Ett lugn

Jag är en ganska anpassningsbar människa.
Att springa är (just nu, var) en stor del av mitt liv. Jag har också 2 barn, är sambo och arbetar heltid. Jag försöker att få ihop dygnets timmar och samtidigt vara här och nu, med alla, överallt.

Det blir en himla prioritering av tiden. Pussla och passa in. Även om jag inte känt mig stressad så försöker jag ändå hela tiden att vara så effektiv som möjligt. Passa in och planera.

Nu har en stor del av min tid frigjorts. Jag lever lite för stunden och behöver inte passa in så många aktiviteter. Så mitt i all bedrövelse över stressfrakturen så känner jag ett sånt lugn i kroppen. Avslappnad och harmonisk. Mer än jag trott. Det är skönt.
I helgen la jag mig i soffan och sov en  halvtimme, mitt på dagen, bara så där. 

Jag har bokat av mina planerade tävlingar. Beslut är fattade och jag kan inte göra något åt det. Bara att gilla läget.
Jag skulle kunna träna mycket mer annat. Jag skulle kunna hänga på gymmet, simma vareviga dag osv. Men just nu känner jag att jag vill ta det lugnt. Jag simmar lite då och då. Men armarna och överkroppen är redan trötta av att promenera med kryckor, så det blir inte så explosivt eller långvarigt. 
Jag får en löpfri sommar helt enkelt. Inget jag kan göra nåt åt nu. Tiden är nu och jag kan springa igen senare. Jag anpassar mig.

Nu får jag extra bonustid med barnen, sambon och vännerna.
Det är lugnt. Det är sommar. :)

Träffat söta kaninbebisar
Foto: Privat