjd med min insats och jag trodde ärligt talat att det skulle vara mer slitsamt och att VM skulle sitta mer i benen. Men det gick bra och jag fick ett riktigt bra fartpass.
Det här med sprintlopp är inte min grej. Men det är kul att tävlingen drar så mycket folk och lagtävlingen är riktigt skoj. Så här nån gång om året funkar det allt att va med. Men det kanske hade blivit mindre jobbigt om jag tränade fart nån gång? Fast då skulle väl jag försöka springa ännu fortare så det ändå skulle bli jobbigt. ;)

Lagen samlade!
Foto: Lars Flykt

torsdag 30 maj 2013

Ny leksak

Trots att jag har varit väldigt nöjd med min Garmin 310 XT har jag sneglat åt Suunto's klockor. Dels tycker jag att dom är bra mycket snyggare och dels är det alltid roligt med nya grejer! :)

Därför har jag nu köpt mig en Suunto Ambit 2 S.

Det ska bli riktigt spännande att testa en annan klocka och lära mig lite andra funktioner.
Jag återkommer med en recension senare.



Vill du köpa min gamla Garmin? Hör av dig!
Den är 2,5 gammal. Batteriet fungerar i 17,5 timme med gps'en på. (nytestat)
Armbandet är utbytt och endast använt ett par tillfällen.
Prisidé 1200:- typ

onsdag 29 maj 2013

Mtb-träning

Just det, tävling nästa helg. Har cyklat väldigt få gånger sista tiden. Så idag var det dags att damma av mtb'en.

Jag var inte det minsta sugen på att dra iväg på cykel i regnet. Men det skulle bli en kort tur så jag trotsade omotivationen och vädret och begav mig ut.

Och tur var väl det för det var så himla enormt kul att cykla. Jörgen och jag såg väl ut som blöta, prickiga lermonster när vi var klara. Det knastrade mellan tänderna och det var tom grus i hästsvansen.
Men det var så himla skoj och jag kände mig jättestark. Fegade lite i skogen, stenar och rötter var superhala.

Kände mig bara lite fel klädd och jag såg verkligen ut som en löpare på cykel. Men det bjuder jag på!





- Posted using BlogPress from my iPhone

tisdag 28 maj 2013

Med solglas i regn

Igår tänkte jag springa hem från stugan. Men jag hann bli så frusen, kall och omotiverad så jag åkte med i bilen istället. Imorse planerade jag istället en morgontur till jobbet. Jag kollade vädret och såg att det skulle bli strålande sol! Härligt!

Tog min färdigpackade rygga, solglasögon och smög iväg hemifrån. Det hade regnat under natten och himlen var inte alls klar som väderapp'en sa. Nytt regn hängde i luften. Jag sprang iväg med min nya spellista spelandes i öronen.

Det kändes som om jag tog det lugnt. Jag har ju inte sprungit nåt på 3 dagar. Hm, såg efter ett par km på klockan att det gick fortare än min känsla. Lät det va. Nu började det regna också och mina solbrillor blev prickiga. Jag slapp ju regnet i ögonen i alla fall.

Jag fortsatte ut längs vattnet mot Stadsbondgården. Såg att farten fortfarande var högre än känslan. Tänkte att det är nog medvind. Det regnade mer och mer. Vände och kände att jag hade haft medvind men farten låg konstant ändå. Skumt.

Klockan pep 18 km strax före jag hann fram till jobbet. Då sprack solen igenom molnen och jag fick dra lite nytta av mina solbrillor de sista 350 metrarna fram till jobbet. Undrar hur många som såg mig under vägen och funderade på varför jag bar solglasögon i regnet?! :)

Sammanfattar ändå en fantastiskt skön morgontur med väldigt lätta ben. Älska morgonlöpning!

Gammal bild.

måndag 27 maj 2013

Viloperiod med dubbla tävlingar

Det har varit mycket träning under hösten och vintern. Mycket tid ock kraft har gått åt till att planera, prioritera och genomföra alla träningstimmar. Mina goa barn och min älskling har fått mindre av min tid. Mina baksida lår har gjort lite ont. Därför har jag nu bestämt mig för att ha en lite lugnare period innan UTMB-träningen drar igång. Visserligen är det bara 3 månader kvar men det men det hinns.
UTMB väntar om 95 dagar.

I helgen nu har jag inte tränat en minut, bara ägnat mig åt min familj. Det är så mycket värt! Kärlek mina vänner!

Jag kommer ta nån vecka till utan en massa mil. Jag tror min kropp behöver det. Jag saknar träningen men ändå känns det väldigt skönt.
Foto: Maria Jansson

Men jag har 2 små tävlingar på gång de närmsta 2 veckorna också. Men det är verkligen små lopp. Det första är redan på torsdag. Kristinehamns eget lilla stadslopp, Harsprånget. 6 km långt och jag deltar i ett lag tillsammans med andra på mitt jobb. Förra året var vi också med och då kom jag tvåa. Det var mitt livs jobbigaste lopp. Verkligen. Jag sprang 6 km i 4-fart! Huh!! Det kommer nog inte bli så snabbt i år, tror jag. :)

Om 2 veckor ska jag tävla i multisport igen tillsammans med Jörgen. Vi ska köra en tävling i Örebro. Jag kan inte skryta med en massa träning med cykling och paddling direkt men det kommer bli kul. Dessutom har vi ju en seger att försvara från sist. ;)

På cykel!

lördag 25 maj 2013

fredag 24 maj 2013

Tog det soft

Jag hade tänkt springa på lunchen igår. Men strax före smattrade det som tusan på rutan. Regnet öste ner. De springkläder jag hade med var shorts och linne. Klantigt kan tyckas men så var det. Jag gick ner i omklädningsrummet för att byta men jag hade inte ett dugg lust att ge mig ut i regnet. Så jag struntade i det! :) Försökte fota latmasken på axeln men vet inte om jag fick med honom.
Han fick sitta kvar där på axeln och jag njöt av hans sällskap.

Ser ni latmasken där på axeln?! ;)
Foto: Privat
Imorse packade jag ryggan och sprang till jobbet. Jag tog den längre vägen över Posseberg och fick ihop 17,4 km. Det gick lätt och trots att jag roddade med sjuk son och febermätning via lotsning i telefon hamnade snittfarten på strax över 5 min. Det hade jag inte räknat med så här knappa 2 veckor efter VM.

torsdag 23 maj 2013

Klocktest

Jag har ju en Garmin 310XT som klocka när jag springer. Den fungerar bra och mäter sträcka och tid (och puls), som jag är ute efter. Det finns ju en mängd andra finesser på den också som jag inte använder vanligtvis.

Garmin lovar en batteritid på 20 timmar. När klockan var ny sprang jag TEC på 18:33 och klockan protesterade inte för dåligt batteri. Det är bra.

Nu är det 2,5 år sen jag köpte klockan och har använt den i stort sett på varje löppass. Enligt min egen lilla statistik har den gått 757 timmar.

Under 24H i Holland använde jag klockan tills den dog av batteribrist för att se hur länge den fungerade nu. Den stängde av sig efter 17,5 timme. Det tycker jag är fullt godkänt!
Jag hade som plan att stänga av pip och vibration (för varje km) för att få den att räcka längre men glömde av det.
Så ja, det pep och vibrerade 167 gånger. :)

Mitt pers på 100 miles (160,9 km) putsades med 1,5 timme också. För det ser ut som jag fixade det på under 17 timmar. Kul!

onsdag 22 maj 2013

I skorna igen

Så var första passet avklarat efter återhämtningstiden. Jag drog ut direkt efter jobbet i måndags tillsammans med sambon. Vi tog oss upp genom skogen till vattentornet och sen hem igen. Fick nästan ihop 5 km och känslan var god. Lite känningar i mina baksidor hade jag, men jag jobbar med att stretcha dom minst 2 gånger per dag nu.

Vi lyckades klara oss utan regn. Det regnade under arbetsdagen, var uppehåll när vi cyklade hem och sen när vi sprang. Sen kom regnet tillbaka lagomt tills vi var klara. Ibland ska man ha tur!


Igår passade jag på att ta en kort tur medan sonen spelade klasskampen i fotboll. Sprang en omväg genom skogen och stannade efter 6,5 km och kollade på matchen. Sen rullade jag hem, nerför och fick ihop lite drygt 8,5 km. Det kändes riktigt bra och kroppen känns över förväntan pigg.
Det är gött det!

Har sprungit i mina Hoka nu och de känns jättesköna. Det känns lite som en vanesak att springa i dom. Igår var första gången jag sprang stigar i skogen med dom och jag trodde det skulle bli lite klumpigt bland stenar och rötter. Men skorna "svalde" ojämnheterna och det fungerade riktigt bra.

Jag och mina stora skor. ;)

måndag 20 maj 2013

Eftertankar kring VM

Det har gått en hel vecka sen jag startade mitt första VM. En tävling som skiljer sig lite från andra, tex sprang jag för första gången med support. Jag åkte heller inte hem direkt efter tävlingen som jag brukar.

Foto: Leif Lundqvist
Återhämtningen har gått bra efter mitt långa lopp förra helgen. Kroppen känns pigg och fräsch. Men jag har ännu inte begärt så mycket av den heller. Idag kommer jag nog ta en kort springtur och känna lite på den.

Som sagt, så åkte vi ju inte hem direkt efter tävlingen. Det tror jag är en stor nyckel i att kroppen känns fräschare. Jag fick äta och lägga mig och sova ganska direkt efter tävlingen och inte sätta mig i ett flygplan och sen bil i flera timmar. Jag kunde göra det som kroppen vill direkt efter målgång, dvs lägga mig ner och dö en smula.
Precis sovit en stund i bilen.
Foto: Leif Lundqvist
Att springa med support var en ny upplevelse men en väldigt positiv sådan. Det kändes faktiskt väldigt lyxigt och nästan lite skumt att ha någon som gör allt man ber om. En liten slav nästan. Det underlättade ju väldigt mycket för tävlingsresultatet och jag kunde absolut inte gjort ett så bra resultat utan supporten.

Bra grejer som jag fick till var en sport-bh utan sömmar som gjorde att jag slapp skav. Lite tejp på ryggen och jag klarade överkroppen helt utan "skador".
Det kan va lite tjockare strumpor som räddade min häl från den stora blåsan. Det är ialla fall värt att testa det nästa gång också.

Det jag skulle kunna förbättra till en ev nästa 24H är att försöka styra bort tröttheten som kommer i gryningen. Jag måste lära mig hantera den och ignorera den.
En annan sak är att planera energitaget, i alla fall lite grann. Det är inte lätt för supporten att veta vad jag vill ha när jag inte ens vet det själv.

Sen tycker jag att SFIF ska ta fram varmare och mer olika kläder. :) En fleecetröja, kanske en hoodie att ha att spatsera runt i typ, en buff, mössa osv.


lördag 18 maj 2013

Vila de lux

En hel vecka har det gått sen loppet. En vecka utan träning. Bara vila och återhämtning.

Vi är i stugan och njuter av sommarvärmen.
Jag älskar att ligga i solen och idag somnade jag en stund där på gräset. Otroligt avkopplande och lugnt.

Men jag måste erkänna att det kryper lite i benen. Jag längtar efter att springa.
Bara en kort tur.
Njuta.
Frihet.
Sommar.
Mmm...

Kanske imorgon. :)

Igår var jag på Intersport och tog några bilder för dom och Saucony. Det är riktigt snygg färg på tävlingskläderna iår.






Foto: Daniel Wassberg


- Posted using BlogPress from my iPhone

torsdag 16 maj 2013

Mitt VM/EM i 24H

Så var det morgon. Dagen grydde i Bergen op Zoom där vi bodde under vår vistelse i Holland. Jag vaknade av mig själv vid 7.00, frukosten öppnade 8. Jag hade sovit rätt bra, vaknat ett par gånger bara men ändå helt ok. Det var grått ute men det kom inget regn. Det blåste ändå rätt hårt. Hängde på låset till frukosten och gick sen tillbaka för att göra mig klar. Jag hade förberett det mesta kvällen före så jag var en av de första att bli klar. Satte mig i lugn och ro och pratade med de andra som blev klara allteftersom.
Jag var pyttelite pirrig i magen men ändå jag kände mig helt lugn.

När vi sen gick ut för att lasta i bilen började det regna och det regnade på rätt hårt under bilresan till Steenbergen, där tävlingen hölls.
Efter lite kringelikrokar kunde vi köra bilen ända fram till servicetältet för att lasta ur allt. Dit kom också Andreas fru Jessica och Pappa (och Ingalill och deras holländska kompisar, vi kan kalla dom pappa-gänget). Vi sjöng för pappa som fyllde år och sen pratade Roland och jag ihop oss om det sista.
Laddad support och löpare

Det regnade fortfarande när jag gick bort mot starten. Det var nästan en timme till start och jag gick in i den skola (?) som var i anslutning för att värma mig och hålla mig torr in i det sista. Träffade på Andreas och Jessica och vi satt där och pratade bort tiden fram till start. Jag var fortfarande inte så nervös. Mest glad och lugn, typ som vanligt.
Vår plats



Några minuter innan start går vi ut och inser att det slutat regna! Underbart! Vi står där i den här stora folksamlingen och hör alla olika språk. Ser alla landsdräkter. Det känns stort. Speakern pratar holländska och jag känner hur håret på armarna står upp. Inte av kylan, snarare av känslan att få stå där. Känslan att vara en av alla. Känslan av att få starta och springa på samma bana som världens bästa ultralöpare. Jag njuter och tar till mig av stunden.

Startskottet smäller av och vi springer iväg. Jag har min gps-klocka på mig för att se så jag inte springer för fort i början. Många rusar iväg i ett tempo jag knappt håller på korta pass. Nu ska vi springa här i ett dygn. Banan är fin men blöt och jag försöker att inte trampa i vattenpölarna. Blöta fötter ger större risk för skav.
Vi springer förbi supporttältet och jag ger Roland mina brillor.

Bara några km i benen.

Jag försöker hålla ner tempot och komma in i min lunk. Jag ser på klockan att det går lite fortare än tänkt men det brukar jämna ut sig senare. Jag brukar hålla mitt eget tempo trots omgivningens fart.

Jag springer hela varvet de första timmarna. Roland förser mig med salttabletter, energi och vätska. Det märks att han är en van supoort. Han är proffs på det här!

Tiden och varven försvinner. Jag blir förvånad när Roland står beredd med salttablett igen. Va! har det redan gått en timme?!
Jag springer på, mest för mig själv. Pappa-gänget och Annikas familj hejar på oss nästan varje varv, vilka hjältar!
Solen skiner ibland och det blåser hårt. Motvinden på ena sidan banan kyler ner kroppen och i medvinden vid varvning känns det varmt. Jag går ca 100 meter när jag är längst bort på banan men efter nån timme bestämmer jag mig för att istället gå där det är medvind. Det blir snabbt kallt i vinden, även om det är kort sträcka.

Cirka 100 meter efter vårt supporttält har Andreas ställt upp en badbalja. Då kan man ta sin flaska hos supporten och dricka medan man går och sen slänga flaskan i baljan. Sen kan någon ur supporten hämta alla flaskor och fylla dom på nytt. Detta visade sig vara en mycket bra idé!
Eftersom jag är löpare och inte basketspelare missade jag baljan nästan varje gång. Baljan stod vid ett tält där det var support till en fransk löpare. Han var jättesnäll och plockade upp min flaska och la den i baljan varje gång jag missade. Är otroligt tacksam för det! :)

Nån gång på kvällen börjar mina bakben att bli stela och göra ont. Anna kavlar dom medan amerikanarna tittar förundrat på oss. Det gör lite ont precis när jag springer iväg sen men efter några hundra meter känns det bättre.

Det blåser som tusan och nån gång på kvällen, minns inte riktigt när, börjar det regna. Jag är ute på ett varv just då. Det tar i och kommer jättemycket regn och vind precis när jag är där det blåser som mest motvind. Tröjan slickas mot min kropp och jag blir iskall. Vid varvningen står Roland beredd med överdragsjackan. Jag drar på den och vi bestämmer att han ska ta fram min regnjacka till nästa varv. Egentligen måste vi springa i landslagskläder men jag har inga blågula regnkläder så jag prioriterar att bli varm och använder mina egna regnkläder.
Får jackan och fortsätter.

Nu börjar det istället hagla och det gör ont i ansiktet när haglen piskar. Jag böjer ner huvudet och maler på. Kroppen känns ok även om det gör lite ont i baksida lår. När jag passerar varvningen och regnet står som spön i backen stannar jag medan Roland tar fram mina regnbyxor. Jag vill inte ta ett varv till i kortbrallor. Låren är röda av kylan och det är skönt med brallorna på.

Jag har satt ett mål att försöka springa 22 mil och vill gärna göra undan mer än hälften på 12 timmar. Vid halvtid har jag gjort 118 km och allt är enligt plan.
Nu äntligen börjar nattlöpningen som jag så länge längtat till. Det regnar omvartannat och blåser. Jag pluggar in musiken, en torr buff runt huvudet, fäller upp regnhuvan på jackan och springer på medan regnet smattrar på luvan. Varven flyter och jag försöker äta och dricka. Varvar juice, blåbärssoppa och vatten. Käkar Snickers, mitt bröd med Nutella och Twix och Ahlgrens Bilar. Jag fryser inte längre.

Annikas familj står troget där och hejar, hela natten. Är så imponerad av deras engagemang.
Jag stannar för att få mina baksidor kavlade då och då.

Jag försöker dricka Redbull men det gör mig illamående så jag ger upp det.
Natten går mot gryning och jag kan se hur himlen blir ljusare och ljusare. Fåglarna börjar kvittra och en ny dag gryr. Det är nu vi sållar agnarna från vetet. Det är nu tävlingen börjar. De sista 6 timmarna är det mycket som avgörs och det går att klättra i resultatlistan om man bara orkar röra på sig.

Regnet upphör men jag behåller både regnbyxor och jacka på. Det känns inte för varmt. Jag försöker äta och dricka varje timme och lyckas hyffsat bra trots att jag stundtals mår rätt illa. Jag har fortsatt att gå biten från supporten fram till vår badbalja.

Det är 5 timmar kvar tävlingen och jag är såå sömnig. Jag vill sova. Försöker få i mig energi. Känner hur hela ansiktet är avslappnat och i varje steg dallrar läppen. Måste sett roligt ut...
Jag känner hur jag har blåsor på fötternas framtrampdynor men har ingen känning på hälen. Konstigt.

Energin kommer tillbaka i takt med att solen tittar fram bakom molnen. Reima berättar att vi ligger fyra i lagtävlingen efter Tyskland och ett ev EM-brons är i sikte, bara vi inte tappar för mycket. Jag försöker bibehålla farten. Det fungerar en stund till. Får sällskap med Andreas en bit och vi tar nåt varv ihop. Funderar på hur det kan vara så att man har sån kraft kvar och orkar springa efter alla timmar, men så snart slutsignalen ljuder försvinner all kraft och man vill bara lägga sig ner och dö en stund.

Andreas och jag.
Pappa-gänget och Jessica dyker upp igen och hejar på oss. Nu är det inte jättelångt kvar!

Men här kommer min lilla dipp och jag släpper Andreas. Går lite längre än badbaljan vid varvningen och några hundra meter på andra sidan banan också. Fötterna gör lite ont och jag är sömnig.
Torill kommer och springer förbi. Hon hejar på mig och jag får sån kraft att se hennes lätta steg susa förbi. Vi måste springa sista, säger hon. Och ja, det måste vi. Jag drar iväg. Rycker av mig byxorna vid varvningen men behåller jackan på.

Det är två timmar kvar. Två ynka timmar av 24! Nu går det helt magiskt nog lätt. Jag ler lite varje gång jag springer förbi en "Germany-jacka". Jag springer hela varven. Går lilla biten till baljan och springer på resten. Hjälp, var kommer denna kraft ifrån? (Det är säkert ingen fart att tala om, men i det läget känns det som turbo).

Jag ser hur klockan räknar upp vid varvningen. En timme kvar! Sista timmen!! Och jag har så mycket kraft i mina ben. De bara maler på! Nu går jag inte ens till baljan. Roland langar vätska och energi i farten och jag kan koncentrera mig på att springa.

Det samlas mer och mer folk längs banan och alla hejar och applåderar. Speakern babblar på och jag springer som jag var ute på vilken transportjogg som helst. Wihoo!
Ca 17 minuter kvar när jag passerar varvning, hinner jag ett varv till? Jag tar träklossen med mitt startnummer från Roland när jag passerar ifall nåt skulle hända. Hej va det går! Jag tar ett varv till och allt bara flyter.

Speakern ropar "3 minuter!" när jag varvar och jag ser på skärmen att det står 217 nånting bakom mitt namn. Jääää!! Jag ser pappa (springandes, som jag inte gjort på säkert 20 år) för att hinna till det beräknade ställe jag kommer vara när slutsignalen går. Han hinner inte med.
Jag fortsätter och vid supportertälten har det bildats en smal gång av alla människor att springa i. Jag vill fram! Benen är så starka!! Jag fortsätter förbi vårt tält och vidare. Varje meter räknas! Jag hör hur de räknar ner. Det handlar om sekunder nu.

3-2-1 STOPP!!! Och tävlingen är över. Jag stannar och lägger ner min träkloss där jag står. Går och pratar med 2 norska löpare och precis då kommer slutmätarna och knappar in min sträcka. Pappa-gänget kommer med andan i halsen och gratulerar. En funktionär kommer med dricka. Jag tar en Cola. Usch! Det smakar inte gott. Men jag är så jäkla nöjd! Jag vet inte slutdistansen ännu men jag vet ju att det stod 217 vid sista varvningen.

218,5 km i benen.

Hittar Torill och vi kramas och gläds med varandras nya pers. Jag drar på mig överdragsbrallor och går sakta tillbaka mot vårt tält, alltmedan kraften rinner ur mig. För första gången på ett dygn sätter jag mig ner på en stol. Jag börjar genast frysa. Jag får en sovsäck runt mig men fryser så jag skakar. Försöker äta. Inte gott.


Proffs-Roland har redan plockat ihop alla mina saker och jag är evinnerligt tacksam för hans stöd och hjälp. När bilen körs fram sätter jag mig och åker med bort till skolan jag satt i innan start. Där ska det bli prisceremoni kl 14.
Jag fryser fortfarande och norskarna är snälla och kommer med en filt. Det kommer en funktionär och säger att det finns mer filtar i massagesalen så jag går dit.
Får en filt och lägger mig på golvet. Pappa sitter bredvid på en stol medan jag ligger och halvsover i väntan på prisutdelningen. Ännu vet vi inte om vi lyckades hålla undan för tyskarna eller om de tog bronset ifrån oss.

Snart varm igen.

Strax före 14 samlas alla och prisutdelningen börjar. En tysk tjej kommer fram och berättar att de tog bronset. Attans! Jaja, jag är nöjd ändå. Och väldigt trött. Jag försöker hitta en bekväm ställning att sitta i men hittar ingen. Anna får bilnyckeln och vi går ut istället. Jag lägger mig i baksätet och somnar.

När de andra kommer ut åker vi och köper hämtpizza. Jag får i mig halva sen samlar jag kraft för att duscha. Jag har ännu inte tagit av mig skorna. Men jag blir riktigt förvånad av att se att fötterna är så pass hela. Hälen är helt intakt och blåsorna på framfoten är redan trasiga.
Det är rätt skönt att duscha och efteråt borstar jag tänderna och kränger på mig kompressionsstrumpor och kryper ner i sängen. Klockan är bara halv sex på kvällen på vad gör det om man är trött?!
Trött och förbaskat nöjd!

Jag är så himla enormt tacksam att jag inte hittar några bra ord för att förklara vilket jobb Roland, Anna och Reima gjorde för oss löpare.Vilken service! Vilket stöd! Helt outstanding!

Tack också till alla nära och kära som åkte till Holland bara för att heja på oss.

Och ett stort tack till alla er som följde oss på nätet och skickade hälsningar och pepp.

Tack min älskade sambo för att du stöttar mig, ger mig tid så jag kan springa och peppade mig att åka iväg på detta äventyr.

Och tack kroppen för att du är så stark och är med mig.

Tack!

Hur mår jag?

Som jag redan berättat är mina fötter i otroligt bättre skick än efter någon annan (lång) tävling. Redan dagen efter tävlingen kunde jag ha vanliga skor på mig.
Igår traskade jag runt på Elfackmässan i Göteborg hela dagen och benen känns riktigt bra. Jag har lite ont i höger höft och knä, men jag försöker stretcha lite och det känns som om det går åt rätt håll.

Inatt var första natten efter tävlingen då jag kunde sova hela natten utan att vakna en endaste gång. De andra nätterna har jag vaknat när jag vänt på mig eftersom höften gjort ont. Nu sov jag som en stock. Det är ruskigt skönt.

När jag kom till jobbet stod en mycket fin överraskning på mitt skrivbord. Ett presentkort och en flaska bubbel som mina goa arbetskamrater köpt till mig. Det gjorde mig jätteglad!! Tack snälla ni!

Än så länge tror jag inte att det jag gjorde riktigt har sjunkit in och "post-lopps-deppen" har uteblivit. Visserligen inget jag saknar men jag är ändå förberedd att/ifall den kommer.

Nu sitter jag i solen en stund på lunchrasten och ska strax gå in och fortsätta med dagens jobb. I eftermiddag ska jag kolla på sonen som spelar fotboll. Sen ska jag börja försöka fila på en tävlingsberättelse också. :)

tisdag 14 maj 2013

På hemmaplan igen

Hemresan blev lite försenad och vi landade på svensk mark strax efter 23.00 igår kväll.
Vaknade imorse efter en natt på Marias soffa. Vi tog pendeln från Solna och sen hoppade jag på tåget hem. SJ skötte sig perfekt och jag steg av på perrongen i Kristinehamn strax före 11. Solen sken och min älskling stod och väntade. Underbart att ses igen!

Han släppte av mig hemma, bar upp min väska och åkte tillbaks till jobbet. Jag tog en lång välbehövlig dusch, fixade lite mat och kaffe innan jag satte mig till ro i solen på balkongen. Skönt att va hemma!



Alltså, det har varit en sån himla kul och upplevelserik helg. Jag är så glad och tacksam att just jag fick chansen att följa med. Att lilla jag fick dela detta stora med andra goa människor.

Jag vet inte hur eller varför men jag fick ingen blåsa på hälen den här gången. :) :) Bara på trampdynorna fram. De gör lite ont att trampa på. Höger knä och höft känns av lite eftersom vi hela tiden sprang högervarv (borde va därför iaf). I övrigt känner jag mig oförskämt fräsch i kroppen. Min sambo sa att han aldrig sett mig gå så här bra efter en tävling. ;)

Imorgon ska jag traska hela dagen på elmässan i Göteborg. Gissa om jag är sugen på att åka?! ;)


- Posted using BlogPress from my iPhone

måndag 13 maj 2013

Tia på EM

Mitt resultat igår räckte till en tiondeplats på EM och placering 17 på VM. Det är jag jättenöjd med. :)

Vårt damlag kom på fjärdeplats i EM. Knappt ett varv efter Tyskland. Så nära pallen...

Men tia liksom. Coolt!



- Posted using BlogPress from my iPhone

söndag 12 maj 2013

218 komma 5

Smaka på det. 218,5 km. Det känns långt. Det var vad jag sprang på 24 timmar här i Holland. Lite galet faktiskt.

Det var riktigt skitväder. Regn, blåst och tom hagel. Raksträckorna med motvind kylde snabbt ner kroppen. Vi tänkte att det ger sig. Men det gjorde det inte förrän söndag morgon.

Loppet för mig kändes bra. Jag hade en liten dipp strax efter att det ljusnat.
Sista 2 timmarna fick jag någon typ av superkraft och ökade rejält. Helt galet.

Vi la oss redan 17:30. Somnade. Och alla sover utom jag. Jag vaknade och ligger nu vrider mig 200 varv. Jag har bara ont på ett ställe - i kroppen.., (ultracitat)

Oavsett hur jag mår just nu så är jag jäkligt nöjd. Ett pers och en upplevelse och äventyr rikare. Nöjd och glad.



Nu ska jag försöka sova vidare igen.


- Posted using BlogPress from my iPhone

fredag 10 maj 2013

Förberedelser

Efter en natt med mer sömn än förväntat har vi fått frukost i magen. Efter det hade jag möte med min support Roland. Vi fick till ett rätt bra upplägg tror jag.
Precis när vi satt där kom 2 damer och hämtade Maria och mig. Vi skulle bli dopingkontrollerade. Anna följde med och vi fick skriva på lite papper och svara på frågor. Eeeh, vad heter röd solhatt på engelska, red sunhat?! Hahaha!

Sen fick vi sitta och vänta, minst 10 minuter som visade sig bli typ nästan en timme. Sen fick vi gå till ett annat rum där vi fick lämna 2 rör blod. Allt var väldigt proffsigt och seriöst.
Det här är bra för sporten! Men trots att jag bara käkat "red sunhat" i pillerväg känns det nästan lite nervöst. :)

Jaja, snart är det lunch och sen ska vi slappa lite innan det är invigningsceremoni ikväll.

Markering på banan.


- Posted using BlogPress from my iPhone

torsdag 9 maj 2013

Framme

Resan har gått bra och helt enligt plan. Vi anlände till Bryssel lite före utsatt tid, fick våra hyrbilar och körde sen till steenbergen i Holland.

Stämningen är god och vi har käkat, rekat banan och checkat in där vi ska bo.


Banan var verkligen jättefin och det känns som om det kommer bli ett bra ställe att springa många mil på.












Solen skiner och det är lite blåsigt.
Det var en kort lägesrapport.
På återhörande! :)


- Posted using BlogPress from my iPhone

onsdag 8 maj 2013

Följ VM via nätet

Här kommer en länk där ni kan följa loppet på lördag. Loppet startar kl 12.00 och avslutas på söndag samma tid.

www.iau-ultramarathon.org

Där kan man klicka sig vidare till mediareport och där finns länkar upplagda till resultaten.

Lycka till! :)

- Posted using BlogPress from my iPhone

Snart så...

Jag har inte packat än! Allt ligger i en hög på golvet. Efter en stressig dag igår då jag kom hem och kunde sätta mig och käka middag först vid 21.30 orkade jag inte göra klart mera. Jag valde sömn framför packning.

Stack tidigare från jobbet och ska göra klart det sista nu, ta en kopp kaffe på balkongen (och andas lite) och invänta pappa. Vi lämnar stan strax efter 14.00.

Just i detta nu är jag skitnervös. Varför? För att jag inte är iväg än. Det lägger sig snart...

Bäst att sätta igång!

Klädprovning
Foto: Privat

tisdag 7 maj 2013

Sista Sverigepasset gjort

Med morgonens löppass har jag gjort det sista löppasset på svensk mark innan VM. Nu är det bara att invänta lördagen och hoppas på bra väder.

Jag sprang hem från jobbet igår. Fick ihop dryga 6 km i lite för snabb fart, typ strax över 5. Men det var soligt och varmt och det gick hyffsat lätt. En riktigt bra känsla.
Hem för snabb dusch, fixa mat till barnen och iväg på massage. Det var ett tag sen sist nu och det var verkligen välbehövligt! Jag var väldigt stel lite varstans och det gör så ONT! Men det är så himla bra efteråt så det är värt smärtan.

Med cykeln kvar på jobbet sprang jag dit i morse. Solen sken när jag drog iväg men efter hand började det regna, samtigt som solen sken, så det bildades en stor fin regnbåge över himlen. Måste betyda tur, eller hur?!
Landade på nästan 9 km och med det känner jag mig redo för att ställa mig på startlinjen på lördag. Redo att springa många mil och få ta del av äventyret och upplevelsen som väntar.

Klar för morgonlöpning!

måndag 6 maj 2013

Mycket nu

Igår kväll kunde jag inte sova. Försökte länge, men ögonen bara öppnade sig. Typiskt! Nu när jag behöver sova som mest. Vid halv tolv gav jag upp och steg upp igen och satte mig och spelade Candy Crush.
Varför sover jag inte? Var det för att jag sovit för mycket i helgen? Eller för att jag inte tränat på 2 dagar och var full av energi? För mycket kaffe?
Tankarna snurrade runt i mitt huvud. Det är många bitar som måste falla på plats närmaste dagarna. Saker som ska fixas och arrangemang som ska besökas.

Måste göra en lista för att inte glömma något.

Igår bakade jag i alla fall brödet, så det är klart. När jag hällt i alla ingredienser i bunken och skulle bara ha i äggen, så fick jag tag i ett ruttet ägg! Skit! Luktade verkligen inte bra, allt var förstört och jag fick slänga alltihop och börja om. Inte kul!

Idag ska jag jogga en sväng efter jobbet och sen på massage.
Massagen krockar med barnens bågskytteträning men min sambo följer dom dit. Sen ska vi iväg och överlämna en present eftersom det inte finns tid imorgon då kalaset egentligen är.

Imorgon skulle jag också varit på massage men eftersom jag inte kan klona mig så många gånger fick jag boka om och massören ställer upp på en extratid idag. Stort TACK, Jonas för det!
Direkt efter jobbet har yngste sonen först klasskampsfotboll och sen löpartävling (900 meter bara), och direkt efter det är det vårkonsert med musikskolan för den andra sonen.

Sen måste jag hem och packa och fixa lite matlådor till barnen som de kan ha när de är lediga från skolan i slutet av veckan.

Packningen måste vara klar imorgon kväll för sen åker jag direkt från jobbet på onsdag till Stockholm. Puh!

Dessutom börjar jag bli lite nervös nu. Men jag tror det är mest för att jag inte har kontroll på allt än. Ska ut i skogen och bara andas sen.

Lunchtime nu...

söndag 5 maj 2013

Pysselhelg

Inte ett löpsteg på hela helgen. Det känns skumt men samtidigt lite skönt. Vi har pysslat hemma en massa och städat och grejat. Köpt möbler och ordnat till balkongen. Det blev supermysigt så imorse satt vi där och käkade frukost. Eller ja, frunch snarare.

Så här sitter jag och skriver nu. Fint va?! Imorgon ska jag jogga en kort tur för att rasta benen lite. Sen ska jag på massage och förbereda lite andra grejer. Det närmar sig! Tjipp och hej!

Träsktrollet

I fredags tänkte jag ta en kort lunchtur, försöka få ner farten och bara lunka lite. Smackade iväg ett sms till Jörgen om han ville med och det ville han. Fick till svar att Vänern var låg så vi kunde springa längs strandkanten. Absolut!

Vi möttes upp och drog iväg mot sjön. Glada miner som vanligt! Jörgen fick ett telefonsamtal och medan han pratade pekade han energiskt in mot en stig. "Titta ett nytt träsk! Vi måste gå dit!" Och det gjorde vi. Men vi gick inte genom det. Istället fortsatte vi lite obanat genom skogen och kom fram till en större bäck. "Hoppa över till den här lilla stranden!" sa Jörgen och pekade på en liten bit stor som 10x10 cm. Mmm, lilla stranden ja. Hahaha! Jag hoppade och Jörgen tog kort. Det blev ett festligt kort! Trots att jag inte missade stranden och föll i.
Foto: Jörgen
 Sen hoppade jag tillbaka igen, bara för att jag kan! :) Och att det var lite coolt och skoj!

Foto: Jörgen

Sen fortsatte vi ner till Vänern och vattnet var verkligen lågt och vi kunde springa på den steniga stranden en bra bit. Jag tog det superlugnt så jag inte skulle skada mig inför kommande äventyr.

Foto: Jörgen

Foto: Jörgen
Efter strandlöpningen skulle vi ta oss hemåt och tillbaka mot jobbet. Mitt klockarmband hade precis gått av så jag sprang utan. Ingen vetskap om tid och sträcka. Det är rätt skönt det med.
"Har du hört om Jonnys Träsk?" frågade Jörgen. Nix pix, det hade jag inte. Så här skulle springas i träsket. Ut i blötan. Det var jobbigt och väldigt blött. Min sko fastnade och jag hann ta nåt steg i bara strumpan innan jag insåg att skon satt kvar i träsket. Bara att vända om. Jörgen hann tom fånga det på bild.
Foto: Jörgen

Foto: Jörgen
Var tillbaka på jobbet glad, pigg och med nya äventyr i bagaget! 
Även om inte turen blev det jag trodde från början så blev det hundra gånger bättre!
Härliga fredag!

lördag 4 maj 2013

Nya skor

Jag har köpt nya skor idag. Skitfula skor!


Om sisådär en vecka kommer mina fötter att vara paj. Jag kommer inte kunna ha skor på mig. Förut brukade jag ha (fula) foppaskor men de är skålade i hälen och eftersom den största blåsan sitter just där är de inte optimala.

Men så idag hittade jag dessa fula, lätta skor med platt del i hälen för den fantastiska summan av 30 riksdaler på Jysk. De kommer nog bli fina att ha nästa söndag. :)

Ps: jo jag håller med om att det är knäppt att köpa fula skor för att jag kommer självmant göra sönder mina fötter. Men det är smällar man får ta. ;)

- Posted using BlogPress from my iPhone