tisdag 23 augusti 2016

Ironman Köpenhamn


I ”motionssamtalsämnen” kommer frågan om man gjort Klassikern. Jag kan svara ja. De flesta frågar vilken gren som var jobbigast, inte just vilken tid man har. Det är nåt med att det är genomfört liksom. Och för mig var det inkörsporten till löpningen.
Sen är det där med Ironman. Det ville jag också bocka av på min lista. Inte pressa och göra nån bra tid, bara ha upplevt det. Flera gånger har jag tänkt tanken och det har också hänt att jag fyllt i alla uppgifter till Ironman Kalmar men sen aldrig tryckt iväg anmälan. Men så förra hösten slank det iväg en anmälan till Ironman i Köpenhamn ändå.

Kristinehamn Multisport som jag tränar och tävlar för anordnade i våras en prova-på-triathlon. Det är min erfarenhet av triathlon. Men det går säkert att göra en Ironman ändå.
Min träning inför tävlingen har väl inte heller varit just så triathlon-istisk. Jag cyklade lite i våras innan Vätternrundan men sen stod cykeln i förrådet hela sommaren. Under semestern blev det till slut en tur på 48 km. Men nån mer cykelträning blev aldrig av.

Simningen har jag gjort inne i vinter. När sen utesäsongen kom tänkte jag köpa mig en våtdräkt och börja simma ute. Detta slutade dock i just en tanke. Nu i slutet av sommaren fick jag låna en våtdräkt. Jag gav mig ut när det blåste som värst, 21 m/s i byarna på Vänern enligt SMHI. Jag bröstsimmade 1 km i medsjö och promenerade tillbaks. Tänkte att det räcker nog. 3,8 km borde jag klara av att ta mig utan att sjunka.
Men det skulle ju vara skönt att få in nån typ av rytm och navigering så jag hoppade i en gång till när det inte blåste så mycket. Det gick bättre och jag kunde simma lite crawl och hade en bra känsla med mig.

Löpningen, ja den vet jag att jag kan.

Vi hade bokat tåg till Köpenhamn och jag hade lånat en stor cykelväska av en kompis. I den hade jag all min packning, inkl. min cykel. Den var tung men hade hjul på ena sidan så jag kunde dra den. 
Tågresan funkade väldigt bra bortsett från en lite bitter tågvärd på ett av tågen som tyckte att min väska var för stor. 
Stor väska
Foto: Privat
Vi anlände till Köpenhamn på fredag eftermiddag. Vi tog oss sen till Mässan och hämtade ut våra ryggor, armband och påsar. Vi lyssnade också på tävlingsinformationen. 
Foto: Privat

Foto: Privat

Foto: Privat

Foto: Privat
Efter lite mer förberedelser och ihopmonterande av cykeln så somnade jag gött.
En smarrig hotellfrukost på lördagen och sen tog vi tunnelbanan in till centrum och kollade in målportalen och cykelväxlingen. (T2)
Foto: Privat
Dagen före tävlingen ska cykeln checkas in och påsar med cykelgrejer packas. En påse med grejerna till löpningen skulle också lämnas in. Allt detta var helt nytt för mig och jag frågade Jörgen 1000 frågor. Jag lyckades i alla fall få rätt grejer i rätt påsar och cykeln lämnade jag i ett ställ vid T1 (som växlingsställe ett heter).
Incheckning av cykeln
Foto: Privat
Två av mina tre påsar
Foto:Privat
Det blev en stor buffémiddag på hotellet innan de sista pusselbitarna skulle planeras och fixas. Starten skulle gå vid 7.00 så klockan ställdes på 5.00.
Jag sov väldigt bra natten innan. Jag kände mig väldigt avslappnad, lite pirrig eftersom jag inte visste vad som väntade. Med massa frukost i magen gick vi sen när till stranden iklädda våra våtdräkter. Det skulle bara vara 16,3 grader i vattnet så det bävade jag för mest.

Simningen
Det skulle vara rullande start, vilket betyder att de släpper iväg några deltagare åt gången, i det här fallet 5, var femte sekund. Vi blev ombedda att ställa oss i den tid vi trodde vi skulle simma på. Eftersom jag bara simmat ute typ 2 gånger så ställde jag mig vid skylten med en simtid  på runt 2 timmar. Trodde jag. Men den gruppen hade redan gått fram mot start och jag hamnade allra sist. Det var bara 10 personer bakom mig. När jag insåg det, tänkte jag först att det gör inget. Men sen tänkte jag om, och gick lite framåt i fållan. Det är inte kul och få simma om, och simma sick sack.
Det tog en väldig tid innan jag kom i vattnet och då hade de första, supersnabba deltagarna redan simmat färdigt.
Före start
Foto: Cassandra Eliasson
Jag gick i det svala vattnet och kände hur vattnet började sippra in i dräkten. Jag försökte crawla och det gick ganska bra. Efter en stund kom jag in ett flow, drev på och andades med jämna mellanrum. Det kändes bra. Jag navigerade bra och det var bara nån enstaka gång som jag kom ”ur kurs”. Vattnet var klart och fint. Hela tiden kunde jag se botten och hur jag kom framåt. Jag såg växter, maneter och en ål.

Efter en stund började jag skaka av kylan. Jag försökte slappna av, tänkte att det tar extra energi att skaka så. Hittills hade jag bara använt armarna och låtit benen vila. Men kom nu på att om jag får igång stora muskelgrupper så kanske jag blir varmare. Jag simmade lite bröstsim en stund tills jag slutat skaka, innan jag fortsatte crawla. Så fick jag göra några gånger, men det kändes hela tiden väldigt bra. Jag simmade som i en egen lite bubbla. Jag var så glad, trots att det var kallt så njöt jag.
Jag såg målportalen och vände dit när jag rundat sista bojen. Närmare och närmare. När jag klev upp ur vattnet kände jag mig som en geléklump. Jag vinglade lite o hade ingen balans men återfick den snabbt och kunde gå och hämta min blåa påse som jag hängt dit dagen innan.
Jag fick av mig våtdräkten medan jag skakade, på med hjälm och cykelskor. Och sen iväg för att leta upp cykeln.

Cyklingen
Jag tog min cykel, det var inte så många kvar och jag låg långt bak i fältet. Det gjorde inte det minsta. Dagen skulle avnjutas, inte pressas. Banan gick längs en massa gator i centrala Köpenhamn och sen ut längs med havet. Jag tog direkt två salttabletter men i samma veva tappar jag resten. Attans! Jag får klara mig utan. Jag sippade på min Perpetuem och tittade på de fina husen längs med strandkanten. Solen började titta fram och jag frös inte det minsta. Jag testade att ligga ner på tempobågen som jag lånat av en kompis. Det kändes lite vingligt men till slut så blev det bättre och bättre. Jag koncentrerade mig på att hålla avståndet 12 meter till framförvarande (som var reglerna).
Det fanns skyltar där det stod ”Aerobars empty” på vissa ställen. Jag fattade inte vad de menade… Vad är en aerobar liksom?!
(det fattade jag efter tävlingen att det var tempopinnar typ)

Banan var ut från stan, 2 stycken loopar och sen tillbaks. Milen rullade på snabbt. Jag körde om cyklister hela tiden. Jag flög fram med min aluminium-racer, mtb-skor och mtb-hjälm. Stilpolisen skulle inte hunnit ikapp mig. Hihi.

Benen bara levererade och jag njöt. Ja jäklar va kul jag hade!
Hälften, 90 km visades och vi vände snart iväg på loop nummer två. Jag fick njuta av den härliga utsikten vid havet igen. Den slingriga smala vägen på landsbygden och den stora motorvägen där det bara var att mala på. Jag hade två tomma flaskställ bakom sadeln. Dom fyllde jag med snygga flaskor från tävlingen. En med vatten och en med sportdryck. Man kunde slänga sin vattenflaska och sen stod funktionärer och delade ut nya. Jag behövde inte ens kliva av cykeln. De räckte fram både gel, bars, banan och flaskor. Hur lyxigt som helst. Som att ha support typ.

Vi lotsades sen in mot centrala Köpenhamn igen. Jag klev av cykeln för första gången på nästan 6 timmar och återigen försvann min balans och jag blev vimmelkantig. Efter ett par sekunder hade jag fångat upp balansen igen och kunde stappla iväg mot min röda påse. Nu väntade det bästa, löpningen.
Färdigcyklat för idag
Foto: Cassandra Eliasson
Löpningen
Jag hade börjat bli kissnödig på cyklingen men det är ju lite bökigt med den där triathlonpyjamasen. Så när jag ändå var still passade jag på att besöka bajamajan. Jag bytte till löparskor och drog ut på banan. Där sprang en massa människor.

Mina vader kändes lite stumma till en början med mjukades snart upp. Jag började återigen ligga för omkörning. Jag sprang och log! Det var så härligt. Jag kände mig så stark. Banan var så fin. Vi sprang på bryggor längs vattnet, över små broar, förbi uteserveringar och förbi målet. Där skulle jag springa in sen. Nu var det nästan slut. Tråkigt. Jag ville inte att det skulle ta slut. Jag hade så kul.
Längst bort på första varvet stod funktionärer och delade ut armband, en färg för varje varv. Man skulle ha fyra när man kunde springa i mål. Jag fattade inte det först men lyckades få ett grönt till att börja med i alla fall. Det som betydde första varvet.

Andra varvet gick som en dans. Jag matade in gel och banan och drack Cola och vatten. Det var riktigt varmt och jag tvättade av mig med svampar som fanns vid kontrollerna. Jag fick ett gult armband och fortsatte ut på näst sista varvet. Jag var fortfarande så pigg och glad. Jösses! Så full av energi! 
Glädje!
Foto: Cassandra Eliasson
Jag fick ett rött armband och nu var det bara final kvar. Sista gången jag springer ut på bryggorna. Sista gången jag passerar vattensprutan. Jag är så glad. Jag passerar fortfarande löpare hela tiden. Det känns som om jag kan springa resten av dagen och natten. 

Jag fick med mig ett blått armband och hade nu fyra på armen. Nu var det bara några enstaka km kvar tills jag var i mål. Det finns inte en gnutta trötthet i kroppen. Bara glädje!
Jag ökar farten. Jag flyger fram. Sista rakan. Jag saktar ner lite när jag rundar staketet vid målet. Jag vänder upp på mattan som leder mig mot portalen med M på. Jag höjer mina armar och jag skriker! Alltså vilken dag!! Jag är så lycklig! Jag tittar upp på portalen och där står S. Lundqvist 11.31-nånting. Va? Fick så jag bra tid? Jag är skitnöjd!
Finisher!
Foto: Privat
Jag följer strömmen ut från området och in på området för de som gått i mål. Jag hämtar min vita påse och går in och trängs i en dusch. Det är bra att det finns. Det finns pizza och glass (med lakritssmak!) i ett stort tält. Jag duschar, käkar och hämtar min blåa påse med den blöta våtdräkten.
Jag träffar Jörgen och Rickard som också de har kommit i mål.

Det här var bland det roligaste jag gjort. Hela dagen gick så så otroligt snabbt. Den bara försvann. Hela arrangemanget var kanonbra. Simningen i det klara vattnet, cyklingen på de fina vägarna och löpning i det folkfyllda och stämningsfulla hjärtat av Köpenhamn.
Så nu är debuten av triathlon gjord. Troligtvis blir det fler gånger.


Tider 
Simning 1.39.49 (3,8 km)
Cykling 5.53.06 (180,2 km)
Löpning 3.44.21 (42,2 km)

Dagen före
Foto: Privat
Anything is possible
Foto: Privat


tisdag 16 augusti 2016

Ajronmänn

På söndag ska jag göra en Ironman i Köpenhamn!

Ja jösses! Jag tror det kommer bli kul! Jag har inga tidsmål och ska bara ha kul på vägen.
Jag har inte tränat så mycket open water-simning som jag borde men det går säkert bra ändå.

På fredag morgon tar jag tåget till Köpenhamn. Håll tummarna för mig!
I min tri-suit
Foto: Privat
 Notis till stilpolisen, jag vet att jag har mtb-skor, löparglasögon och fel hjälm men jag är glad ändå. ;)

söndag 14 augusti 2016

Åre Extreme Challenge 2016

Jag har ju glömt bort att berätta hur det gick i Åre! Här kommer den race-rapporten!

Min cykel pajade på måndag, tävlingsveckan. Bakväxeln gick åt skogen. Jag lämnade in cykeln och blev lovad att jag skulle få den innan vi åkte på torsdag. Jag blev kontaktad och det var en massa mer grejer som behövde bytas så efter en mindre renovering av cykeln kunde vi hämta upp den och åka direkt till Åre.
Mot Åre!
Foto: Privat
Vi mellanlandade hos Jörgens kompis i Mora och övernattade där innan vi tog sista biten upp till Åre. Vi checkade in surfski’sen och visade vår utrustning och fick ok. Vi testade även att paddla lite och det kändes ok. Jag hade bara paddlat en gång tidigare i min surfski och jag satt inte helt hundra i den. Det gjorde ont i rumpan och ljumskarna men det tänkte jag att det går nog bra ändå.
Vi checkade in i vår fina hyrda lägenhet innan vi gick på pre-race mötet. Jag såg massa mulitsportare som såg proffsiga och snabba ut. Jag kände mig mer som en katt bland hermelinerna men såg fram emot morgondagen. Men jag tror inte min styrka ligger i ett så ”kort” lopp. Farten blir högre och jag är inte så snabb och explosiv.
Informationsmöte
Foto: Privat
Cykelsträckan skulle starta i Huså på andra sidan Skutan. Vi körde dit cyklarna på kvällen och förberedde växlingsgrejerna. Jag testade min cykel lite och tyckte den gick tungt. Tänkte att det är nog för de nya bromsbeläggen inte är inslitna till skivorna. 

Vi sov gott natten till tävlingen och käkade god frukost innan vi bar bort våra andra växlingsgrejer till första växlingen. Sen var det dags att ta plats i surfski’n.
Det var kajaker överallt och det blåste lite. Det var svårt att hålla sig stilla innan startfältet äntligen släpptes iväg. Jörgen hade bra flyt i paddlingen och var mycket snabbare än mig. Jag fick inte till det alls. Mina ljumskar gjorde ont. Min rumpa klämdes, kändes det som och det mentala var inte alls med mig.

Vi skulle paddla åt vänster, vända där, paddla förbi starten och längst bort i Åresjön skulle vi vända och paddla tillbaks. Däremellan skulle vi göra ett lyft. Den första sträckan hade vi motvind och jag var fysiskt pigg men hjärnan var inte med. Jag var negativ.
Vi vände runt och paddlade nu i medvind i vad som kändes som en evighet. Vatten sköljde in i sittbrunnen och jag blev kall om underlivet där jag satt i ett kallt bad. Mina negativa tankar ökade. När skulle vi vända igen?

Jag försökte häva allt negativt i mig. Jag tänkte på att jag fick vara just där och paddla i en vacker fjällsjö. Jag tittade på omgivningen och försökte njuta av den vackra vyn. Kanske gick det lite bättre, kanske inte alls.

Lyftet gick bra och Jörgen och jag hjälptes åt. Det var skönt att komma upp på land igen, även om det bara var för en liten stund.

Smärtan i rumpan och ljumskarna gjorde att jag inte kunde paddla med rätt teknik. Jag fick paddla med armarna vilket gjorde mig trött. Jag hade sportdryck i flytvästen som jag sippade på men det kändes bara som om jag blev tröttare och tröttare.

Lag med långsamma plastkajaker kom och paddlade förbi mig i min surfski. Jag var slut. Jag tänkte att om jag välter nu klarar jag aldrig att ta mig upp, jag var paj.
Vändningen kom äntligen och nu skulle vi hela långa vägen tillbaka till där vi startade. I motvind. Vinden hade dessutom tilltagit och vågorna sköljde över mig. Jag paddlade och paddlade och det kändes inte som om jag kom nånstans. Men det gjorde jag tydligen för slutligen kom jag fram till stranden och försökte ta mig ur surfski'n. Benen bar mig knappt och kroppen kändes som gelé.
Nu skulle vi bära kajakerna upp till ett gärde längre upp. Mina armar brann och skakade. Och jag frös, hela jag skakade. Vi la ner surfski’sen och försökte sen jogga upp till växlingsområdet på andra sidan järnvägen. Det var skönt att känna blodet komma runt i kroppen igen. Nu hade vi de bästa grenarna kvar, löpning och mtb.

Vi växlade snabbt och tog stavarna och började klättringen upp mot Åreskutans topp. Vi gick om flera lag och jag kände mig stark och glad. Det här är min grej! Benen matade på och det gick så lätt. Vi kom upp bland den steniga terrängen och dimman slöt sig alltmer runt om oss och snart kunde vi inte längre se sjön där nere, där vi precis paddlat. 1000 höjdmeter togs på en dryg timme och nerförslöpningen kunde sen börja. Det var en massa lösa stenar som låg och jag är rädd om min ”stukfot” så jag tog det lite lugnt men sprang på där det gick. Vi passerade fält med snö och vackra stigar. Det var blött och lerigt och vid 2 tillfällen sprang jag ur skon och fortsatte i strumpan. Jag fick vända och hämta skon.
Åreskutan
Foto: Privat
Det planade sen ut och jag kunde rulla på. Vi passerade ytterligare ett mix-lag strax före växlingen i Huså. Nu var det bara cyklingen kvar. Vi växlade snabbt igen och gick ut före ett annat mix-lag som kom in precis före oss. 

Cyklingen kändes bra och benen starka. Det mesta av mina negativa tankar från paddlingen var borta. Jag körde på. Det skulle vara teknisk cykling enligt informationen innan start men jag upplevde det inte så. 

Vi fick släpa cyklarna över några blöta partier med sumpmark men i övrigt var det mesta cykelbart.
Efter ca 6 timmars tävlingstid började min kropp vakna till ordentligt och förstå vad det hela handlade om. Jag kände en stark kraft och energin bara ville ut. Uppvärmningen var över, men det var ju bara det att det var tävlingen också. 

Vi skulle uppför en lång brant backe på grusväg och jag kände styrkan i benen. Jag bara öste ner energi på tramporna och forcerade uppför. Men ibland kändes det som om någon tog tag i min cykel och höll i. Man kan jämföra det med när man vrider på motståndet på en spinningcykel i korta sekvenser. På krönet av backen stannade jag men Jörgen susade ner, jag hann inte säga nåt. Bakhjulet gick knappt att rulla.
Jag la i en lätt växel och stod upp och trampade för att komma nerför backen, där Jörgen hade stannat. Där var en liten bäck. Vi försökte se vad som var fel med cykeln. Tänkte att det kommit in gegga vid bromsskivan och hämtade vatten i bäcken och sköljde av. Inget hjälpte.
Lag efter lag kom och susade förbi oss där vi stod. Dessutom bodde det ungefär en miljon knott och mygg vid bäcken. De var jätteglada över 2 svettiga multisportare som stod still.

Vi konstaterade sen att bromsskivan låg direkt mot cykelns ram. Hela baknavet hade flyttat sig i sidled, vi hade inga verktyg att fixa något sånt med så vi ”gav upp” och började springa och gå mot mål. Det var svårt med cykeln eftersom bakhjulet inte rullade så kanade det bara hit och dit och trampan slog mig över vaden i varje steg. Det gjorde att benet blev färgglatt och fint!

Till slut tröttnade jag på att gå nerför så jag satte mig på och trampade ändå. Det gick ju i alla fall lite fortare än att gå. Det var som att trampa på spinningcykeln med högsta motståndet. Ramen blev varm av friktionen.

Vi passerades av andra deltagare hela tiden.
Vi var snart framme vid down hill-banan som skulle ta oss ner till målet på Åre Torg. Jag trampade på och kände ändå att jag hade rätt mycket tryck i benen.
Vi passerade mållinjen som lag nummer 12. Vi tappade 4 placeringar på cykelkrånglet. Tråkigt, ja visst. Men så var det. Vi var ändå rätt nöjda och glada. Och tröttheten jag kände efter paddlingen var som bortblåst. Vi käkade kanelbullar och drack kaffe innan vi började samla ihop alla grejer som vi hade spridit ut.
Foto: Privat
Summering.
Man blir bra på det man tränar. Jag har tränat alldeles för lite paddling. Och inte kört några längre pass. Jag har aldrig paddlat 2,5 timme oavbrutet i sträck tidigare. Jag måste vänja mig vid min båt och känna att den passar mig. Just nu känner jag mig enormt omotiverad för paddling och jag känner mig mätt på det.
Jag måste bli modigare på att springa utför i stenig terräng med lösa stenar. Jag är stark uppför och stavar är ett jäkligt bra hjälpmedel.
Cyklingen var jag väldigt nöjd med faktiskt. Jag har blivit modigare och klarar fler hinder än tidigare. Bara att fortsätta träna.
Det var en himla bra tävling. Bra arrangerat och trevlig bana. Tyvärr var det en för kort tävling för att jag ska komma till min rätt. Jag är mer seg under en längre period. Min kropp började leverera efter dryga 6 timmar och då var vi ju nästan i mål.
Foto: Privat

Foto: Privat
(Det visade sig sen vara baklagerhaveri på cykeln)