lördag 5 november 2016

Mina fossingar efter 22 mil

När jag sprang som pacer åt Ann-Sofie på Black River Run i september fick jag ett par strumpor av henne. Ett par FALKE i ull. Jag har hört henne prata så gott om dessa men har aldrig testat några. Direkt när jag sprungit klart och duschat drog jag på mig dom jag föll som en blind takläggare. Jättesköna!

Efter det har jag sprungit i dom vid flera tillfällen och de funkar så bra. Så inför EM tog jag kontakt med Ann-Sofie och undrade vart jag kunde köpa ett par för hinna få dom innan avresan. Jag fick tag i strumpor och även underkläder. En sömlös BH som satt som gjuten. Trosor och ett linne.

På EM startade jag alltså i ett par kompressionsstrumpor av samma märke och underkläderna. Jag får alltid skav på ryggen efter BH'n men i övrigt satt den perfekt, och även strumporna.
Men nu till det bästa, jag fick inte en enda blåsa på fötterna. Det är verkligen helt galet, efter 24 timmars löpning och nästan 22 mil. Det har aldrig hänt mig tidigare.

Jag har nu lyckats få ett trevligt samarbete med FALKE och det ser jag verkligen fram emot.

Foto: Privat


torsdag 3 november 2016

Dags att skutta igång kroppen

Nu är det snart två veckor sedan jag avslutade årets sista stora tävling. Jag har tagit en hel veckas vila och efter det blev jag förkyld och fick vila ytterligare. Men det gjorde inget.
Den gången som det "passar" att bli sjuk är väl efter en tävling. Det är ju i alla fall minst opassande då.

Men idag har jag varit på jobbet och ikväll har vi haft ett givande möte om klubbens framtida tävlingar.
Så nu blickar jag fram emot fredagsfyset med tjejerna imorgon bitti. Det var i maj 2012 som vi började springa tillsammans på fredagsmornarna. Och sen har fler och fler hakat på. Så det är skoj.
Det ska bli skönt att jogga igång lite.
Foto: Brian Larsen

måndag 31 oktober 2016

Reflektioner efter EM

Nu har det gått en dryg vecka sen målsignalen ljöd och jag la mig där på den kalla asfalten. Jag har tänkt mycket på loppet och så här i efterhand delas jag av två starka känslor.

Den ena av dom är att jag sprungit klart tidslopp. Medan jag sprang där runt, runt så bestämde jag mig för det. Det var inte kul och jag vet att jag har sagt det många gånger, det här är mitt sista 24h. Men av nån skum anledning så blir det inte så.

Den andra starka känslan är känslan av revansch! Alltså jag vet att jag kan springa längre. Jag måste prova igen.

Just nu slits jag mellan de två lägren. Jag ligger hemma och är förkyld och kan fundera mycket.
Framtiden får väl utvisa om det blir fler 24h eller ej. Men en sak är säker, jag kommer igen!
Foto: Privat

tisdag 25 oktober 2016

Albi 24h, European Championship 2016

Så var det dags att dra på sig blågult och ett landslagsuppdrag. Mitt andra i ordningen. 2013 sprang jag VM/EM i Steenbergen i Holland. Nu var det dags att fara iväg till Frankrike och Albi för EM i 24h. Formen var god och mitt år har varit framgångsrikt och skadefritt. Jag persade i Finland i februari med 226 km och nu tänkte jag minsann springa längre. 230 km typ. Det var ett realistiskt mål.

Avfärden gick på torsdagen och jag lämnade Kristinehamn med tåg på morgonen för att ansluta med de andra på Arlanda. Allt fungerade bra och efter ett flygbyte i Frankfurt anlände vi till Toulouse i tid. Arrangören hade sen bussar som tog oss till Arenan i Albi där tävlingen skulle hållas.
Stadion Albi
Foto: Privat
Vi fick en liten måltid i plastlådor. Hungern är den bästa kryddan så det smakade rätt ok. Det hade varit en lång dag med 13 timmar på resande fot så det var skönt att komma fram till hotellet och sova lite. Det var ett helt ok hotell, mycket finare boende än när vi var i Holland och bodde på nån typ av förläggning.

Fredagen startades med en morgonjogg tillsammans med Anna och Johan. Sen frukost och ett kort möte och planering av dagen.
Morgonjogg i Albi
Foto: Privat
Lagkapten Reima åkte till Stadion på tekniskt möte och vi andra drog till stan för att kolla oss omkring.
På eftermiddagen var det invigningsceremoni och sen käkade vi middag på stan. Arrangörens pastaparty lockade inte särskilt mycket. I stället käkade vi en supersmaskig hamburgare serverad på en hel bricka!
Foto: Privat
Invigningsceremoni
Foto: Privat
Kvällen ägnades åt att packa iordning grejerna så att min support Anna och Andreas kunde hjälpa mig på ett bra sätt under tävlingen. Jag kände mig inte väl till mods. Inte alls så lugn som jag brukar. Istället infann sig en osäkerhet. Passade jag verkligen in här? Hade jag något att bidra med till laget? Jag somnade på kvällen och sov ändå ganska bra.

Starten skulle gå kl 10.00 vilket är skönt. Det blir inte så lång väntan till start så man hinner bli hungrig efter frukost och inte heller är det så många timmar kvar dagen efter då det blivit en ny dag. Mycket positivt. Vi åkte buss till starten med alla grejer och förberedde i vårt tält. När det drog ihop sig till start så promenerade vi bort en bit på en gata där starten skulle gå. Vi tog en "spännbild" och Andreas serverade oss kaffe från silverbricka. Hög klass på den supporten!
Förberedelser före start
Foto: Privat
Vädret var klart och soligt men lite svalt. Jag valde att springa i korta tights, kompressionsstrumpor och t-shirt. De första timmarna kompletterade jag med lösa ärmar tills jag blev varm.
Klar för start
Foto: Privat
De första timmarna flöt på. Jag höll god fart, men började känna av alla högerkurvor. Men det kom och gick. Jag försökte tänka på att variera ben med vikt på i kurvorna och i de lutande passagerna.

Glädjen fanns inte i min kropp. Jag kände mig ledsen och vid 4-5 timmars tid kom den första ångestattacken. Jag kände hur ett stort tryck bildades runt lungorna och det var svårt att fokusera på loppet. Jag försökte tänka på bra och fina saker. Tänkte på mina barn, min sambo, hunden och mina föräldrar och vänner. Jag tänkte på laget, på supporten och alla de som satt hemma och hejade på mig och de andra. Jag lyckades andas mig igenom ångesten och den släppte taget lite. Jag berättade inte för någon hur jag kände just då. Ville inte.

Timmarna gick och det började närma sig en fjärdedel, 6h avverkade. Det var soligt och varmt och skönt. Inte alls för varmt för min del. Ångesten fångade mig ytterligare en gång i sitt grepp. Tårarna rann medan jag sprang men jag lyckades på något sätt få benen att röra sig framåt ändå.

Jag sprang till varje jämn timme, då promenerade jag ca 100 meter för att få ett annat rörelsemönster. Det var rätt skönt och tiden gick ganska fort. Jag betade av timme för timme.

Jag höll god fart och min plan att passera 12 mil på 12 timmar såg ut att gå i lås. Men så slog en yrsel till. Jag kunde springa någotsånär rakt, men så snart jag stannade så höll på jag falla omkull. Andreas höll i mig och Ulf stod bakom mig, beredd att ta emot om jag skulle falla. Jag fick en ordentlig saltgrogg och efter ett par timmar släppte den värsta yrseln. Jag kunde springa rakt och det var bara när jag stannade som jag fick hålla i mig.

Nu var natten här och mörkret slöt sig omkring oss. Jag bytte min svettiga t-shirt mot en långärmad tröja och överdragsjackan. Det blåste lite kallt på ena utsidan av arenan. 12 mil på 12 timmar missade jag med några hundra meter. Men det känns ok. Nu hade den värsta yrseln släppt och ångesten var borta. Nu började nattlöpningen! Den som jag älskar, men den riktiga glädjen fanns inte där ändå. Men jag bet ihop.

Jag fortsatte enligt planen att springa och gå några hundra meter vid varje hel timme. Det var svalt på natten men jag frös inte i min jacka. Timmarna gick och supportrarna Andreas, Anna och Ulf gjorde ett toppenjobb i tältet. Helt fantastiskt bra.

Jag fick en flaska Fanta med kärlek. Fanta som jag köpt som en liten belöning till mig själv och med små post-it lappar med hälsningar som kommit via Facebook och SMS. Det gav mig lite glädje i natten. Stort Tack!

Jag kollade in varvtider när jag passerade skärmen och såg att jag sprang ganska jämnt trots att benen började kännas rejält nu. Lagom till solen började gå upp passerade jag 200 km men mitt mål att nå 230 var utom räckhåll. Eller nej, det var det väl inte men den kraft som krävdes för att nå det fanns inte i min kropp. Inte just då.

Jag fick veta att vi ledde lagtävlingen men att Polskorna var på väg ikapp. De sprang tillsammans i en väldig fart på slutet. De passerade oss nån gång när det var nån timme kvar på loppet. Då gällde att hålla i silvret istället. Jag kämpade på och räknade ner.

Sista timmen var där. Det kändes skönt att det var över. När slutsignalen gick stannade jag och la mig på marken och grät. Jag kände mig så värdelös. Så kass. Så besviken. Anna och Andreas kom springande och kramade om mig och fortsatte sen till vår Europamästarinna Maria som sprang över 250 km. Galet långt och bra!
Jag samlade mig lite och torkade tårarna och gick för att se hur det gått för de andra. Vi kramades och jag gråter lite mer. Jag är trött och jag är besviken.
Ledsen och besviken. Och sömnig.
Foto: Privat
Vi packar ihop alla saker och åker buss till hotellet för att duscha. Prisceremonin börjar om ett par timmar. Jag fryser så jag skakar, trots att det är varmt. Det är skönt att duscha och jag hinner krypa ner under täcket i 30 minuter och sova innan bussen går tillbaks till stadion.

Där får vi höra "Du gamla, du fria" och Maria får ta emot EM-guldet. Jag gråter igen. Men den här gången av glädje och respekt för det hon gjort. Det är så stort!
Laget får ta emot silvret och jag får en medalj runt min hals. Ett EM-silver. Men ändå känner jag mig kass. Sjukt egentligen. Jag har ändå sprungit 218,5 km på 24 timmar. Men jag är inte nöjd.
Maria
Foto: Dan Välitalo

Foto: Privat
Vi får lite käk i ett tält som känns som en bastu. Värmeregleringen i kroppen är inte i balans efter ett långt lopp och jag brukar frysa och svettas om vartannat. Här är det varmt och jag känner att det inte finns nån syre. Efter maten blir vi återigen skjutsade med buss till hotellet och får sova ett par timmar innan det är dags för en middag. Jag är fortfarande låg.

Hemresan på måndagen går fint och pappa och hans snälla sambo hämtar mig på Arlanda och kör mig hem till dörren. Äntligen får jag sova i min egen säng bredvid hunden och sambon. Underbart!

Känslorna så här på hemmaplan känns lite annorlunda än där i Frankrike. Det börjar sjunka in att mitt resultat inte var så dåligt som jag tyckte själv just då. Det är faktiskt helt ok. Det är ok. Jag börjar känna mig lite nöjd tom. Jag gjorde ändå allt jag kunde just då. Jag gav inte upp trots att ångesten hade mig i sitt grepp. Jag fortsatte springa trots yrseln, som jag inte vet vad det berodde på.
Ångesten har jag i mig tyvärr, sen många år. Livet går upp och ner och ibland kommer neråtspiralen vid fel tidpunkt som nu. Men så är det.
EM-silver
Foto: Privat
Summa summarum så var det ett väldigt bra arrangemang. Busstransporter hit och dit och boende och mat. Allt fanns.
Just nu är jag nöjd med loppet, trots alla känslor medan jag sprang och runt omkring. Man kan inte lyckas jämt.
Det var bra. Det var tungt, men jag gjorde det bra.

onsdag 19 oktober 2016

Följ mig och det svenska laget i EM

Jag har fått flera frågor om var man kan följa helgens lopp.

Ni finner kanske resultat via arrangörens hemsida här.

SMS kan skickas till mig på 073-622 54 55
Kanske hinner supporten läsa upp dom, kanske inte. Det vågar jag inte svara på.

För övrigt så hamnade jag på helsida i lokaltidningen idag.

Foto: Privat


måndag 17 oktober 2016

Nedräkning



Nu är det inte många dagar kvar tills jag får klä mig i blågult och representera Sverige i EM i 24h i Franska Albi. Formen känns god och nu är det bara vila och en liten jogg kvar. 

Jag börjar som vanligt få lite ont i nervösen och känner efter.
Har jag inte lite ont i halsen? O nej, jag håller på att bli sjuk!
AJ! Jag har ont i ett knä!
Foten! Den smärtar!


Men i själva verket är nog allt väldigt bra. Jag är nog bara laddad och redo.
Redo att springa långt. Redo att göra mitt allra bästa.

Foto: Privat

tisdag 27 september 2016

Pacer BRR



Det var redan i våras som jag fick frågan om jag ville vara pacer åt Annie på Black River Run. Loppet låg ca 1 månad för EM så det passade bra med ett långpass och särskilt att få springa på natten.
Så jag tackade ja.

Jag sov hemma natten innan för Ann-Sofie hade sin man på plats som skötte supporten. Jag behövde sova ut och kunde i lugn och ro ta bussen till Västerås vid lunch. Jag sov nästan 12 timmar hemma i min säng och kunde ändå sova lite till på bussen så det var skönt att vara utvilad.
Jag promenerade sen till tävlingsplatsen från busstationen. Det var 4,5 km och det var så skönt i det vackra höstvädret.

Väl framme på tävlingsplatsen blev det en massa snack med alla härliga människor. Så trevligt. Nicke, Annies man och jag pratade ihop oss lite, käkade mat och servade Annie när hon varvade. Jag hjälpte även min kompis Maria som också sprang 100 miles (men valda att kliva av på hälften av personliga skäl.)

Jag skulle kliva på som pacer efter att Annie sprungit 6 varv på den 16 km långa banan, dvs 96 km. Jag skulle springa med i 3 varv och det sista varvet skulle Nicke springa tillsammans med henne.
Jag gjorde mig klar i god tid och fick vänta lite innan det var dags. Ute var det varmt och skönt och månen tittade fram bakom molnen ibland.

I omklädningsrummet bytte jag om samtidigt som Maria, som skulle åka hem. Jag funderade angående klädsel och frågade henne: -Har du frôsô nô?
Mia som också var där skrattade gott och undrade om jag funderade på om hon frusit. Haha, det är härligt med dialekter.

Jag som aldrig tidigare sprungit på BRR-banan visste inte alls hur den såg ut. Men den var väldigt varierande och Annie hade berättade att första delen skulle gå långsammare och sen skulle det komma en mer lättsprungen del för att avslutas med ett böljande motionsspår.
Första varvet som en upptäcktsfärd för mig. Jag sprang och tittade på allt och njöt av månskenet.
I början av varje varv gick banan genom ett tekniskt skogsparti. Under det andra varvet började pannlampan krångla lite för Ann-Sofie. Jag tog fram min extralampa ur väskan som hon kunde komplettera med. När det återstod nån km till varvning sprang jag före för att be Nicke ta fram hennes extralampa. Jag hann knappt fram innan Annie också var där. Men vi fick med oss en lampa ut på mitt sista varv och det nästsista för Ann-Sofie.

Det var så härligt ute. Precis lagom varmt och jag var så glad och nöjd att jag befann mig där och då. Utefter Svartån kunde vi släcka våra pannlampor och bara springa i månskenet. Så himla häftigt. Det blåste nästan ingenting och Svartån låg som en svart spegel längs med våran väg. Magiskt!
Ann-Sofie var enormt stark och bara matade på. Vi pratade inte så mycket men det fanns en tyst sammanhållning och delad kämpaglöd. Jag förstod redan tidigt att hon skulle klara sitt mål. Hon var fokuserad och stark.

Jag lämnade över Annie till Nicke inför sista varvet. Jag kollade när Jonas kom i mål och krossade sitt gamla pers med över 4 timmar! Sen tog jag mig in i duschen. Klockan var kvart över 3 på natten och jag kollade när första buss skulle gå hemåt. Det var inte förrän kl. 10.00 så efter att jag gjort mig ren så la jag mig och slumrade lite på bänken inne i omklädningsrummet.
Sen tog jag en promenad in till stationen i god tid så jag hann käka frukost och sen sov jag hela resan hem på bussen.

Det var riktigt roligt att vara pacer, att få dela kämpaglädjen och natten med en stark och fokuserad kompis. En magisk natt med fullmåne och underbart väder. En fin och varierad bana som också gav mig ett riktigt bra träningspass.
Alla nöjda, alla glada!
Foto: Jens Magnusson, Landstinget i Värmland
(Tog nästan inga bilder i Västerås. Bjuder på en som togs i samband med min insats som ambassadör för Blodomloppet)

måndag 5 september 2016

Bergslagsleden Ultra 47,5 km

För 2 år sedan var det landslagsläger i Nora. Jag var skadad då men åkte ändå dit för att träffa vännerna. Medan de sprang var jag hundvakt åt Emelie's hund Troja. Det var första gången jag kom i kontakt med Bergslagsleden Ultra.

Loppet startar i Digerberget i Västmanland och avslutas i Ånnaboda i Närke. Banan har över 1000 höjdmeter går att läsa på hemsidan. Men min klocka visade 1300 ungefär.

Det blev en tidigt morgon när jag satte mig i bilen och åkte mot Ånnaboda. Dimslöjorna dansade över gärden och skogsbryn längs E18. Jag drack mitt morgonkaffe hemma med valde att ta med frukosten att äta lite senare.

Väl framme vid målet fick vi nummerlapp, tröja och lite annat smått o gott innan bussen skulle ta oss till starten. Jag hamnade bredvid en kille från trakten som berättade lite om banan.
Jag hade lagt av mig alla överdragskläder i bilen och väderprognosen visade solsken och varmt hela dagen. Men nu på morgonen var det kyligt. Jag satte mig inne i en liten stuga under tiden i väntan på start. Jag kände mig lugn. Loppet är en del av min träning inför EM och jag hade bara vilat en dag innan. Jag skulle göra mitt eget lopp. Precis som jag brukar.
Foto: Privat

Vi fick lite information innan vi släpptes iväg i skogen och längs de vackra stigarna. Jag la mig ganska långt fram i fältet. Jag ville inte riskera att hamna bakom så jag inte kunde springa i mitt tempo. Det gick väldigt bra men det är tufft innan kroppen kommer in i rätt andning och jag flåsade på där i början.

Det skulle vara 17 km till första vätskan och jag hade en tjej tätt bakom mig, som hade egen support. Jag hade bara min handhållna flaska på 0,5 km som jag planerade att fylla vid depåerna. Det gick lätt att springa. Jag kunde släppa på utför och jag kände mig stark uppför. Benen matade liksom bara på.

Första kontrollen kom och jag fyllde min flaska med sportdryck, käkade banan och drack Cola. Tjejen var tätt bakom. Jag fortsatte iväg med glada steg.

Nu var det 15 km till nästa depå. Jag började bli väldigt törstig med fick hushålla med den sportdryck jag hade kvar. Banan gick upp över en höjd, Rusakulan. Här var utsikten helt fantastiskt! Himlen var klarblå och höstens färger reflekterades så vackert långt nere i dalen.
Vi sprang genom Trolldalen, en liten dal med stora, hala stenblock. Där var det svårsprunget och jag tog det lugnt för att inte stuka nån fot.
Kontrollen närmade sig och jag var törstig.

En funktionär sa till mig att jag var första dam och jag fyllde min flaska medan jag klunkade i mig mugg efter mugg med vatten och sportdryck. Jag ryckte två bananbitar innan jag tassade vidare in i skogen. Tjejen bakom såg jag inte till längre.

Nu var det bara 8 km till vätska och det var vid målet, där man skulle in och sen vidare ut på en slinga till. Benen rullade på av sig själva och det gick så lätt. Starka ben och jag sprang om ett gäng killar på vägen.

In till sista vätskan där en ung kille står och han hör inte riktigt att jag säger att jag vill påfyllning. Jag fixar det själv genom att hälla över från muggar till min flaska. Nu är det bara ca 7 km kvar inkl en slalombacke att ta sig uppför. Kropp och ben känns fortfarande väldigt starka och jag springer iväg innan tjejen bakom kommer in till kontrollen. Hennes support ser jag flera gånger efter banan och förstår att hon ligger nära. Nu tar tävlingsjävulen mig och jag vill inte att hon kommer förbi. Jag ökar lite och springer om ett par killar till.

Stigarna är så himla fina! Vi springer förbi små vattendrag och tjärnar som ligger spegelblanka i höstsolen. Det går uppför och nerför så det är massor av muskler som får jobba och arbetet fördelas över kroppen.

Jag kommer fram till slalombacken där det står ett bord med vattenmuggar och en sportident-stämpel. Jag stämplar och ger mig uppför. Småspringer där det inte är så brant och går där det brantar på. Jag vänder mig om uppe i backen och kan inte sen den andra tjejen.
Jag småspringer där det planar ut lite när jag sparkar i en sten och flyger framåt. Landar på bröstet och gör en "Anja Pärsson" och kanar fram. Hinner tänka på att hålla upp huvudet så inte hakan går i. Jag reser mig och borstar av mig. Det har gått bra. Nåt litet skrapsår bara.

Jag fortsätter upp och det dröjer inte länge förrän jag kan stämpla längst upp och fortsätta på den fina stigen neråt. Jag hör speakern på håll. Det luktar målgång...
Målgångsflagga på morgonkvisten.
Foto: Privat

Jag kommer ut på en asfalterad motionsslinga och nu går benen lätt. Bara att rulla på. Det är endast nån km kvar till mål.
Jag springer fortfarande med starka ben när jag vänder upp mot målrakan och ser flaggorna längre fram. Nu är det redan slut.
Tjejen bakom mig kommer in 3 minuter efter mig. Men jag var först och vann. Det är alltid kul.
Foto: Bergslagsleden Ultra
Jag fick ett par skor från Salming i pris. Det ska bli intressant att testa dom!

Tiden blev 4.40 på 47,5 km vilket ger ett snitt på under 6-fart. Det är jag jättenöjd med.
Jag känner mig stark nu. :)
Prisutdelning
Foto: Privat