måndag 30 juni 2014

Början

Det är den här veckan, vecka 27 och året är 2005.
Mina barn är små, 1 och 3 år och det är sommar.
Jag sitter och slösurfar lite. Råkar hamna på Funbeat och ramlar in på en diskussion om Klassikern och att Vansbrosimningen ska gå i helgen. Jag som så länge tänkt att jag vill göra en Klassiker nån gång i livet. Jag läser på och inspireras.

Det hela slutar med att jag är anmäld till Lidingö Tjejlopp i september, som första del i Tjejklassikern. Jag har aldrig löptränat och tänker att jag har ju över 2 månader på mig att komma över 10 km.
Satte ett mål att jag ville springa på under timmen. Det är ju liksom en magisk gräns. Missar målet med 10 sekunder och är besviken. Så här efteråt kan jag tycka att kunna springa 10 km (för första gången) på 1 timme och 10 sekunder bara 2,5 månader efter att jag börjat springa och träna något öht, är riktigt bra.
Missade timmen med 10 sekunder
Foto: Privat
Tjejklassikern ledde till En Svensk Klassiker året därpå och där föddes också kärleken till löpningen.
Det har gått 9 år sen den där dagen. 9 år av endorfiner, svett och bestämdhet. Många mil har avverkats, flera länder har besökts och många nya kompisar har träffats och stark vänskap har bundits. Det har varit en underbar tid.

Vilken tur att jag slant in där på Funbeat, den där sommardagen 2005.
Tjejvättern 2006
Foto: Privat
Lidingöloppet 2006
Distansrekord!
Foto: Privat


söndag 29 juni 2014

Det är härligt att svettas

Jag började den här söndagen med att kolla in resultatet av fotrally. För er som inte vet vad det är så är det en tävling som startar i Sthlm i torsdags kväll. Sen går man, oavbrutet längs småvägar söder ut, i 5 km/h tills endast en person är kvar. Det är alltså bara att bryta och kliva av när man vill.
När jag la mig igår gick de sista fortfarande! Att gå i 55 timmar i sträck utan vila alltså. 27,5 mil. 
Det är heeeeelt galet! Och lite inspirerande. ;)

Det har varit mycket lite träning på sista tiden för min del. Motivationen finns liksom inte längre. Iallafall inte på långa vägar som tidigare. Det är ju löpningen jag älskar och när den togs bort fanns inte mycket lust kvar. 

Men idag tog jag mig iväg till gymmet. Satte mig i bilen och åkte några hundra meter. Först tänkte jag hoppa dit. Men sen tog jag bilen ändå. Vilket visade sig va tur sen. 

Jag började i roddmaskinen. Satte höger ben bredvid så jag inte av misstag skulle trycka med det. Det gick rätt bra faktiskt. Svetten kom och rann i ansiktet. Det var länge sen sist. Och det var gött!

Körde lite maskiner och hantlar. Armarna började dö lite. Körde lite till. 
Armarna och axlarna brände. 
Tränade magen och grillade armarna lite mer. 

Sen kände jag mig nöjd. Och jag vet inte riktigt hur jag tänkte. När jag använder armarna för att gå och sen gör jag helslut på dom?! Haha! Det skakade i kryckorna när jag gick ut till bilen. Och jag var rätt nöjd att jag tog bilen ändå. Att hoppa hem hade tagit en halv evighet typ. 

Nu får jag säkert träningsvärk. Men det ser jag fram emot! :)

lördag 28 juni 2014

Min ersättare

Maria ringde mig en dag i vintras. Jag var precis på väg in i duschen efter ett lunchpass. Jag bad att få ringa upp. När jag gjort mig ren och käkat lite ringde jag tillbaks. Maria frågade efter en stund om jag kollat mig mail. Det hade jag inte gjort sen innan lunch.

Jag hade fått ett mail från Outside att jag blivit uttagen att springa Transalpine tillsammans med Ted Ås. Jag tjoade och jag skrek! Alla på övervåningen på jobbet kom till mitt rum och undrade vad jag höll på med. Vad är det som händer här?
Jag skrattade och stackars Maria i luren fick säkert bestående öronskador. Alltså, jag var så himla glad. Vilken chans! En tävling jag så gärna ville göra. Nu skulle jag få chansen.

Varför hon visste detta var för att hon kom tvåa, hon var reserv. Om det skulle hända mig nåt och jag inte kunde komma till start. Men så kommer det ju inte bli, sa vi.

Nu blev det så.
Jag är jätteglad att det var Maria som fick ta min plats. En awesome ;) stark, glad och envis brud. Det kommer bli superbra.
Stort Lycka Till kompis!
Vi var i England och sprang, Maria o jag
Foto: Privat

fredag 27 juni 2014

Domen

Så damp de ner i brevlådan. Kallelserna till återbesöken.
Domen.
Då jag ska få veta. Har lårbenshalsen börjat läkt ihop eller krävs det en operation? Det är en fråga som jag får svar på den 15 juli.
Den 9 juli ska jag skiktröntgas och sen besöka läkaren den 15 juli för resultatet.

Triathleten Pasi Salonen har också haft stressfraktur i lårbenshalsen och han har gjort en sån operation. Hans lårben ser ut så här.
Foto från Pasis blogg på Runners World
Hur känns det nu då?
Jag har ingen vilovärk längre. Jag sover på nätterna, behöver inte äta smärtstillande och sitter jag still gör det inte ont. Om jag inte sitter för länge, eller med benet i vissa vinklar.
Går jag ett par försiktiga steg, typ 5-10 stycken, får jag ont direkt.
Det har gått 2 veckor då jag inte cyklat och inte belastat benet mer än några få nertrampningar om dagen. Kanske är jag otålig men jag tycker att skillnaden borde vara större. Men jag vet också att såna här stressfrakturer tar lång tid att läka.

Det är bara att gilla läget och fortsätta vänta. Nåt annat kan jag inte göra. :)

torsdag 26 juni 2014

Vad jag skulle gjort idag

Idag skulle bilen varit packad med cyklar och surf-ski's. Jörgen och jag skulle varit taggade och fulla av energi. Vi skulle skojat och skrattat. Spelat bra musik i bilen alla milen upp till Åre. Vi skulle sjungit och haft kul, precis som vi brukar ha.


Men så blir det inte. Inte i år.

Åre Extreme Challenge får vänta tills nästa år. Vi blir hemma.
Så här såg bilen ut en annan gång när vi var iväg.
Foto: Privat

Jag fick mail igår. Visst ser det trevligt ut? Självaste Tomas DiLeva ska spela på banketten på kvällen. Det hade varit skoj att se också.
Facebook och Instagram pyntas av bilder och inlägg inför tävlingen. Jag blir ännu mera sugen.
Nästa år, då ni! :)

onsdag 25 juni 2014

För- och nackdelar med att vara enbent

Det här med att använda armarna och gå på, istället för båda benen har både fördelar och nackdelar. I stort sett hela överkroppen används till att ta mig fram. Jag försöker gå på lite olika sätt uppför och nerför trappor. Och jag har ju några trappsteg att ta. Dels bor vi på tredje våningen och så jag jobbar jag på andra våningen.

När jag går uppför försöker jag köra tricepspress. Ha armarna smalt och trycka mig uppför.

Nerför trapporna tar jag mig genom att sätta kryckorna två steg nedanför och sen sänka mig ner till trappsteget efter. Det blir en hyffsad fart nerför. :)

Ibland tar jag mig framåt genom att hålla benen parallellt. Och så liksom drar jag ihop magen. Då blir varje steg lite som en coreövning. Ett sving liksom.

Och ibland låtsasgår jag som om jag kunde gå, mest för att benet ska komma ihåg rörelsen ;) och så senor och så får sträcka ut sig.

Mitt vänsterben kommer bli mycket starkare än högerbenet.
Nackdelen är att högerbenet blir smalare. Det borde snart synas?
Jag hoppas det inte tar alltför lång tid innan det kommer tillbaka sen när jag får börja använda det igen.

En annan nackdel är att jag börjar få valkar i händerna. Och inte bara det. Det gör ont också. Värst är det på morgonen när jag ska kliva upp. Då är det som om händerna har svullnat till under natten, men det släpper efter en stund och gör bara vanligt ont sen.
Jag har modellerat lite med olika lösningar runt handtagen, använt cykelhandskar osv men inget har blivit bra. Men det finns nåt som heter tigergrepp som man sätter på handtagen. Jag hämtade ut såna  på Kommunens rehabenhet igår.
Snyggt som tusan blev det!

Nu hoppas jag snart att det känns bättre i händerna. 

Vi for till Karlstad och Ikea igår. Vet ni hur stort det är på Ikea? Hur långt det är att gå? Evighetslångt typ, fast att jag tog genvägarna när jag kunde.
Men jag fixade det, även om det var jobbigt för händerna. :) 

måndag 23 juni 2014

Ett lugn

Jag är en ganska anpassningsbar människa.
Att springa är (just nu, var) en stor del av mitt liv. Jag har också 2 barn, är sambo och arbetar heltid. Jag försöker att få ihop dygnets timmar och samtidigt vara här och nu, med alla, överallt.

Det blir en himla prioritering av tiden. Pussla och passa in. Även om jag inte känt mig stressad så försöker jag ändå hela tiden att vara så effektiv som möjligt. Passa in och planera.

Nu har en stor del av min tid frigjorts. Jag lever lite för stunden och behöver inte passa in så många aktiviteter. Så mitt i all bedrövelse över stressfrakturen så känner jag ett sånt lugn i kroppen. Avslappnad och harmonisk. Mer än jag trott. Det är skönt.
I helgen la jag mig i soffan och sov en  halvtimme, mitt på dagen, bara så där. 

Jag har bokat av mina planerade tävlingar. Beslut är fattade och jag kan inte göra något åt det. Bara att gilla läget.
Jag skulle kunna träna mycket mer annat. Jag skulle kunna hänga på gymmet, simma vareviga dag osv. Men just nu känner jag att jag vill ta det lugnt. Jag simmar lite då och då. Men armarna och överkroppen är redan trötta av att promenera med kryckor, så det blir inte så explosivt eller långvarigt. 
Jag får en löpfri sommar helt enkelt. Inget jag kan göra nåt åt nu. Tiden är nu och jag kan springa igen senare. Jag anpassar mig.

Nu får jag extra bonustid med barnen, sambon och vännerna.
Det är lugnt. Det är sommar. :)
Träffat söta kaninbebisar
Foto: Privat




fredag 20 juni 2014

Bojkrock

Igår for vi till stugan en sväng. Det skulle vindsurfas och jag tänkte simma en stund. 

Strax efter att vi kommit dit öppnade sig himlen och regnet öste ner. Men det gör inget! 
När man simmar blir man ju ändå blöt. 

Jag hoppade i och det är ju liiite svalt när vattnet kommer in genom våtdräkten. Innan det liksom är uppvärmt. Regnet upphörde och det var nästan så solen tittade fram. Himlen var blåsvart på vissa ställen och klarblå på andra. Det såg coolt ut. 

Men jag simmade fram och tillbaka. Det kändes helt ok. Men att se åt vilket håll jag simmar, ja det går åt skogen!

Yngste sonen satt på bryggan och såg på. Jag hör hur han ropar nåt. (Vilket sen visade sig va; akta bojen!) 
Bonk! 
Jag simmade rakt in i bojen. Haha! Tur den var i frigolit eller att det inte var båten. Haha! 

En halvtimme simning blev det i alla fall. Och lite kul var det! 
Glad midsommar på er!!!

torsdag 19 juni 2014

Nerräkningen har startat

Tankar och känslor sveper genom kroppen likt ett stormande hav under ett ultralopp. Under de många timmarna kan man uppleva allt från glädjerus till hopplöshet och tårar eller kanske båda samtidigt. Att ena sekunden känna sig urstark och oövervinnerlig. Endorfinerna fyller kroppen till bredden och känslan av att göra det man älskar svämmar över i kroppen.
Sekunden efter kan känslan av varför gör jag det här? fullständigt övermanna kroppen. Tårarna rinner och tankarna som vad gör jag här ute i skogen när alla andra ligger i sköna sängar och sover? Jag vill också sova. Jag är trött.

Det är då det är viktigt att kunna vara stark.
Det är det här jag vill.
Jag har längtat efter de här känslorna .
Jag vill känna tröttheten.
Jag är medveten om dig svackan, men jag skiter i dig. 

Jag vill uppleva känslan vid målgång.
Jag har betalt pengar för det här. ;)

Positiva tankar är megaviktigt. Och förberedelser om hur man ska göra när, inte om, svackorna kommer.

På temat positiva tankar brukar jag försöka dela upp långa lopp i kortare delar.  Typ så här;

Först kommer jag till en fjärdedel.
En fjärdedel kan ju va ganska många timmar, beroende på hur långt loppet är. Tex så är det 6 timmar på en 24H, samtidigt som 6 timmar kan va just ett 6H. Men allt beror ju på hur man tänker och vad man är inställd på.
Sen brukar jag tänka, en fjärdedel, det är en kvart* på en timme och en kvart går ju ganska fort.
Och vips så har jag sprungit en fjärdedel!

Sen kommer en tredjedel.
En tredjedel av loppet. Då är man ju nästan på hälften.

Halva!
Det säger sig själv. Nu är det bara hemvägen kvar. Plättlätt! Nerför och medvind. ;)
(hm... Eller den tuffaste halvan då man är trött, men det får man inte tänka på)

Två tredjedelar.
Hälften är passerat och det är strax bara finalen kvar.

Sista fjärdedelen
Final! Det börjar lukta målgång! Oanade krafter kommer smygande och det går att illusionera målet.
Det är ju bara en kvart* kvar.
Och vips så är jag i mål!

Vet ni, jag har gjort en hel vecka på kryckorna. 
Det är en fjärdedel!
Arbetsklädd och enbent
Foto: Privat

 

onsdag 18 juni 2014

Terrängcykling med terrängkryckning

Fjärde deltävlingen i Värmlandsserien i mtb avgjordes igår vid Kullhagarna i Kristinehamn. Pånyttuppstartade Kristinehamns Cykelklubb stod för arrangemanget.
Älsklingen och jag åkte dit som publik.

Det var många fina cyklar och duktiga cyklister som trängdes med tusentals mygg i skogen.
De yngsta cyklisterna startade först. Det är roligt att se hur taggade de är vid starten, hur de kämpar och va duktiga de är.

När klassen för de vuxna startades dundrade det bara till och en stoooor klunga körde runt där i skogen. Upp och ner. Den är en väldigt kuperad slinga på drygt 3 km som ska köras 4 alt 5 varv.

 Jag testade för första gång på terrängkryckning och tog stigen ner till ett av hoppen i skogen. Där stod vi och tittade ett tag innan vi hade förlorat för mycket blod till myggen och knotten. Det kliade överallt så vi tog oss tillbaka till varvningen igen.

Farten hos cyklisterna sänktes med tiden och det märktes att banan var krävande.
Hemmaåkaren Jacob Björklund leder hela serien och ledde ganska överlägset även idag, när vi valde att åka därifrån.

Vi gav oss sen hem igen med lite mer sug efter att köra mtb.
Det kan va så att jag får cykla till jobbet redan om 3 veckor. Det skulle ju kännas rätt gött! :)
(Men det är inget jag räknar med. Bättre att bli positivt överraskad än besviken.)
Tur att golfen går så bra. ;)

För övrigt är jag väldigt tacksam över alla människor som hjälper mig när jag går på armarna istället för benen.
Mina barn är fantastiska! *kärlek*
När jag tackade för hjälpen igår sa den ena:
-  Det är klart vi hjälper dig, mamma. Du har ju hjälpt oss och tagit hand om oss hela livet. Nu är det vår tur att hjälpa dig.
Underbara, älskade barn. Jag blir tårögd och varm i hjärtat bara av att tänka på dom.


måndag 16 juni 2014

IronTrail-lunch

Torgfesten är ett återkommande arrangemang här i Kristinehamn. I år arrangeras det för åttonde året och vad kan inte bli bättre än att målgången för IronTrail Marathon går rakt in i en fest?!

Jörgen och jag lunchade med Patrik Ekman på Ekman Event, som arrangerar Torgfesten idag. Tillsammans smider vi stora planer och alla löpare kommer välkomnas hjärtligt och storslaget på torget den 9 augusti.

Jag avslöjar inget mer. Än. ;)

Men glöm inte att anmäla dig till Sweden IronTrail marathon! Höstens finaste terrängmarathon. Vill du inte springa så långt kan du välja klassen 23k.
Eller vill du bara njuta av arrangemanget finns chansen att vara funktionär.

Jag har sagt det förut och säger det igen:

Boka in Kristinehamn den 9 augusti.

Det är då det händer!


söndag 15 juni 2014

Små framsteg

Jag testade att inte ta nån smärtstillande igår, inte ens till natten. Och vet ni?! Jag klarade mig hela dan och sen sov jag hela natten, utan att vakna av det gör ont! Bra va! :)
För första gången på 6 veckor har det gått ett helt dygn utan piller. Mycket bra! Så kryckorna gör nytta. Och träningsvärken i överkroppen kommer smygande. Och ömheten i händerna. Men så får det va. 

En annan sak jag kommit på som är bra. Jag kommer få 10 tånaglar! Samtidigt! Hur coolt som helst! 

Jag testade att simma ute idag. Om andningen är svår att få till inomhus så är det verkligen ingenting mot vad det är ute. Och inte när det blåser och går vågor. 
Och för att inte tala om navigeringen. Oj, oj. Det var inte lätt. Inga svarta ränder på botten att följa. 
Jag klassar det inte som träning ens. Bara ett tappert försök att plaska kanske. Men det är en bra början. 

lördag 14 juni 2014

Konverteringen

Konverteringen från löpare till en "vanlig" människa går så där. Det är jobbigt, både psykiskt och fysiskt. 

Jag tomduschade imorse, dvs duschade utan att va svett innan. Jag tvättade håret utan att ha gjort ett långpass innan. Inget är sig likt. 

Jag har ont i handflatorna efter kryckorna och det är helt emot mitt liv att åka bil vart jag än ska. 
Men jag tar det. Det är en kort period i livet och det är bara att ta sig igenom. Nu ska skelettet få vila och bli helt igen. 

Idag har jag inte så mycket tid över men imorgon ska jag nog testa att simma ute. Det ska bli lite kul! 

fredag 13 juni 2014

Stressfraktur

Kortisonsprutan som jag fick i måndags hjälpte inte. Jag har lika ont.
Igår ringde läkaren mig och sa att jag skulle åka till akuten och sätta mig för att få en skiktröntgen.

Efter 5 låååånga timmar kom jag in. Jag fick lägga mig ner och den där manicken durrade och lät lite. Efter några minuter var det klart.
Sen fick jag gå tillbaka till akuten och vänta igen.

Läkaren kallade in mig och berättade att jag har en stressfraktur i lårbenshalsen, att jag var tvungen att avlasta och gå på kryckor.
Jag åkte hem. Både lättad och otroligt ledsen.

Otroligt ledsen för att jag inte kan göra det jag älskar; Springa.
Otroligt ledsen för att jag inte kan åka till Transalpine i höst. Det som jag sett fram emot och drömt om.
Men ändå lättad över att jag äntligen fått ett besked om varför jag haft så ont dygnet runt.

Nu får jag inte belasta benet alls. Jag måste gå på kryckor en månad! Sen ska det göras en ny skiktröntgen för att se om det läker av sig själv eller om det måste till en operation.

Så det är slut på säsongen kan man säga.

Det känns riktigt ledsamt men samtidigt känns det lite som om jag bearbetat detta den här månaden som gått, så samtidigt känns det väl ok. Jag har gråtit floder och deppat.
Jag får gilla läget och göra det bästa av det helt enkelt. Simning var ok att göra så det kanske är den här sommaren jag blir simmare?
Eller får biffiga armar och bra bålstabilitet pga en massa styrketräning?
Eller kanske får jag bara en snygg solbränna när jag ligger och latar mig?

Cykla som träning fick jag inte göra, inte heller fincykla de 3 km till jobbet. I alla fall inte den första månaden nu. Så det blir till att åka bil till jobbet. Känns ju sådär. Men det är bara och gilla läget där med.
Ledsamt är det så här fredagen den 13'e. Men nu vet jag i alla fall varför.

torsdag 12 juni 2014

Mtb med livlina

Det har ju gått helt ok att cykla med höften. Så länge jag sitter ner och trampar gör det inte mer ont. Det är bra. Igår tog jag ut lilla Scott på en tur.
Det var en fin kväll med sol och lagom varmt. Jag trampade iväg mot Björneborg. Hade egentligen ingen klar plan på vart jag skulle cykla.

Stannade i Björneborg och tittade på kartan. Hm, om jag styr ut på 26'an blir det ganska kort tillbaka, så jag valde att fortsätta till Degerfors. Där tog jag några turf'ar och cyklade vidare till Karlskoga och tog några där också. 
Jag tittade inte på klockan hur länge jag cyklat men allt kändes bra så varför kolla?! Det är ju ändå ljust halva natten liksom. :)

I Karlskoga tänkte jag åka över Linnebäck tillbaka men efter en lite mer noggrann titt på kartan hittade jag ingen cyklingsbar väg dit. Då skulle jag få cykla nån km på E18 och det tror jag är lite för riskabelt och dessutom förbjudet(?).

Så jag använde en av mina livlinor. Ring en vän. Ringde en duktig löpartjej som också cyklat mycket och fick lite tips och råd.
Tittade på kartan igen.
Jag fick helt enkelt cykla tillbaka en bit och sen ta en mindre väg till Linnebäck, eller fortsätta över Lunedet och Bjurtjärn förbi stugan och hem.

Lunedet

Det blev det sista alternativet.

Det är inte jätteskönt att oavbrutet sitta i sadeln utan att stå upp och trampa så det började kännas rejält "mellan stortårna". Men jag cyklade på. Vid Käxsundet var det jättefint!
Så jag kom hem till slut. 3,5 timme efter att jag cyklat iväg. 85 km landsvägscykling på mtb. Inte alls vad jag tänkte från början men ändå väldigt bra pass. 

onsdag 11 juni 2014

Cykelbana mitt i sundet

Strax före 6.00 imorse tog jag bilen och hämtade upp Jörgen. Sen tog vi oss ut mot hans stuga. Det kom ett par regndroppar men det var varmt och skönt ute.
Vi packade oss iväg och jag klädde mig i min fina nya flytväst. den satt som ett smäck! Och för första gången valde vi att paddla utan kjol (sittbrunnskapell).

Vi kryssade oss ut, bort mot Kalvön. Det kom långa sköna vågor som vi "surfade" på när vi hade medvind. Sen kom motvinden och kajakens för slog ner i vågdalen så det plaskade.
Men vet ni, Det gör inget. :) Vattnet var inte alls kallt och dessutom tog jag årets första dopp utomhus igår!

Vi kom fram till Kalvön till slut och paddlade in genom Sibberösundet, under en liten bro. Där var det lugnt och stilla. Jättevackert!

Vi fortsatte runt Vålön och hade långa dyningar i aktern som skjutsade oss lite extra framåt.

I Ringbergssundet kan man åka en vasskanal som tar en tillbaka till Vålösundet och Picasso. Efter lite paddlande i återvändsgränder hittade vi vägen genom vassen.
Och så hittade jag en cykelbana där i vassen. Skumt?! ;) Undrar hur den kom dit?
Sen kom vinden rakt emot oss och vi hade då ca 5,5 km paddling kvar med lite större vågor snett framifrån och i sidan.
Men vi kämpade på och skrapade ihop ytterligare ett distansrekord i kajaken. 18 km.

18 km är vad vi ska paddla i Åre på Åre Extreme Challenge om knappt 3 veckor. Men frågan är ju som ni vet om jag kommer kunna springa 16 km om 3 veckor. Jag hoppas att jag snart får veta.
Paddlingen och cyklingen är inga bekymmer.

Nej, nu ska jag dra ut och cykla! :)

tisdag 10 juni 2014

Pendlar

Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan.
Jag vill veta.
Jag vill bryta ihop och gå vidare.
Jag vill veta vad som är fel med höften.
Jag vill veta om jag måste ställa in mina planerade tävlingar.
Jag lever fortfarande i tron om att jag ska va ok om 3 månader och kunna starta Transalpine som är min dröm.

Ena stunden känns det ok, det blir nog bra det här. Det är klart att smärtan snart är borta och jag snart kan börja springa igen.
I nästa sekunden sitter jag darrande i ett hörn och gråter.

En stund kan jag känna motivationen att alternativträna och i nästa sekund rasar hela min värld samman, tårarna rinner och jag känner att allt kan kvitta om jag inte får göra det jag älskar, springa.

Den som väntar får se... Om nåt dygn vet jag i alla fall om sprutan hjälpte eller inte.

Nu ska vi iväg och grilla med kompisar så idag hinner jag inte röra mer på mig.
Och imorgon blir det ju paddling. :)

Livet är en berg- och dalbana och jag verkar ha fått mig ett åkband.

måndag 9 juni 2014

Vänta

Idag besökte jag en läkare på Klarälvskliniken i Karlstad. Jag fick berätta om vad jag höll på med. Sen tryckte han och vred och på mina ben och höften. Han såg fundersam ut och och hmmm'ade en hel del.

Han sa till slut att vi kan testa att bedöva slemsäcken för att se om det gör någon skillnad. Han tog en fram en stor spruta och jag frågade om det kommer göra ont.

- Ja det kommer kännas, sa han.
- Då är det bäst jag håller i mig, svarade jag.
- Gör det.

Gulp!

Men det visade sig snart vara klart och det enda som kändes var ett litet tryck. Nu fick jag sätta mig på stolen och vänta in verkan. Vi pratade lite om vad man äter på långa lopp och hur man sover. Ni vet, det här som vanliga människor brukar undra. :)

Sen fick jag ställa mig upp och gå lite. Och det kändes som en rätt stor förändring. Jag kunde stå på ett ben. Jag kunde böja på högerbenet när jag stod på bara det, dvs lägga all min vikt på högerbenet.
Jag kunde "fejk" ta på mig en strumpa. Det kan jag inte annars, alltså stå på högerbenet o ta på vänster strumpa.

Eftersom det blev en så pass stor förändring tyckte han ändå att vi skulle testa att spruta samma slemsäck med kortison. Så det gjorde han.
Jag betalade och åkte hem.

Nu är det bara att vänta nån dag.
Kommer detta ge nån effekt? Är det rätt diagnos? Är det i så fall rätt slemsäck?

Jag vågar inte tro på något längre. Det är bara att vänta och se.

Det var ok att träna sånt som inte gjorde ont sa läkaren. Så nu blir det mer cykling och paddling och kanske simning. Men eftersom jag har ont hela tiden reviderar jag det till, det som inte gör mer ont.

På onsdag morgon ska Jörgen och jag dra iväg ut och paddla tidigt, tidigt på morgonen. Det ska knappt blåsa nåt alls och det kommer bli superduperfin morgon på sjön!
Och jag ska testa min alldeles egna flytväst! :)

söndag 8 juni 2014

Att stå bredvid

Igår gick KFUM multisport sprint av stapeln i Örebro. Det var meningen att Jörgen och jag skulle försvara vår vinst sen de senaste två gångerna. Att ta en tredje vinst alltså. Tyvärr satte min höft stopp för det och vi fick göra DNS, did not start. 

Istället fick jag stå bredvid och titta när min sambo tävlade tillsammans med svågern. 
Det var sjukt jobbigt att vara där och inte få vara med. Men lite härligt också att få insupa känslan och atmosfären. Ett väldigt fint och välarrangerat lopp. 
Vi gav oss av mot Örebro och hem till svågern som bara bor 1 km från starten. Där parkerade vi bilen och fick lite kaffe innan vi gick ner mot starten. 
Starten gick kl 12 och det var ett trettiotal taggade herrlag som sprang iväg. 
Första sträckan var ca 3 km snitslad löpning. Våra killar la sig ganska långt bak och kom in och växlade till mtb som lag 29. 
Men nu skulle det bli åka av. Mtb är älsklings starkaste gren. Och jösses så de körde! De passerade 23 lag!! Och kommer in som sexa till paddlingen! Wow! 
5 km paddling och de håller sin placering. Ett gäng ungdomar sjösätter uppblåsbara gummibåtar och pooler. De lastar dom med öl och flyter med älven mot stan. En utmaning för alla lag att kryssa mellan. 
Nu är det 6 km check-point löpning kvar. 
Här tappar de några placeringar men kan spurta i mål med krafter kvar. 
13 minuter bättre än förra årets tid och placering 12! Riktigt, riktigt bra!! 

Vi hade en riktigt fin dag och klarade oss utan regnet. 
Jag fick ännu mer sug efter multisport och att få komma igång och springa igen!

fredag 6 juni 2014

Test på cykel

Efter frukost idag gick jag ut i parken utanför och la mig i solen en stund. Lyssnade på ett nytt avsnitt av Marathonpodden och softade. Barnen drog iväg och tittade på finalerna av klasskampen. 

Efter ett par timmar gick jag in och klädde om för en cykeltur. Tänkte testa lite. 
Jag trampade iväg och det kändes ok, gjorde inte mer ont än annars. Svetten började komma och mina så saknade endorfiner. Så gött! 
Så länge jag satt ner och trampade var det ok. Men när jag ställde mig upp gjorde det mer ont så jag satt kvar och trampade. 

37 km senare var jag hemma igen. Glad och pigg!
Duschade och tog sen cykeln till skärgården för att se sambons målgång i den kappsegling han var med i. Men det blåste alldeles för lite så tävlingen kortades och målgången var ute på sjön. Så jag fick nöja mig med att se prisutdelningen. Och han vann! Jättekul!
Nu är det ompackning som gäller. Imorgon skulle vi båda tävlat multisport i Örebro. Jörgen och jag skulle försvarat våra 2 segrar. Men tyvärr får jag stå bredvid iår. Sambon ska tävla tillsammans med svågern i alla fall så jag får heja på dom istället. 
Men jag är jättesugen på att köra. Men jag får väl spara det till Åre. :)

torsdag 5 juni 2014

Ett ljus!

En vän till mig har hjälpt mig att hitta en väg in till en läkare. Jag har fått en tid redan på måndag. Bedömer han att en kortisonspruta är lämpligt och skulle hjälpa mig så är jag beredd att ta den. Jag har tagit till mig att flera av er läsare avråder från detta. Men tycker läkaren att det är ok så tror jag också det. Hjälper det mig att få bort värken som plågar mig dygnet runt, så är det bra.

Jag har googlat biverkningar och i det stora hela har jag kommit fram till att vid en injektion är dosen väldigt liten och lokal. Det gör att biverkningarna är väldigt få.
Det blir ju heller ingen långvarig behandling och det gör ju också att risken är mindre.

Jag har hittat detta på 1177 Vårdguiden:
Modern användning av kortison innebär oftast behandling med korta kurer. Därför har antalet biverkningar minskat kraftigt. Benskörhet och magsår som tidigare var vanliga biverkningar är numera relativt ovanligt.

Här hittade jag också lite.
Sammanfattning om kortisoninjektioner
Tyvärr har kortisonbehandling fått en negativ klang i vardagstal. Biverkningar i form av vätskeansamling i kroppen, uppsvällda ansikten, tunn och skör hud, benskörhet hörs ofta och gör att många patienter drar sig för detta alternativ. Gör inte det!
Flesta av dessa biverkningar kommer enbart efter långvarig behandling i tablettform i hög dos och förekommer över huvud taget inte när läkemedlet ges lokalt vid injektion. Det finns ett antal sjukdomstillstånd i rörelseapparaten där sjukgymnaster, naprapater och kiropraktorer inte kan ge tillräcklig behandling utan det är lokal kortisoninjektion som behövs för att häva tillståndet. En rätt placerad injektion kan häva en smärta som funnit i många år och trotsat all annan behandling. Operation kan i del fall vara ett sämre alternativ men detta alternativ står givetvis kvar om injektioner inte givit önskat resultat.


Oavsett om jag kommer ta/få en spruta är ju det viktigaste att jag tar reda på varför jag drabbats av detta och hur jag undviker att det återkommer.
Om det beror på att jag sprungit med snett bäcken (blev ju rättknäckt innan jag åkte till Grekland) och kompenserat fram det eller om det beror på något annat. Om jag behöver träna upp några delar av kroppen och vilka övningar jag ska göra för det. Det är frågor som jag hoppas få svar på, dels av läkaren och dels av sjukgymnasten jag ska till nästa vecka.

Jag ser i alla fall ett ljus nu och ser fram emot besöket hos läkaren och sjukgymnasten. Jag är evigt tacksam min kompis som hjälpte mig att finna vägen till läkaren. Kärlek till dig!

Vägen mot ljuset.
Foto: Privat

onsdag 4 juni 2014

Egen flytväst

Jag har köpt en flytväst. :)

Min übersnälla kompis Jörgen har snällt lånat ut flytväst till mig varje gång vi paddlat. Men nu tyckte jag det var på tiden att jag skaffade mig en egen.
Så jag letade på Addnature och hittade denna multisportväst.


Bild från Addnature.se
Den har en ficka för vätskesystem på ryggen och har andra fickor fram. Just att den är förberedd för vätskeblåsa är bra. Annars har jag haft en vattenflaska liggande rullades på botten av kajaken. Det är inte lika lätt att ta sig en slurk i farten då. Men nu blir det ändring på det.

Den verkade bra i alla fall, tyckte jag. Nu är den på väg hem till mig. :)

Nästa steg är införskaffandet av en egen paddel och en paddelkjol (ok, sittbrunnskapell), sen kanske det slutar med egen kajak. Vem vet?!



tisdag 3 juni 2014

Bursit

Jag förstår om ni läsare flyr min blogg då jag mest klagar och hänger läpp nu för tiden.

Jag känner stressen i kroppen.
Jag känner hur jag långsamt tappar det jag byggt upp.
Jag känner hur jag bara VILL springa.

Jag är så förbenat trött på att ha ont.
Jag är urless på att vakna på nätterna av det värker.
Jag är fullständigt urledsen på smärtan.

Så nu har jag skrivit det. Och egentligen känns det inget bättre för det. :s Så varför klaga?!

Jag har träffat min kära vän som är sjukgymnast. Hon har gjort en massa tester och konstaterat att det kan röra sig om en inflammerad slemsäck (bursit) i höftleden.
Jag har googlat, och jag har googlat och jag har läst.

Det läker själv inom ett par veckor. Men det verkar det inte göra på mig. Det har gått mer än ett par veckor nu. Och det blir inte ens bättre dag för dag. 
En cortisonspruta kan behövas. Ja, men hur får man tag i en sån då? Att gå via Landstingets väntetider så har jag hunnit gå i pension. Privata ställen har fullt.

Jag ringer och jag mailar. Det känns hopplöst. Vart ska jag vända mig?

Läkaren jag var hos skrev ju bara ut starkare smärtstillande och  hänvisade mig till sjukgymnast.
Jag äter de pillren nu och blandar ut dom med maxdos Alvedon. Ändå är jag inte smärtfri.

Jag gråter av hjälplöshet! Jag orkar inte ha ont längre. Att bara kunna ställa sig upp och ta ett steg utan att det hugger till, jag skulle vara så tacksam.

Jag har tid hos en annan sjukgymnast på Klarälvskliniken om en vecka. Men jag vill ha den där sprutan.
Är det nån av er läsare som har tips på vart jag kan vända mig?
Eller erfarenhet av detta tillstånd, denna åkomma?

Jag vill springa igen! Bara nån putteputte km. Bara en liiiiten. Det skulle va så härligt... :'(

Hälsningar från mycket otålig Sandra. 


söndag 1 juni 2014

Simavslutning

Idag var sista gången på crawlskolan, för säsongen. Jag tog med min dolme och gick dit. 

Det blev en ganska tuff lektion ned mycket långsimning. Dolmen bromsar ju upp lite i vattnet också. Men det blev ett bra pass. 
Mina armar var riktigt möra när jag jag gick hem. 

Klockan 12 första söndagen i varje månad, dvs idag, blir alla turfzoner neutrala. En "medalj" i spelet är att ta 20 neutrala zoner (på 5 timmar.) Det tänkte vi försöka med idag. 
Kristinehamn har inte ens 60 zoner så det gäller att va snabb.  

Jag visste inte hur det skulle kännas i höften att cykla. Men det gick över förväntan! :) Helt ok!
Jag hann inte få 20 zoner men det spelar ingen roll. Ville inte utmana och trampa på hårt så det skulle göra ont. Jag får en ny chans om en månad också. Men det är oviktigt. Det viktiga är att det inte gjorde ont idag. Varken att cykla eller simma. 

Nu ligger jag o solar i stugan. Det är bra görgött det med.