måndag 25 februari 2013

Espoo 24h

Så var det dags. Jag har ju sagt tidigare att jag inte ska springa fler 24H. Jag vet ärligt talat inte varför suget ändå fanns där. 2011 när jag var på Bislett hade jag 180 km som mål. När jag hade säkrat dom, promenerade jag på slutet och när mätaren slog över på 180 gick jag och duschade. Nånstans inom mig kändes det som om jag var god för 200. Kanske var det det jag ville bevisa för mig själv?

En liten tanke grodde i mig om en revansch på Espoo. Samtidigt som minnena från förra gången med dålig mat (urballad mage) och mycket konstigt underlag fanns i mitt huvud. I september när anmälan öppnade hade jag fyllt i alla uppgifter på anmälan men tryckte aldrig iväg det. Loppet blev snabbt fullt och jag behövde inte fundera mer på det. Tills en dag i slutet av december då jag läser på Facebook att Jonas anmält sig till en reservlista. Attans! ;)
Jag bollade lite med sambon som peppade mig att åka. Jag anmälde mig till reservlistan och 3 timmar senare var jag anmäld och resa och hotell var bokat och betalt. Snabba ryck!

Jag tog tåget till Arlanda på fredagen. Det passade inte jättebra med tider för jag fick 3 timmars väntetid på Arlanda. Men jag är hellre ute i god tid när jag ska åka tåg. Man vet ju aldrig. Träffade Jonas och Christer vid gate'en och vi kom väl fram efter den snabba flygresan på 45 minuter. Vi tog en taxi till hotellet, handlade lite snacks i en butik innan vi intog hotellets restaurang och min rumskompis Marie anslöt.

Jag sov rätt ok på natten. Vaknade ett par gånger av att täcket prassalde så. Klockan ringde och vi steg upp och moffade i oss så mycket frukost som vi orkade. Me like hotellfrukost! Sen en taxi till Arenan.

Vi plockade upp våra saker på det bord som var markerat med Svenska flaggan.
Kände in stämningen och träffade de andra svenska löparna.


På nåt sätt var det lite pirrigt. Det är konstigt hur det kan vara så. Det är ju liksom inget problem att hitta banan. Det är ingen hets och att hitta en bra postion i starten kan inte vara mer oviktigt. Det är bara att sätta den ena foten framför den andra.
Ändå flög fjärilarna runt, runt i min mage.

Vi drog oss bort mot starten några minuter i 12. Äntligen skulle vi få springa. Jag hade funderat med det här hur man lägger upp ett 200 km-lopp. Springer man 10+10, 11+9? Jag tänkte mer på 11 + 9. Att försöka springa ganska jämnt men att ändå hamna runt 11 mil första 12 timmarna.

Jonas och jag sprang ihop de första timmarna. Han hade en plan, som vi sprang för fort för... Vi hade en varvtid på 2:20 till 2:25. Vi höll väldigt jämn fart hela tiden. Hamnade i nån sorts bekvämfart. Vi sprang 25 varv och promenerade sen ett. Sen blev det alltså 24 varv löpning och 1 varv gå. Efter ett toabesök kom vi i osynk och jag fortsatte själv.
I varje gångpaus tog jag en macka med Nutella, drack resorb och kompletterade med nån salttablett då och då. Drack även en mugg med blåbärssoppa. Jag hade med proteinpulver blandat med oboy i en flaska som jag tog med mig då och då runt banan och drack medan jag sprang.
Minisnickers och minibounty käkade jag också ett par stycken.
Mia fixade allt jag bad om. Ovärderligt! Jag är evigt tacksam.

Det kändes mycket bra, och varven och tiden bara försvann. Jag drack bubbelvatten, vanligt vatten och cola från arrangörens bord men det ätbara lämnade jag orört. Jag hade ju mitt egna energibord.

Jag hade köpt chips och nötter också. Men åt bara ett par stycken. Det smakade inte alls och nötterna var så jobbiga att tugga. Den varma maten serverades kl 19. Jag hoppade över den också. Har alldeles för otäcka minnen av den sen sist.

Tiden gick verkligen jättefort och jag passerade 11 mil före kl 12. Skönt 9 mil kvar på 12 timmar.
Ett vasalopp...

När vi bytte håll vid midnatt kände jag av en smärta på insidan/baksidan av vänster knä. När man böjer lite på knät så kan man känna typ en sena vid knävecket Det gjorde ont men Mias Silvio hjälpte mig att sträcka ut och massera lite. Det gjorde susen och jag kunde återigen springa på. Stort Tack! Han var ju själv med i loppet liksom.

Det serverades varm mat igen. Men jag valde att inte äta det.

Nu tänkte jag ta fler gångpauser. Jag sprang 30 minuter och gick ett varv. Men det blev så jobbigt att hålla ordning på vilket klockslag jag skulle springa igen så jag valde att springa 5 km och sen gå ett varv. Det fungerade väldigt bra och tiden bara rann iväg.

Allt fungerade! Det var min dag. Jag kände mig så stark och varvtiderna låg fortfarande på samma tid som i början, efter 17 timmar!

Men vid 6.30 var jag sömning. Kändes som jag ville lägga mig. Fick pepp av Mia, Maria och Anna. Drack min redbull och blev pigg igen. Jag hade ju fixat spellistor i spotify som jag skulle lyssna på, men jag tyckte   det var rätt skönt utan musik. Konstigt egentligen eftersom jag nästan alltid springer med musik annars. Nu sprang jag hela loppet utan musik.

Klockan 10.30, med 90 minuter kvar passerade jag 200 km!!

200 km!! Foto: Mia Thomsen
Jag låg tvåa och hade så gjort en stund. Pernilla låg 3 varv efter mig. Jag hade ingen ambition att placera mig och blev förvånad när Mia berättade att jag låg tvåa. Jag var så himla nöjd att ha klarat mina 200. För mig spelar en andra- eller tredjeplats ingen roll. Jag drog ner på farten och gick 2 varv innan jag började springa igen. Pernilla kom ikapp och gick om. Det bekom mig inte det minsta. Jag log och kände mig så himla nöjd. I did it!

Sista timmen var där och de flesta började springa fortare. Helt galet, verkligen, vilken kraft människan besitter! Jag gick en hel del och pratade med en kille som jag träffade i Ungern i somras när jag sprang Ultrabalaton.

Sista 9 minuterna skriker Maria: Kom igen, det är 9 minuter. 3 jävla schlagerlåtar! Haha, cooling! Jag springer väl på då... :)
Jag passerar varvningen när det är 1 minut kvar. Ser att det står 209,84 efter mitt namn. Hinner jag 160 meter så har jag gjort 210? Jag lägger in spurten och drar på. Jag hinner 223 meter vilket ger en 4.29-fart! Vilken fartökning! Visst, det var en kort bit men jag hade ändå en hel del mil i benen. Otroliga kropp alltså!
Avslutar mitt fjärde 24H med 210 km! Yes!

Jag sätter mig ner. Det är över. Slut. Jag är så nöjd!

210 km i benen

Prisutdelning
Luften i arenan var väldigt torr. Jag har druckit mycket och svettats mycket. Mina ben är saltiga och kan nästan peelas av allt salt. Armar och ansikte har jag tvättat av när jag varit på toa. Läste nånstans att det är viktigt att tvätta av sig saltet, dels pga skavet men också för att saltkristallerna sätter igen porerna så man slutar svettas, vilket inte är bra.
De torkade saltkristallerna på huden orsakar ju en massa skav. Jag har skavsår både här och var. Efter tröjans halsmudd, sport-bh'n och lappen i tightsen bla. Det gjorde jätteont att duscha efteråt!
Blåsorna på fötterna har gått sönder så de känns ändå ok. Men den stora blåsan på hälen som jag brukar få är fortfarande hel så den får vara det ett par dagar.
Jag känner fortfarande av den ömma senan i vänster knäveck. Det gör som mest ont när benet var böjt och ska räta ut det. Säkert nån överansträning. :) En annan tanke är att kompressionsstrumpan suttit åt på fel ställe. Jaja, det går nog över.

Summa summarum:
Jag är väldigt nöjd, jag klarade mitt (lite hemliga) mål.
Jag är otroligt tacksam för allt stöd och hjälp jag fick av Mia ThomsenMaria Jansson och Anna Grundahl.
Jag är jätteglad för alla hälsningar jag fick från kända och okända människor. Små lappar fyllda av energi.
Jag är också jätteglad för min starka kropp, mitt huvud som pallar att springa 538 varv på en inomhusbana.

Tack världen! Tack alla! Kärlek till er!!

Små lappar med hälsningar från er alla,
som betyder så mycket och gav så mycket energi.
TACK!

5 kommentarer:

  1. Grymt kul att läsa!
    Du var (är!) helt fantastisk! :)

    Ta hand om dig nu under återhämtningen.
    Stor kram!

    SvaraRadera
  2. Grattis! Helt suveränt sprunget!!

    SvaraRadera
  3. Jag har nog sagt det mesta och grattat dig rätt mycket redan, men egentligen är det mest fantastiska du gjorde var att springa den där sista milen. att sätta upp 200km som mål och då kunna springa 210km är helt makalöst bra.
    Tror att de flesta (som inte provat ett 24H) aldrig kan förstå hur oerhört svårt det är att öka på sitt slut mål under tävlingen. Ex du själv i Bislett eller jag i Skövde.
    Det är stort.

    SvaraRadera
  4. Starkt, Sandra! Att överträffa målen sådär är helt fantastiskt. Det ska bli väldigt roligt att följa dig på UTMB senare i år. Jag tror att du kommer att glänsa!

    SvaraRadera
  5. Gratulerer igjen Sandra ! Helt konge :)

    SvaraRadera