Skadan i siffror

222 - Antal dagar som gått sen jag fick ont första gången.
25 april var morgonen då Jörgen och jag sprang långpass och jag för första gången kände att det var nåt annorlunda i höften.

174 - Antal dagar som jag vaknat och hoppats på att kunna springa.
Dagarna som gått sen jag fick beskedet om varför det gjorde ont.

174 - Antal dagar som jag vaknat och insett att jag inte kan springa.

12 - Antal veckor jag gick på kryckor.

1762 - Antal gånger jag lutat kryckorna mot något och de har ramlat i golvet.
Alltså hur svårt kan det va och få ett par kryckor och stå upp?
Siffran är preliminär. Det kan va fler...

2 - Antal gummifötter till kryckor som jag slitit ut.

140 - Antal liter tårar som jag gråtit.
Taget mellan tummen och pekfingret kan man säga.

3 – Antalet tävlingar jag fått ställa in.
KFUM multisport, Åre Exetreme Challenge och Transalpine.

7 – antal gånger jag röntgats.
2 slätröntgen och 5 skiktröntgen.

90 – antalet mil jag åkt till Karlstad för att röntgas/träffa doktor och sjukgymnast.
Lilla golfen har fått gå många extra mil pga detta. Dels till Karlstad och så fick jag ju åka bil till jobbet i 3 månader, när jag inte fick cykla.

Men det har inte bara varit elände. Det är viktigt att påpeka.
Jag har lärt mig att uppskatta att ha två armar att bära saker med. När man går på kryckor är det svårt att bära sin egen kaffekopp tex.
Jag har fått starkare armar och axlar.
Jag har hittat motivation och glädje att träna inomhus (va på gymmet). 
Jag har fått mer tid hemma.
Jag har börjat virka igen. Gjorde det som liten men hade sen en paus på sisådär 25 år.
Jag har hittat till cyklingssporten, köpt en landsvägscykel och anmält mig till Vätternrundan.
Jag har simmat mer och blivit bättre på att crawla.

Så jag är rätt glad ändå. Det är ju ingen livshotande sjukdom eller livslångt lidande. Bara en liten sketen stressfraktur liksom. Det finns de som har det mycket värre.
Dä årner sä, som vi säger. ;)

Glad ändå.
Foto: Privat