onsdag 11 januari 2017

Mitt 2016


2016 kan nu läggas till handlingarna och tränings- och tävlingsmässigt var det ett riktigt bra år. Mitt bästa hittills skulle jag tippa. Det var året utan skador, året jag vann flera tävlingar och framförallt året då jag gjorde en ordentlig come back efter en långdragen skada.

Sammanfattningsvis;

Januari
Jag springer en hel del mängd och förbereder mig för Espoo 24h i Finland, min första 24h efter skadan.
Jag gör nya laktattester och kan konstatera att jag gjort en hel del förbättringar och kan springa fortare med lägre puls och mindre mjölksyra.
 
Februari
Jag åker till Finland för att springa långt. Min hemliga lilla plan är att springa minst 212 km och kanske kvala in till EM. Jag träffar Jonny och Ellen som hjälper mig under dygnet och jag persar med 226 km och vinner damklassen.

Seger
Foto: Privat
Mars
Jag försöker komma igång och springa igen men det tar lite tid. Jag känner mig urladdad och låter det va så.
I slutet av månaden bli det officiellt att jag får klä mig i blågult och representera Sverige i EM i 24 i oktober.

April
Jörgen och jag startar upp paddelträningen inför Åre Extreme Challenge senare i sommar.
Jag springer Täby Extreme Challenge och vinner klassen 50 miles natt.
Klar för start
Foto: Privat
Seger
Foto: Privat
 Maj
Olympian race i Grekland, loppet jag fick bryta i samband med min skada 2014. Nu skulle jag tillbaka och springa i mål. Det gjorde jag också och jag vinner.
Före start
Foto: Privat
Foto: Mia Thomsen
Jag joggar igenom vårt lilla stadslopp Harsprånget på 6 km endast 5 dagar efter loppet i Grekland. Helgen efter, dvs en vecka efter 180 km traillöpning cyklar jag Valmetloppet 135 km på landsvägscykel med hyffsat pigga ben.


Juni
För första gången är jag farthållare på Stockholm Marathon. Jag ska springa loppet på 4.15 och det gör jag och det är riktigt kul att hjälpa andra löpare.
Min yngsta son sa innan jag åkte (antagligen eftersom jag vunnit 3 av 3 lopp innan); Mamma, jag tror inte du vinner den här gången. Du är bättre på att springa långa lopp.

Farthållare med sluttid 4.15
Foto: Privat
Juli
Jörgen och jag åker till Åre för att köra Åre Extreme Challenge, multisport. Jag har hyrt en surfski som jag inte paddlat mer än en gång i. Det funkar inge vidare och jag fylls av negativ energi under paddlingen. Löpningen går bra men under cyklingen pajar min cykel och det blir att släpa den i mål.

Efter målgång i Åre
Foto: Privat
Augusti
Ironman Köpenhamn. Jag har länge haft funderingar på att testa triathlon så jag åker till Köpenhamn och genomför mitt första. Simningen ute gjorde jag vid ett tillfälle innan och landsvägscyklingen genomfördes på våren. Men springa vet jag att jag kan.
Det blir en toppendag och jag har jättekul och kommer i mål på 11.31
Foto: Privat
Foto: Privat
Under året har jag varit ambassadör för Blodomloppet och loppet avgörs i Karlstad i slutet av månaden. Jag persar på milen med 41.18

Ambassadör
Foto: Privat
September
Jag åker till Ånnaboda och springer Bergslagsleden Ultra. En fin dag med solsken och starka ben. Jag vinner igen och åker hem nöjd och glad.
Jag är även pacer åt Ann-Sofie på Black River Run i Västerås. Jag får ett underbart nattpass i skogen med trevligt sällskap.
Prispallen i Bergslagsleden Ultra
Foto: Privat
Oktober
Jag får representera Sverige i EM i 24h i Albi, Frankrike. Jag sätter ett mål på 230 km och når inte upp till det utan kommer bara 218 km. Jag är besviken men ändå glad att få komma hem med ett EM-silver i lagtävlingen.
Foto: Privat

Besviken och trött
Foto: Privat

EM-silver
Foto: Privat
November
Jag blir förkyld men hinner friskna till till årets KUL-helg som arrangeras i ett snötäckt Stockholm. En jättetrevlig helg med fina mil och trevligt sällskap.
KUL-helg
Foto: Privat
Jag får också delta på Friidrottsgalan i Stockholm. En trevlig kväll även om ultradistansen kommer i skymundan.

Annika och jag
Foto: Privat
December
Jag kör ingen adventskalender utan springer mest det jag känner för. Besvikelsen efter EM börjar gro till en stark revanschlust. Jag laddar för 2017…

Foto: Privat
Året i siffror:
Träningspass: 328 st
Total träningstid: 22 dagar 18 timmar 27 minuter
Löpta mil: 469,4

lördag 5 november 2016

Mina fossingar efter 22 mil

När jag sprang som pacer åt Ann-Sofie på Black River Run i september fick jag ett par strumpor av henne. Ett par FALKE i ull. Jag har hört henne prata så gott om dessa men har aldrig testat några. Direkt när jag sprungit klart och duschat drog jag på mig dom jag föll som en blind takläggare. Jättesköna!

Efter det har jag sprungit i dom vid flera tillfällen och de funkar så bra. Så inför EM tog jag kontakt med Ann-Sofie och undrade vart jag kunde köpa ett par för hinna få dom innan avresan. Jag fick tag i strumpor och även underkläder. En sömlös BH som satt som gjuten. Trosor och ett linne.

På EM startade jag alltså i ett par kompressionsstrumpor av samma märke och underkläderna. Jag får alltid skav på ryggen efter BH'n men i övrigt satt den perfekt, och även strumporna.
Men nu till det bästa, jag fick inte en enda blåsa på fötterna. Det är verkligen helt galet, efter 24 timmars löpning och nästan 22 mil. Det har aldrig hänt mig tidigare.

Jag har nu lyckats få ett trevligt samarbete med FALKE och det ser jag verkligen fram emot.

Foto: Privat


torsdag 3 november 2016

Dags att skutta igång kroppen

Nu är det snart två veckor sedan jag avslutade årets sista stora tävling. Jag har tagit en hel veckas vila och efter det blev jag förkyld och fick vila ytterligare. Men det gjorde inget.
Den gången som det "passar" att bli sjuk är väl efter en tävling. Det är ju i alla fall minst opassande då.

Men idag har jag varit på jobbet och ikväll har vi haft ett givande möte om klubbens framtida tävlingar.
Så nu blickar jag fram emot fredagsfyset med tjejerna imorgon bitti. Det var i maj 2012 som vi började springa tillsammans på fredagsmornarna. Och sen har fler och fler hakat på. Så det är skoj.
Det ska bli skönt att jogga igång lite.
Foto: Brian Larsen

måndag 31 oktober 2016

Reflektioner efter EM

Nu har det gått en dryg vecka sen målsignalen ljöd och jag la mig där på den kalla asfalten. Jag har tänkt mycket på loppet och så här i efterhand delas jag av två starka känslor.

Den ena av dom är att jag sprungit klart tidslopp. Medan jag sprang där runt, runt så bestämde jag mig för det. Det var inte kul och jag vet att jag har sagt det många gånger, det här är mitt sista 24h. Men av nån skum anledning så blir det inte så.

Den andra starka känslan är känslan av revansch! Alltså jag vet att jag kan springa längre. Jag måste prova igen.

Just nu slits jag mellan de två lägren. Jag ligger hemma och är förkyld och kan fundera mycket.
Framtiden får väl utvisa om det blir fler 24h eller ej. Men en sak är säker, jag kommer igen!
Foto: Privat

tisdag 25 oktober 2016

Albi 24h, European Championship 2016

Så var det dags att dra på sig blågult och ett landslagsuppdrag. Mitt andra i ordningen. 2013 sprang jag VM/EM i Steenbergen i Holland. Nu var det dags att fara iväg till Frankrike och Albi för EM i 24h. Formen var god och mitt år har varit framgångsrikt och skadefritt. Jag persade i Finland i februari med 226 km och nu tänkte jag minsann springa längre. 230 km typ. Det var ett realistiskt mål.

Avfärden gick på torsdagen och jag lämnade Kristinehamn med tåg på morgonen för att ansluta med de andra på Arlanda. Allt fungerade bra och efter ett flygbyte i Frankfurt anlände vi till Toulouse i tid. Arrangören hade sen bussar som tog oss till Arenan i Albi där tävlingen skulle hållas.
Stadion Albi
Foto: Privat
Vi fick en liten måltid i plastlådor. Hungern är den bästa kryddan så det smakade rätt ok. Det hade varit en lång dag med 13 timmar på resande fot så det var skönt att komma fram till hotellet och sova lite. Det var ett helt ok hotell, mycket finare boende än när vi var i Holland och bodde på nån typ av förläggning.

Fredagen startades med en morgonjogg tillsammans med Anna och Johan. Sen frukost och ett kort möte och planering av dagen.
Morgonjogg i Albi
Foto: Privat
Lagkapten Reima åkte till Stadion på tekniskt möte och vi andra drog till stan för att kolla oss omkring.
På eftermiddagen var det invigningsceremoni och sen käkade vi middag på stan. Arrangörens pastaparty lockade inte särskilt mycket. I stället käkade vi en supersmaskig hamburgare serverad på en hel bricka!
Foto: Privat
Invigningsceremoni
Foto: Privat
Kvällen ägnades åt att packa iordning grejerna så att min support Anna och Andreas kunde hjälpa mig på ett bra sätt under tävlingen. Jag kände mig inte väl till mods. Inte alls så lugn som jag brukar. Istället infann sig en osäkerhet. Passade jag verkligen in här? Hade jag något att bidra med till laget? Jag somnade på kvällen och sov ändå ganska bra.

Starten skulle gå kl 10.00 vilket är skönt. Det blir inte så lång väntan till start så man hinner bli hungrig efter frukost och inte heller är det så många timmar kvar dagen efter då det blivit en ny dag. Mycket positivt. Vi åkte buss till starten med alla grejer och förberedde i vårt tält. När det drog ihop sig till start så promenerade vi bort en bit på en gata där starten skulle gå. Vi tog en "spännbild" och Andreas serverade oss kaffe från silverbricka. Hög klass på den supporten!
Förberedelser före start
Foto: Privat
Vädret var klart och soligt men lite svalt. Jag valde att springa i korta tights, kompressionsstrumpor och t-shirt. De första timmarna kompletterade jag med lösa ärmar tills jag blev varm.
Klar för start
Foto: Privat
De första timmarna flöt på. Jag höll god fart, men började känna av alla högerkurvor. Men det kom och gick. Jag försökte tänka på att variera ben med vikt på i kurvorna och i de lutande passagerna.

Glädjen fanns inte i min kropp. Jag kände mig ledsen och vid 4-5 timmars tid kom den första ångestattacken. Jag kände hur ett stort tryck bildades runt lungorna och det var svårt att fokusera på loppet. Jag försökte tänka på bra och fina saker. Tänkte på mina barn, min sambo, hunden och mina föräldrar och vänner. Jag tänkte på laget, på supporten och alla de som satt hemma och hejade på mig och de andra. Jag lyckades andas mig igenom ångesten och den släppte taget lite. Jag berättade inte för någon hur jag kände just då. Ville inte.

Timmarna gick och det började närma sig en fjärdedel, 6h avverkade. Det var soligt och varmt och skönt. Inte alls för varmt för min del. Ångesten fångade mig ytterligare en gång i sitt grepp. Tårarna rann medan jag sprang men jag lyckades på något sätt få benen att röra sig framåt ändå.

Jag sprang till varje jämn timme, då promenerade jag ca 100 meter för att få ett annat rörelsemönster. Det var rätt skönt och tiden gick ganska fort. Jag betade av timme för timme.

Jag höll god fart och min plan att passera 12 mil på 12 timmar såg ut att gå i lås. Men så slog en yrsel till. Jag kunde springa någotsånär rakt, men så snart jag stannade så höll på jag falla omkull. Andreas höll i mig och Ulf stod bakom mig, beredd att ta emot om jag skulle falla. Jag fick en ordentlig saltgrogg och efter ett par timmar släppte den värsta yrseln. Jag kunde springa rakt och det var bara när jag stannade som jag fick hålla i mig.

Nu var natten här och mörkret slöt sig omkring oss. Jag bytte min svettiga t-shirt mot en långärmad tröja och överdragsjackan. Det blåste lite kallt på ena utsidan av arenan. 12 mil på 12 timmar missade jag med några hundra meter. Men det känns ok. Nu hade den värsta yrseln släppt och ångesten var borta. Nu började nattlöpningen! Den som jag älskar, men den riktiga glädjen fanns inte där ändå. Men jag bet ihop.

Jag fortsatte enligt planen att springa och gå några hundra meter vid varje hel timme. Det var svalt på natten men jag frös inte i min jacka. Timmarna gick och supportrarna Andreas, Anna och Ulf gjorde ett toppenjobb i tältet. Helt fantastiskt bra.

Jag fick en flaska Fanta med kärlek. Fanta som jag köpt som en liten belöning till mig själv och med små post-it lappar med hälsningar som kommit via Facebook och SMS. Det gav mig lite glädje i natten. Stort Tack!

Jag kollade in varvtider när jag passerade skärmen och såg att jag sprang ganska jämnt trots att benen började kännas rejält nu. Lagom till solen började gå upp passerade jag 200 km men mitt mål att nå 230 var utom räckhåll. Eller nej, det var det väl inte men den kraft som krävdes för att nå det fanns inte i min kropp. Inte just då.

Jag fick veta att vi ledde lagtävlingen men att Polskorna var på väg ikapp. De sprang tillsammans i en väldig fart på slutet. De passerade oss nån gång när det var nån timme kvar på loppet. Då gällde att hålla i silvret istället. Jag kämpade på och räknade ner.

Sista timmen var där. Det kändes skönt att det var över. När slutsignalen gick stannade jag och la mig på marken och grät. Jag kände mig så värdelös. Så kass. Så besviken. Anna och Andreas kom springande och kramade om mig och fortsatte sen till vår Europamästarinna Maria som sprang över 250 km. Galet långt och bra!
Jag samlade mig lite och torkade tårarna och gick för att se hur det gått för de andra. Vi kramades och jag gråter lite mer. Jag är trött och jag är besviken.
Ledsen och besviken. Och sömnig.
Foto: Privat
Vi packar ihop alla saker och åker buss till hotellet för att duscha. Prisceremonin börjar om ett par timmar. Jag fryser så jag skakar, trots att det är varmt. Det är skönt att duscha och jag hinner krypa ner under täcket i 30 minuter och sova innan bussen går tillbaks till stadion.

Där får vi höra "Du gamla, du fria" och Maria får ta emot EM-guldet. Jag gråter igen. Men den här gången av glädje och respekt för det hon gjort. Det är så stort!
Laget får ta emot silvret och jag får en medalj runt min hals. Ett EM-silver. Men ändå känner jag mig kass. Sjukt egentligen. Jag har ändå sprungit 218,5 km på 24 timmar. Men jag är inte nöjd.
Maria
Foto: Dan Välitalo

Foto: Privat
Vi får lite käk i ett tält som känns som en bastu. Värmeregleringen i kroppen är inte i balans efter ett långt lopp och jag brukar frysa och svettas om vartannat. Här är det varmt och jag känner att det inte finns nån syre. Efter maten blir vi återigen skjutsade med buss till hotellet och får sova ett par timmar innan det är dags för en middag. Jag är fortfarande låg.

Hemresan på måndagen går fint och pappa och hans snälla sambo hämtar mig på Arlanda och kör mig hem till dörren. Äntligen får jag sova i min egen säng bredvid hunden och sambon. Underbart!

Känslorna så här på hemmaplan känns lite annorlunda än där i Frankrike. Det börjar sjunka in att mitt resultat inte var så dåligt som jag tyckte själv just då. Det är faktiskt helt ok. Det är ok. Jag börjar känna mig lite nöjd tom. Jag gjorde ändå allt jag kunde just då. Jag gav inte upp trots att ångesten hade mig i sitt grepp. Jag fortsatte springa trots yrseln, som jag inte vet vad det berodde på.
Ångesten har jag i mig tyvärr, sen många år. Livet går upp och ner och ibland kommer neråtspiralen vid fel tidpunkt som nu. Men så är det.
EM-silver
Foto: Privat
Summa summarum så var det ett väldigt bra arrangemang. Busstransporter hit och dit och boende och mat. Allt fanns.
Just nu är jag nöjd med loppet, trots alla känslor medan jag sprang och runt omkring. Man kan inte lyckas jämt.
Det var bra. Det var tungt, men jag gjorde det bra.

onsdag 19 oktober 2016

Följ mig och det svenska laget i EM

Jag har fått flera frågor om var man kan följa helgens lopp.

Ni finner kanske resultat via arrangörens hemsida här.

SMS kan skickas till mig på 073-622 54 55
Kanske hinner supporten läsa upp dom, kanske inte. Det vågar jag inte svara på.

För övrigt så hamnade jag på helsida i lokaltidningen idag.

Foto: Privat


måndag 17 oktober 2016

Nedräkning



Nu är det inte många dagar kvar tills jag får klä mig i blågult och representera Sverige i EM i 24h i Franska Albi. Formen känns god och nu är det bara vila och en liten jogg kvar. 

Jag börjar som vanligt få lite ont i nervösen och känner efter.
Har jag inte lite ont i halsen? O nej, jag håller på att bli sjuk!
AJ! Jag har ont i ett knä!
Foten! Den smärtar!


Men i själva verket är nog allt väldigt bra. Jag är nog bara laddad och redo.
Redo att springa långt. Redo att göra mitt allra bästa.

Foto: Privat