Jag skriver...

torsdag 5 juni 2014

Ett ljus!

En vän till mig har hjälpt mig att hitta en väg in till en läkare. Jag har fått en tid redan på måndag. Bedömer han att en kortisonspruta är lämpligt och skulle hjälpa mig så är jag beredd att ta den. Jag har tagit till mig att flera av er läsare avråder från detta. Men tycker läkaren att det är ok så tror jag också det. Hjälper det mig att få bort värken som plågar mig dygnet runt, så är det bra.

Jag har googlat biverkningar och i det stora hela har jag kommit fram till att vid en injektion är dosen väldigt liten och lokal. Det gör att biverkningarna är väldigt få.
Det blir ju heller ingen långvarig behandling och det gör ju också att risken är mindre.

Jag har hittat detta på 1177 Vårdguiden:
Modern användning av kortison innebär oftast behandling med korta kurer. Därför har antalet biverkningar minskat kraftigt. Benskörhet och magsår som tidigare var vanliga biverkningar är numera relativt ovanligt.

Här hittade jag också lite.
Sammanfattning om kortisoninjektioner
Tyvärr har kortisonbehandling fått en negativ klang i vardagstal. Biverkningar i form av vätskeansamling i kroppen, uppsvällda ansikten, tunn och skör hud, benskörhet hörs ofta och gör att många patienter drar sig för detta alternativ. Gör inte det!
Flesta av dessa biverkningar kommer enbart efter långvarig behandling i tablettform i hög dos och förekommer över huvud taget inte när läkemedlet ges lokalt vid injektion. Det finns ett antal sjukdomstillstånd i rörelseapparaten där sjukgymnaster, naprapater och kiropraktorer inte kan ge tillräcklig behandling utan det är lokal kortisoninjektion som behövs för att häva tillståndet. En rätt placerad injektion kan häva en smärta som funnit i många år och trotsat all annan behandling. Operation kan i del fall vara ett sämre alternativ men detta alternativ står givetvis kvar om injektioner inte givit önskat resultat.


Oavsett om jag kommer ta/få en spruta är ju det viktigaste att jag tar reda på varför jag drabbats av detta och hur jag undviker att det återkommer.
Om det beror på att jag sprungit med snett bäcken (blev ju rättknäckt innan jag åkte till Grekland) och kompenserat fram det eller om det beror på något annat. Om jag behöver träna upp några delar av kroppen och vilka övningar jag ska göra för det. Det är frågor som jag hoppas få svar på, dels av läkaren och dels av sjukgymnasten jag ska till nästa vecka.

Jag ser i alla fall ett ljus nu och ser fram emot besöket hos läkaren och sjukgymnasten. Jag är evigt tacksam min kompis som hjälpte mig att finna vägen till läkaren. Kärlek till dig!

Vägen mot ljuset.
Foto: Privat

1 kommentar: