Jag skriver...

måndag 29 december 2014

Ispremiär

Den 1 december var jag till läkaren i Karlstad. På hemvägen stannade vi till på XXL Sport o vildmark. En av mina favoritaffärer. :) Där hittade jag ett par långfärdsskridskor som var kraftigt nersatta. Min kära sambo köpte ett par redan förra året men den vintern kom ju aldrig... Så med lite pepp och hejarop från honom köpte jag dom.

Det var sånna skridskor som man fäster sina egna kängor på.
Skridskor är inte något jag är jättebra på. Mina åk i livet kan nog sammanfattas på en hand typ. :)

I lördags var det dags för premiären på mina nya skrillor. Jörgen, hans son, Sambon och jag packade oss iväg tidigt. Temperaturen utomhus låg på 16-17 minusgrader. Vi var välklädda och solen sken. Det var sagolikt vackert!
Foto: Privat

Foto: Privat
Fikavy
Foto: Privat

Vi kollade isens tjocklek och den var ca 8 cm.
Men det var svårt att åka. Man kan inte va proffs direkt ju! :) Fel skor hade jag också. Det var ingen styrsel alls i dom och mina fotleder orkade till slut inte hålla upp foten. Men sällskapet, naturen och isen vägde upp de dumma skorna.
Så trots det felaktiga skovalet var det en toppendag!

Men allt kan inte va bäst första gången. Det är inte förrän man testat som man vet vad man ska ändra på och förbättra.
Så redan dagen efter gav vi oss ut igen. Den här gången på Vilången, vid stugan. Bättre rygga, bättre skor (mina längdåkningspjäxor) så blev det hela så mycket bättre.
Bättre skridskodojor!
Foto: Privat
Foto: Privat
Det fanns en liten bana uppplogad på sjön så vi fick testa att åka på ren is också. Vilken skillnad! Det var jättehäftigt! Man färdades framåt som på en väg, men det var ingen väg, det var vatten. Skum känsla. Men fantastisk känsla också!
Väg eller sjö?
Foto: Privat
Foto: Privat
 När vi kom tillbaks var mitt hår isigt och kallt. Men kroppen var varm och skön. Jag frös inte nånstans.
Frost
Foto: Privat
 Min telefon däremot, som legat i yttre jackfickan tyckte att det var varmt?!
Jaja, min skridskokarriär slutar inte här. Utvecklingskurvan pekar uppåt, säger Jörgen.
Hoppas kallgraderna håller i sig.

onsdag 24 december 2014

Euforisk!!

En julklapp till mig själv. Världens bästa. En springtur. Ute. Jag har testat lite inne på löpbandet. Gåsprungit ute nån gång. Men inte sprungit "på riktigt". Det skulle va en julklapp*. 

Älsklingen skulle spela innebandy ett par timmar på förmiddagen och barnen är hos pappan. Det passade perfekt med en tur! Ute var det några minusgrader, krispigt och vitt.  

Jag. Är. Helt. Euforisk!! Tänk så jag längtat efter detta! Det var tom så att det kom glädjetårar. Jag skrattade så det bubblade inombords. Tårarna rann (och nu med när jag tänker på det). Underbart! Fantastiskt! Nej det finns inga ord som beskriver känslorna med rättvisa!

God jul mina vänner!! 
Jag vill krama hela världen! Är så glad just nu!!
* Jag vet att läkaren sagt att jag inte får springa än. Men idag gjorde jag ett undantag. :)

tisdag 23 december 2014

En uppbrott

I fem år har vi hängt ihop. Vi har haft ett ganska tight förhållande och vi har litat på varandra. Men nu är det slut. Jag talar om min älskade lilla bil.
Den hann inte ens vara på Blocket i ett dygn innan den fick ett nytt hem. Men den får det säkert bra hos sin nya ägare också.
Det är lite blandade känslor att vara utan den. Eftersom den har fungerat så bra i alla år kan den ju pajja och kosta pengar närsomhelst. Vilket är skönt att slippa. Men det är också ett uppbrott och en massa känslor inblandat. Om mn nu kan ha känslor för sin lilla bil.
Men så är det! :)

Igår var jag bokad för ett spinningpass och jag var på så gott humör, trots skilsmässan från bilen. Jag körde på och kämpade hårt! Riktigt gött!
Jag testade en grej också, att ha på en buff runt huvudet. Visserligen var det riktigt varmt men grejen var den att jag skulle slippa få all svett i ögonen. Efter spinningpassen ser jag helt rödsprängd ut vanligtvis och det svider otroligt mycket.
Buffen orkade hålla undan svetten nästan hela passet, men de sista låtarna rann det genom men jag klarade ögonen. Ett lyckat försök alltså.

Nu är det snart jul och dagarna är bokade för att flänga runt hos nära och kära. För att börja ledigheten bra drog jag till gymmet och repade av ett pass på crosstrainern.

God Jul kära vänner!

Gammal bild i nerlagd julgran :)
Foto: Privat

söndag 21 december 2014

2 dagar före jullov

Igår sken solen och det var så fint ute. Planen var att cykla en sväng efter frukosten o sen göra klar golfen för försäljning. 
Men så ringer telefon till sambon som har jour och han får jobba. 
Så jag tog cykeln själv och drog till skogs. En fantastisk dag. Cyklade ner till vänern och stannade upp lite. Så fint. 
Fortsatte sen på lite småvägar och stigar. Vissa mer blöta än andra. 


Tvättade sen både cykel och bil innan jag tog mig hemåt igen. 

Idag blev det en tur till gymmet. Körde både crosstrainer och styrka. Lite folk i gymmet och ett gött pass. 

Nu är det bara två arbetsdagar kvar innan det är julledigt. Det ska bli otroligt skönt. 



torsdag 18 december 2014

Harmonisk

3 dagar ledigt. Så skönt.
En måndag som bara tas som den är. Inga måsten, en tripp till Filipstad och ett besök hos min allra bästa vän Linda innan grabbarna kommer hem till oss igen.
En tisdag med 65 mil i bil. Tor Stockholm och lite till, för inköp av bil. Ja ni läste rätt. Jag ska nu sälja min älskade lilla golf. Den som fungerat i ur och skur. Ibland vattenfylld, men alltid lika driftsäker. Intresserad? :)
Fin som tusan! Eller hur?!

En onsdag med mysig morgon. Tittar på julkalendern tillsammans med barnen. Mysig frukost i lugn och ro. Träning medan barnen är i skolan och sen resten av dagen hemma tillsammans.

Helt underbart. Jag känner mig så harmonisk och lugn.

I söndags gjorde jag långpass på crosstrainern. I 2 timmar stod jag där och slet. Men tiden gick fort. Jag hade nämligen en kompis vid min sida så vi babblade bort tiden och det var riktigt trevligt. Ett tidsrekord för både mig och honom och det längsta träningspass jag gjort efter skadan. Ingen känning i benet heller. Mycket bra!

Igår på lunchspinningen spelade Jessica en låt med Milk Inc, nämligen Breathe without you. Och jag blir så glad av deras musik!
När jag sprang VM i Holland förra våren så var det en person som ställt ut en högtalare som spelade musik på en av gatorna vi sprang på. Just när jag sprang förbi spelades en av deras låtar. Jag fick världens energipåslag och sjöng och trummade med armarna. Gillar't! helt enkelt. :)
Igår åkte jag också hemifrån utan cykelskorna och fick köra spinningen i vanliga skor, och inte vilka skor som helst utan de jag sprang VM i.

Tankarna, skorna och låten fick mig att minnas tiden jag sprang långt extra mycket. Jag minns den tiden med glädje och jag ser fram emot min come back!

Lyssna och njut! 


fredag 12 december 2014

Tunt

Ja det är lite tunt med inlägg här i bloggen. Jag vet.
Ska berätta lite om hur det är nu för tiden.

Jag kör spinning, en hel del crosstrainer och lite styrka. Men det är inget att orda om. Inga fina soluppgångar, vacker natur eller stormigt väder.
Jag har varit på julfest med jobbet, räknar ner dagarna för julledigheten och to-do-innan-julledighet-listan på jobbet krymper medan jag lever lite som vanligt.

Jo förresten! Jag cyklade mtb i onsdags. Ett riktigt tufft pass med mycket hög puls. Vi spurtade uppför alla backar vi såg typ. En geggig grusväg och med dubbdäck på, gjorde allt extra tungt och ännu bättre. En stjärnklar himmel och endorfin som rusar i kroppen. Sånt gillar jag! :)
En gammal bild från min sista tävling, Grekland i maj.
Foto: Privat



En helt OT-bild men jag tyckte det var en sån fin stubbe så jag var tvungen att föreviga den och dela med mig av till er.

Sköt om er vänner. Imorgon är det lördag och sovmorgon! Underbart!

onsdag 3 december 2014

Skadan i siffror

222 - Antal dagar som gått sen jag fick ont första gången.
25 april var morgonen då Jörgen och jag sprang långpass och jag för första gången kände att det var nåt annorlunda i höften.

174 - Antal dagar som jag vaknat och hoppats på att kunna springa.
Dagarna som gått sen jag fick beskedet om varför det gjorde ont.

174 - Antal dagar som jag vaknat och insett att jag inte kan springa.

12 - Antal veckor jag gick på kryckor.

1762 - Antal gånger jag lutat kryckorna mot något och de har ramlat i golvet.
Alltså hur svårt kan det va och få ett par kryckor och stå upp?
Siffran är preliminär. Det kan va fler...

2 - Antal gummifötter till kryckor som jag slitit ut.

140 - Antal liter tårar som jag gråtit.
Taget mellan tummen och pekfingret kan man säga.

3 – Antalet tävlingar jag fått ställa in.
KFUM multisport, Åre Exetreme Challenge och Transalpine.

7 – antal gånger jag röntgats.
2 slätröntgen och 5 skiktröntgen.

90 – antalet mil jag åkt till Karlstad för att röntgas/träffa doktor och sjukgymnast.
Lilla golfen har fått gå många extra mil pga detta. Dels till Karlstad och så fick jag ju åka bil till jobbet i 3 månader, när jag inte fick cykla.

Men det har inte bara varit elände. Det är viktigt att påpeka.
Jag har lärt mig att uppskatta att ha två armar att bära saker med. När man går på kryckor är det svårt att bära sin egen kaffekopp tex.
Jag har fått starkare armar och axlar.
Jag har hittat motivation och glädje att träna inomhus (va på gymmet). 
Jag har fått mer tid hemma.
Jag har börjat virka igen. Gjorde det som liten men hade sen en paus på sisådär 25 år.
Jag har hittat till cyklingssporten, köpt en landsvägscykel och anmält mig till Vätternrundan.
Jag har simmat mer och blivit bättre på att crawla.

Så jag är rätt glad ändå. Det är ju ingen livshotande sjukdom eller livslångt lidande. Bara en liten sketen stressfraktur liksom. Det finns de som har det mycket värre.
Dä årner sä
, som vi säger. ;)

Glad ändå.
Foto: Privat

tisdag 2 december 2014

Röntgad igen

Igår var det dags att se om benet läkt nåt därinne. La mig först för att göra en skiktröntgen. Sen en vanlig slätröntgen innan det var dags att träffa doktorn. Och ska jag erkänna så var jag lite nervös. Skulle han säga att det var ok att springa nu? Har det läkt helt?

Men jag var förberedd på att det inte skulle va så. För när jag har benet i vissa lägen känner jag av att det gör ont.
Så vad sa han då? Jo, det ser bra ut, det har läkt lite till men inte så pass mycket så jag får börja springa igen!

Men fattar ni?! Hur långsamt kan det gå?? Även om jag är vid gott mod och har deppat klart över det här så är det väl ändå nog nu! 7 månader! Ja, i och för sig är det ju bara 6 månader som jag vetat om det och behandlat det därefter. Men ändå. 
Vad är det som är fel? Är det ok att det tar så enormt lång tid? Vad är normalt? Vad är det som gör att det går så långsamt? Vart vänder jag mig med alla mina frågor? Finns det nån idrottsläkare med telefontid?


Nu vill jag inte få det att låta som om jag är ledsen och deppig. Jag är nog mer glad men mycket frustrerad på att det tar så lång tid.

Jaja, jag får ju cykla och simma ialla fall. Och så har jag klämt på vinterdäcken på cykeln.
Ja, jag vet att den är skitig. :)
Och så får jag ju hänga på gymmet. Det är helt ok det med.

En sak jag bollade med kloka Laila idag var att om jag skulle ta hela december och inte göra ett skit. Ingen cykling och ingen träning. Gå så lite som möjligt och se om det läker bättre. Jag vet inte. Det är svårt det med. Nu när jag är på gång igen. Jag vilade ju i stort sett hela sommaren.

Jag funderar på det ett par dagar till...

Tills dess kan jag svettas lite till. :)
Foto: Privat