torsdag 24 september 2015

Dags för come back!

24 timmars löpning. Det är en skräckblandad förtjusning!

Jag hatar det och jag älskar det! Jag som egentligen gillar bäst att springa i skogen och på stigen har drabbats av en hatkärlek till denna typ av lopp. Jag har sagt många gånger att nu är det minsann sista gången jag springer ett 24h. Men så har det blivit ett till, ett till och sen ett till.

Nu har nyfikenheten om hur jag kommit tillbaks efter skadan och längtan att springa riktigt långt gått så långt att jag anmält mig till just ett 24h. Nämligen Espoo i slutet av februari.

Det blir tredje gången jag springer detta lopp. Första gången 2011 ville inte magen vara med mig. Det är första och enda gången hittills *peppar peppar* som magen satt stopp för ett lopp.
Andra gången 2013 gick det bättre, eller väldigt bra.

Jo visst, så nu blir det ett 24h till i alla fall. Men det är långt till februari... :)

Foto: Privat

onsdag 23 september 2015

Tjurruset

Den 12 september sprang jag Tjurruset i Karlstad. Geggigt och väldigt skoj! Jag blir som ett barn på nytt och tycker att det är jättekul att hoppa i lera och vattenpölar.

Vid anmälan fick man ange sin tid på en platt mil. Jag skrev in 45 minuter. Jag har visserligen inte sprungit en mil så snabbt jag kan nån gång på de sista 8 åren (!) men jag gissade lite.
Jag hamnade då i startgrupp Gul som var bakom eliten, men alla stod i samma grupp.

Planen för dagen var att ha kul. Eftersom jag inte visste om jag tagit i då angett 45 minuter ställde jag mig längst bak i startgruppen. Startskottet gick och vi sprang iväg. Jag började sicksacka mig fram. Första km gick på asfalt och grusväg. Och jag tror att det var fler som gissat att de springer en mil på 45 minuter. Jag började ana att jag skulle få springa om en del.

Det var en mycket bra dag den där dagen. Jag kände mig så stark! Uppförsbackar flög jag uppför. Jag kryssade mellan löpare och fick springa på sidan av stigen. Jag fick stå och vänta på "min tur" och det var tjockt med folk så vi fick gå vissa bitar. Det gick helt enkelt inte att komma fram.

Men det gjorde inget. Jag var ju bara där för att ha kul. Och det hade jag! Men samtidigt var det så härligt att känna sig så stark så jag ville springa på.

Hinder efter hinder betades av. Leran var tjock o sörjig ibland och dikena var vattenfyllda. Vi kryssade mellan sumbobrottare och klättrade upp på lastbilsflack. Vi kröp under presenningar och genom rör.

Vid målgången hade jag gärna fortsatt, det var så skoj!

Hejade och grattade vinnarna efter målgången, André som jag lärde känna på landslagslägret och Linn, som jag tävlade Sportkullan med i somras.

Jag kände mig nöjd och hann blaska av mig den värsta leran innan sambon kom i mål, som startade senare.

Det visade sig att jag hamnade på plats 13 av 1221 damer vilket jag blev förvånad över. Trodde inte jag var så långt fram. Men det var ju också kul, och det var ju det jag var där för. :)

Lyckat!