måndag 30 september 2013

Lågpuls

Eftersom jag lämnade både cykel och vardagskläder på jobbet i fredags tänkte jag springa dit i morse. Min plan var att ta vägen över stadsbondgården och Hultet. Det ger typ 21 km.

Jag drog igång min ljudbok och lunkade iväg. Det var fortfarande mörkt men himlen hade börjat ljusna.

Jag sprang långsamt. Tänkte att jag skulle hålla ner pulsen. Men det gick långsammare än jag trodde och pulsen var låg, men inte så låg som den borde va.
Kanske har jag nåt skit i kroppen ändå?

Nu ikväll har jag bara softat och jag ska lägga mig tidigt och helvila imorgon. Så får vi se om jag blir piggare.
Vi håller tummarna! :)

Kanske ska ta ett glas vin?! ;)
(Skoja bara. Jag gillar inte vin.)


- Posted using BlogPress from my iPhone

söndag 29 september 2013

Multisöndag

Idag var det dags för andra simlektionen på crawlskolan. Förra söndagen var det inställt pga simtävling.
Idag tränade vi andning och vattenläge. Tänk att det ska va så svårt! Samtidigt är det ju jättekul att lära sig.
Men det är så himla många saker att tänka på, samtidigt.
Riktigt, riktigt skoj är det i alla fall. Klickade hem en baddräkt och ett par simglasögon idag. Måste ju va lite kittad. ;)

Jörgen och jag ska ju köra Åre Extreme Challenge nästa sommar och inför det (innan det blir för kallt i vattnet) ville vi testa om jag kunde paddla hans surfski.
En surfski är en smal, rank kajak som går snabbare i vattnet men badchansen är rätt överhängande.

Jag fick låna Jörgens torrdräkt. Skrattade så jag fick ont i magen, så snygg var jag! Den var liiite stor liksom. Och sen såg fötterna så roliga ut.






Jag plurrade nån gång inne vid stranden innan jag fick lite snits på det och paddlade iväg en tur. Men det var läskigt. Jättevingligt! Inte alls som en kajak.
Men det krävs nog lite mer övning.








Efteråt grillade vi korv där i höstsolen innan jag sprang inåt stan. Fick ihop drygt 11 km när jag kom in till jobbet, där jag hämtade sambons cykel och cyklade hem.

En riktig multisöndag med simning, paddling, löpning och cykling.


- Posted using BlogPress from my iPhone

fredag 27 september 2013

Distansrekordsdag!

Jag har en lillasyster. Idag fick jag äran att vara med när hon slog distansrekord i löpning!

Jag fick frågan i veckan om jag visste nån bra runda på ca 15 km. Och det har jag ju så klart. :)
Vi bestämde oss för att springa vid lunch eftersom vi båda hade tider att passa på eftermiddagen.

Jag tog ledigt på eftermiddagen och vi utgick från mitt jobb. Vi sprang upp till Sättra via leden i ett jämnt lugnt tempo. Tog sen grusvägen tillbaka och fick ihop dryga 14 km. Solen sken, Syrran var urstark och hennes ben bara matade på. Saknade lite konfetti och bubbel när vi passerade milen och hennes tidigare distansrekord. Men det gick bra ändå. :)

En riktigt fin tur! Trevligt hade vi också och efteråt blev det kaffe med alla våra barn när de hämtats från skola och dagis.

Nu är hennes plan att öka på sträckorna så hon kan hänga med till Skövde och springa 6-timmars till våren. En riktigt bra plan om ni frågar mig. :)


Spartathlon

Fem svenskar, fyra grabbar och en tjej, är på plats i Grekland för att springa Spartathlon. 246 km från Athen till Sparta. Starten gick idag kl 06.00 svensk tid.

Jag försöker följa deltagarna via nätet men har inte lyckats förstå mig på resultatrapporteringen än.

De svenska startnumren är:
Andreas Falk - 153
Micke Andersson - 352
Jonas Wängberg - 103
Kerstin Rosenqvist - 353
Johan Steene - 130

Sen är även Andrei Nana med, Amerikanen som jag träffade i Ungern på Ultrabalaton förra sommaren. Han har startnummer 119.

En dag kanske jag också står där på startlinjen... Kanske.

Andrei Nana, till vänster, springer Spartathlon idag.
Foto: Ioana Nana

torsdag 26 september 2013

Mtb-lunch

Jag hade tänkt springa på lunchen idag. Fick iväg ett sms till Jörgen med sällskapsförfrågan. Men han hade tänkt cykla. Jaha, springa själv eller cykla med sällskap? Inte så svårt val egentligen. :)

Jag satte mig på min vanliga cykel och cyklade hem från jobbet. På med cykelkläder och i med mina vanliga kläder i en rygga. (Tänkte att jag cyklar direkt till jobbet efteråt).
Hoppa på mtb'en och iväg! Det gick på bara en kvart.

Det var en fantastisk höstdag ute. Idag igen! Helt sjukt fint. Det känns som om det varit solsken sen mars typ.

Vi cyklade och sjöng och trampade grusvägar, fina stigar och lite tekniska stigar och lite asfalt på det. Så himla gött!


Det vart nästan 2 timmars lunchrast idag. Tur jag har flex...
Och ett bra jobb där jag har möjlighet att flexa. :)

Inatt jag drömde...

Som ni vet har jag ingen tävling planerad framöver. Det ekar tomt i kalendern. Eller ja, det gör det ju inte heller. Jag har en massa skoj att blicka fram emot. Bla ska vi till Södertälje, bo på hotell och gå på Tom Tits tillsammans med barnen. En mysweekend med sambon och så har vi ju KUL-helgen och rekandet inför det. Så egentligen är det ju inte tomt. :)

Men jag ska villigt erkänna att jag sneglat lite åt Espoo igen. Det är en viss hatkärlek till den där Arenan och 24-timmars löpning. Men jag avvaktar en stund har jag bestämt.

Men inatt ska jag säga er att jag var där och sprang! I drömmen alltså.

En lång stig gick mellan omklädningsrummen och själva Arenan. Brant var det också.
Det var 10 minuter kvar till start och jag kommer på att jag inte smörjt mig med Sportslick och jag har glömt hårsnodden(!).
För läsare som inte har långt hår kan jag berätta att springa 24 timmar med utsläppt hår är inte ett alternativ. Inte ens i en dröm!

Så jag kastar mig nerför stigen och ska hämta salvan och hårsnodden. Grejer ramlar ut ur skåpet och det fastnar och strular. Tiden går...
Sen hamnar jag bakom ett tyskt par som är ute och fjällvandrar och kommer inte förbi på väg uppåt tillbaka på den branta stigen. Jag ser hur klockan går och försöker ta mig framåt. Men klockan går fort och jag missar starten!

Mer än så minns jag inte. Nu är det ju inte katastrofalt att missa starten till tidslopp men vad betyder denna dröm? Betyder det otur? Borde jag strunta i att åka dit? Eller är det tvärtom, så alla missöden redan hänt och det bara kan gå bra?

Oavsett så kommer jag inte skicka in nån anmälan. Inte än i alla fall. Jag funderar ett tag till. :)


onsdag 25 september 2013

Môsig och pôsig

Idag på förmiddagen kände jag mig så där môsig och pôsig, ni vet lite så där frusen och det känns som om man bara vill lägga sig och sova. Typ "nu blir jag sjuk-känslan".

Men jag tänkte mig ett lugnt lunchpass på ett par km bara. Bara lunka lite (skulle ju ändå tvätta håret liksom, onödigt att tomduscha).

Jag tog på mig buff och långärmat. Kände mig inte alls sugen att gå ut. När jag cyklade till jobbet i morse var det nollan och svinkallt.
När jag sprang iväg (eller ja, springa är väl kanske o ta i, mer lunk) kändes det segt och de första km'arna gick uppför på stig. Det gick långsamt och det kändes som om pulsen stack i höjden. Tänkte att jag drar ner farten ännu mer och vänder tillbaka. Tänkte att jag kanske håller på att bli sjuk ändå.

Men sen tittade solen fram!

Vägen började vända neråt igen och lyckokänslan kom igen! F*n va gött jag har det!!

Jag tog en extrasväng och njöt lite. Farten steg och jag riktigt kände mig levande och ångrade inte en sekund att jag piskade mig ut.

Känner mig inte alls môsig och pôsig längre! :)




måndag 23 september 2013

Rekordsakta

Igår kväll innan jag la mig bestämde jag mig för att springa till jobbet. Ska jag va ärlig så var det mest för att jag var nyfiken på hur ljudboken skulle fortsätta.
Packade min väska och förberedde allt och gick o la mig.

Imorse smög jag upp och klädde mig. På med lurar och iväg. Boken förtrollade mig! Jättespännande! Stannade och tog en bild men sen glömde jag helt bort allt annat. Stoppade klockan vid grinden på jobbet och såg att jag sprungit i snigelfart.

Haha! Helt inne i boken glömde jag nästan bort att jag sprang. Men det gör ju inget! ;)



En fin morgon var det i alla fall.

- Posted using BlogPress from my iPhone

söndag 22 september 2013

Ljudboksluffs och brödbak

Det har varit en skön helg med mycket sömn. Det behövde jag verkligen!
Bortsett från det har jag haft koll på alla grymma löpare som sprungit Black River Run i helgen. Liiiiite sugen blev jag. Det hade varit kul att va där, dessutom har jag hört att arrangemanget och banan var toppen så jag ångrar mig lite att jag inte for dit. Men, men. Inte gråta över spilld mjölk...
Gammal bild
Foto: Privat

Inspirerad blev jag i alla fall till en lite längre tur så jag laddade på med en ny ljudbok och gav mig iväg på rundan jag tänkt springa i onsdags morse (som inte blev av). Tog varken med energi eller nåt att dricka. Tänkte ju bara luffsa lite. Men jag blev jättetörstig så jag fick stanna på macken i Ölme och dricka vatten innan jag fortsatte hem.

Det blev bara lite drygt 26 km men det är det längsta jag sprungit i ett svep sen UTMB för 3 veckor sen. Nu känner jag mig nöjd och ska strax smaka på mitt nybakade bröd (egethittapåade recept*). Ska bara vänta hem sambon som är och tränar. Sen blir det en kopp te och macka och snart en ny vecka. Funderar på om jag ska låta den börja med vilodag eller transportlöpning till jobbet. Vi får se....

* Recept på brödet
En skvätt Psylliumfröskal och bakpulver
Ganska mycket mandelmjöl
Nån näve linfrön och solrosfrön
Strö på lite chiafrön
Riven parmesanost
Soltorkade tomater i olja
En skvätt yoghurt och liten skvätt olivolja
Flera ägg
Lite salt och så vår egenodlade timjan

Blanda ihop allt o smeta ut på en plåt i lagom tjocklek.
Strö på lite flingsalt ovanpå.
Grädda i typ 180-200 till det ser klart ut.

Typ så. Jag tror det kan bli gott!
Det är så vi bakar nuförtiden. Höftar till det liksom. Och hittills har det smakat bra. :)

Så här ser det ut den här gången. Bara att skära så stor bit som önskas.


lördag 21 september 2013

Välkommen till KUL-helg!

Årligen ordnas en KUL-helg
(KUL står för Svenska Friidrottsförbundets Kommitté för UltradistansLöpning)
där vi som gillar att springa långt samlas, springer långt och äter gott och har trevligt tillsammans.
I år kommer helgen arrangeras här i Kristinehamn.

Det är jag, tillsammans med Tobias som håller i trådarna.

Planen för helgen den 15 - 17 november ser ut så här:

Fredag
  • Ankomst till vandrarhemmet på Marieberg
  • Mat på restaurang (egen betalning)
Lördag   
  • Samling 8.45 för avfärd 9.00
  • Vi springer Hultetleden och Järnleden, en kuperad vandringsled. Ca 45 km.
  • Snacks och afterrun på vandrarhemmet.
  • Middag på vandrarhemmet (catering)
  • Föredrag om PTL i Alperna, 300 km och 24.000 höjdmeter
Söndag   
  • Samling 8.45 och avfärd 9.00
  • Vi springer en sträcka på ca 50 km bestående av mestadels grusvägar och asfaltsvägar.
  • Ankomst till vandrarhemmet och dusch innan  hemfärd.
Kostnad för allt detta är 800 kronor. Då ingår 2 övernattningar med frukost, energipåfyllnad på lördag och söndag, afterrun-snacks och middag på lördag kväll.
Medtag handduk och lakan. Finns också att hyra till en kostnad av 50 kronor.
Kostnad för enbart lördag (inkl energi och middag) är 300 kronor.

Vill du bara vara med och springa så är du givetvis välkommen som du är, på dagen. :)

Anmälan senast 2013-10-21 till Sandra Lundqvist på mail alexandra47(snabelA)hotmail.com eller telefon 073-622 54 55.
Betalning görs i samband med anmälan. Information kommer i mail.
Meddela även önskemål om specialkost.
Anmälan giltig först efter betalning.

Bild från Järnleden

Järnleden

Ute o cyklar

Det är en underbar höstdag ute så jag tänkte att jag rastar cykeln lite och trampar lite grusväg. Meningen från början var att cykla vägen vi ska springa på KUL-helgen i november. Dels för att mäta upp sträckan och dels för att "rita" in den på kartan via gps.
Nu blev det lite tidsbrist så jag får göra det en annan dag istället.

Jag cyklade iallafall nästan 39 km i solen och det var himla gött!









Stannade vid Vänerns strand och fotade lite.
Det var nog fö bland de sista gångerna den här säsongen som det går att cykla i kortbrallor. Inte för att jag frös men visst borde det bli svalare snart?!

- Posted using BlogPress from my iPhone

fredag 20 september 2013

Dagens dubbel

Igår for jag direkt från jobbet till skolan på utvecklingssamtal. För att inte behöva dra med mina svettiga löparkläder dit lämnade jag dom på jobbet.

Så idag på lunchen när det såg så skönt ut ute kunde jag inte låta bli att ta mig ut på en tur. Jag sprang ensam vilket kanske var det bästa eftersom kläderna redan var "insprungna" från igår. Haha!

Jag rundade kossorna i Västanås innan jag drog tillbaka till jobbet. En dryg mil i underbar höstsol. Riktigt gött!



Jag försökte sen ragga sällskap i Facebookgruppen till kvällens tur men fick inget napp.
Jag tog sällskap av musiken och rundade stan i solnedgången.
Ytterligare 15 km och en fin tur.


Nu väntar jag hem sambon från hans träning.
Först fredagsfys. Nu fredagsmys! :)

- Posted using BlogPress from my iPhone

torsdag 19 september 2013

Ospringsugen

Min sambo som har beredskap skulle upp och jobba klockan 5 igår. Då tänkte jag passa på att sticka ut och springa. Jag skulle ju ändå vakna till när han steg upp. Det gjorde jag också. Men nån löptur blev det inte. Jag kände verkligen inte alls för det! Inte ett dugg! Jag hade sovit oerhört dåligt och vaknat typ hundrasjuttioelva gånger. Jag var skittrött!

Istället tog jag en kaffe framför morgon-tv'n. Sen städade jag köket och gjorde ren köksfläkten. Ändå var jag på jobbet vid halv sju som vanligt. Så man hinner mycket när man stiger upp i tid. ;)

Jag tog med mina springkläder till jobbet för att ta en tur på lunchen istället. Men inte heller då infann sig lusten och energin. Handlade efter jobbet och fixade mat, fortfarande skittrött och utan lust att svetta ner mig. Så jag struntade i det! Så det så!

Det var helt säkert det bästa! Jag springer för att jag vill, för att jag mår bra av det. När energin står på noll skulle det vara fel att ge sig ut.
En filmkväll tillsammans med älsklingen avslutade dagen. Lagom ansträngning på den.

Utvilad och med en hel natts sömn i kroppen gav jag mig imorse istället ut tillsammans med Ulrica på en riktigt trevlig morgontur. Vi sprang och snackade bort 1,5 timme och jag kom pigg och glad till jobbet sen. Mycket bättre! :)

Gammal bild

onsdag 18 september 2013

Leta på pannlampan

Igår sprang jag till jobbet på morgonen. Det dröjer inte länge nu innan det är dags att trä på pannlampan på morgonpassen.

Det gick rätt segt, om jag ska va ärlig. Det kändes tungt. Jag tror det ligger mycket i det mentala. Jag är inte anmäld till en endaste tävling i det närmaste. Jag har inget mål och ingen tävling att blicka mot. Motivationen finns där men den ligger längre in än vanligt. Borde hitta på nåt.

Soluppgång på morgonturen.
Foto: Privat
Det som är bestämt är att Jörgen och jag ska köra Åre Extreme Challenge nästa sommar men det blir så långt fram att det är svårt att liksom greppa och fokusera på.

Jaja, jag kommer nog på nåt... :)

Jag avslutade gårdagen med ett pass kick n box tillsammans med Fredrik. Det är så himla skoj och bra träning. Hela kroppen får sig en omgång!


måndag 16 september 2013

Att övervinna

Du darrade bara invärtes, sa Puh, och det är det modigaste sättet att darra.
Nasse suckade av lycka och började fundera över sig själv. Han var Modig…


Idag har jag varit modig, inte bara en gång, utan två!

En av de saker jag tycker minst om är att tala inför en grupp. Men för att övervinna sin rädsla så måste man utsätta sig för den och inse att det inte är så farligt ändå.
Därför svarade jag ja, när Rotary ringde för en månad sen, och ville att jag skulle komma och hålla ett föredrag på deras lunchmöte.

Men det var med fjärilar i magen jag åkte dit tidigare idag. Men samtidigt kände jag ett lugn. Jag kan det här. Jag ska bara berätta lite om några tävlingar som jag varit på. Jag behöver knappt kika på min fusklapp.

Och det gick bra! Jag överlevde, jag darrade bara invärtes och min publik lyssnade, ställde frågor och jag fick beröm efteråt. Det var till o med kul!

Jag fixade det! Jag var modig!

På eftermiddagen fick jag en massa jobb bestående av kabelutsättning. Det grävs ner en hel del fiber i stan och för att de inte ska gräva av våra elkablar behöver vi rita på vart de ligger i marken.

En annan sak som jag verkligen inte gillar är spindlar! Och när jag öppnar kabelskåpet jag ska mäta i så är det ett hem för en jättespindel! Det är spindelnät överallt som bara knastrar när jag tar bort luckan. Spindeln är enorm! Jag känner hur jag blir yr och de boende i det kvarteret kunde nog höra mig när jag ylade.

Spider!
Men vet ni vad jag gjorde sen? Jag arbetade vidare i skåpet ändå. Trots att spindeln satt där!

Jag fixade det! Jag var modig!

Jag övervann alltså 2 tuffa saker idag! Just idag är jag bannemig skitstark!

söndag 15 september 2013

Tjurruset 2013

Mest på skoj anmälde jag mig till Tjurruset. Jag har ju sprungit ett sånt lopp tidigare men då i Stockholm.
IF Göta var först med idén för 22 år sedan. Men ändå har jag aldrig varit där varken som deltagare eller publik, trots att det bara ligger en mara hemifrån.

Det är ju bara 2 veckor sen jag sprang 17 mil i Alperna så jag förväntade mig inte så mycket kraft i benen.


Jag tog med mina barn till Karlstad där pappa skulle möta upp som publik, barnvakt och support. Det var meningen att min yngsta son skulle delta i Kalvruset men han ångrade sig precis innan vi skulle åka. Syrrans grabb var ialla fall med och kammade hem segern i sin årsklass. Kul!

Jag knallade iväg till starten i god tid. Satte mig i gräset i lugn och ro och sträckte ut benen. Allt kändes så lugnt.
Ren före
Foto: Privat
I starten fick man själv ställa sig i den startfålla man ville. De var uppdelade efter tid på en slätmil. Jag valde 41-45 minuter. Det visade sig vara ett bra val.

De första 3 startgrupperna startar kl 14.00 och de resterande kl 14.04. Min grupp var den sista av 14.00-startarna.

I startfållan träffade jag Annica precis innan startskottet. Sen sprang vi iväg och jag kommer på mig själv med att tänka lite som i slutet på de långa loppen. Fast nu blir det ju lite annorlunda. Redan vid startskottet är vi liksom nere på ensiffrigt kvar. Kontraster.

Första km'ern går längs en asfaltsväg och jag tänker på att det inte är sån rusning som jag trodde det skulle bli. Jag hänger lätt med i tempot och allt känns bra. Vi viker sen ner i skogen längs en stig. Det blir trängre och det är svårt att springa om nu. Det är bara att lägga in sig i ledet. Det gör inte så mycket. Jag jagar ju ingen höjdartid liksom. Det är ju mest på kul!

Jag hör nästa startskott och förstår att det redan gått 4 minuter. Jag har ingen klocka på mig så jag vet varken hur länge vi sprungit eller hur långt vi kommit.

Vi klättrar över en berghäll och sen nerför. Då kommer helt plötsligt en massa löpare från skogen. Vi har sprungit fel! På nåt sätt har vi sprungit runt och är nu på samma ställe som de som startade 4 minuter efter oss. Många går och jag kommer inte om. Det är det ena geggahålet efter det andra. Jag klaffsar i grå sörja upp till knäna.

Jag kryper på knä genom mossar och klättrar över höbalar. Kryper under byggda hinder. Krälar i leran (och säkert annat smått och gott) i en kohage. Hoppar över bänkar, stockar och utlagda rör.

Jag har skitkul! :)

Jag hör hur andra deltagare pustar och stånkar. Tempot sjunker men jag känner mig skitstark! Springer om där det går och bara njuter och roas av banan. Jag märker inget alls av den slitna känslan efter UTMB.

På slutet ska vi klättra ner i en vattengrav.
Vattengrav  
Sen får alla barn stå med Räddningstjänsten brandslangar och spruta på löparna. Jag hör mina grabbar som hejar på mig och siktar allt vad de kan med vattenstrålen. Va roligt för dom! :)

Runt igen och så ett sista lerhål. Jag håller högerkanten, vilket visade sig klokt. Det är bara midjedjupt där. På vänsterkanten fick man tydligen "simma".

Sist men inte minst ska vi upp i en container med massa barkbitar, klättra över och hoppa ner i en massa jord innan det är dags att passera målportalen.

Jag ler med hela ansiktet. Vilken kul grej!! Jag är lortig så stor jag är men vem bryr sig?!



Sträckan vet jag inte hur lång den blev. Tippar på strax över 11 km. En kompis hade 13,5 km på sin klocka. Han hade också sprungit fel men så långt hann nog inte jag åt fel håll. Tiden blev 1.15 och med det fick jag placering 57.

Jag hade ju skitkul!! Det kanske inte är så jobbigt med millopp som jag trott?! ;)

Crawlskolan

Idag var första lektionen på crawlskolan som jag börjat på. Vi var 4 stycken i gruppen och vår tränare var en mycket kunnig ung tjej.

Det var mycket att tänka på och det är svårt att koncentrera sig och tänka på alla saker samtidigt. Och sen ska man andas också! Jättesvårt. Pulsen stiger i höjden och jag får en syreskuld och måste stanna och få luft. Men det känns rätt bra när jag simmar och håller andan... :) Fast så kan jag ju inte simma så länge.

Det var riktigt, riktigt kul i alla fall. Det är skoj att lära sig nya saker!

Nästa söndag var det tävlingar så då var träningen inställd men tills nästa gång ska jag köpa mig ett par simglasögon och en baddräkt. Det här med att simma och blunda är inte lätt. Och att använda en trekantsbikini var inte heller så hippt. Haha!


fredag 13 september 2013

Tillbaka i ringen

Det råkade bli dubbelpass igår. Jörgen och jag bokade först ett lunchpass i det underbara vädret. Solen sken och det var varmt och gött! Babblade på mest hela tiden, mest om utmb så klart. Som alltid blir jag på så gott humör av att träffa Jörgen. En riktig solskensmil.

Det var längesen jag var på kick n' box, typ i våras tror jag. Nu var jag lite sugen på att köra igen. Fick med min kompis och kollega Fredrik.
Tycker det är mycket bra all roundträning. Hela kroppen får sig en omgång.

Eftersom jag använde stavarna under hela UTMB (42 timmar) utan att vara en van stavgångare överansträngde jag mina handleder (surprise! haha). De gör ganska ont nu när jag böjer dom bakåt. Därför fick jag hoppa över ett par övningar, bla tricepspress. Det gjorde helt enkelt för ont i handlederna. Istället gjorde jag lite extra övningar för magen under tiden och det känns idag kan jag meddela. Gött!

Och jag blev faktiskt förvånad över hur mycket kraft jag ändå hade i benen. Trodde inte de skulle klara så mycket. Passet är 90 minuter exkl stretch och de sista mintrarna körde vi utfall med spark, men då brände det rejält i låren...
Sträcker lite på benen efteråt.
Foto: Privat
Det var en riktigt skojigt pass och jag var dyblöt när jag kom hem. En riktigt bra dag!

onsdag 11 september 2013

Klockan

I slutet av maj köpte jag en ny klocka. En Suunto Ambit 2S. Egentligen ville jag ha en Ambit2 (utan S), men det blev ett felköp av mig där, och jag orkade inte krångla med att byta vilket ledde till att jag behöll 2S istället.

Men efter lite utvärdering nu i sommar kan jag konstatera att jag skulle tagit Ambit2'an ändå.
Varför? Dels är batteritiden dubbelt så lång och dels är det barometrisk höjdmätning. Sånt vill jag ha! :) I övrigt har jag varit riktigt nöjd med den.
Jag tycker den är snygg och har använt den en del som vardagsklocka också.


Jämförelse från Suunto.com

Men nu har jag alltså sålt S'en och beställt en Ambit2. Så just nu är jag klocklös!
Men det gör inget. Det finns ju app'ar till telefonen om jag skulle vilja mäta hur långt jag springer. Annars är det ju rätt gött att bara springa också (fast jag vill ju gärna har koll, så Endomondo åker nog igång ändå när jag tänker efter) :-)
Bild från Suunto.com
Nu ser jag fram emot leveransen! Nya prylar är ju jätteskoj!!

Äntligen morgonpass igen!

Sonen hade tid för tandläkarbesök på morgonen så jag tog nån timme flex imorse. Ändå steg jag upp i vanlig tid och äntligen kom jag ig ut på morgontur igen. Som jag längtat!

Idag kändes benen nästan som vanligt, i alla fall de första 9 km. Sen började låren bli lite "stockiga" igen sista biten. Men det är ändå helt ok, tycker jag.
Jag sprang ut mot Skärgården och rundade Picasso. Herr Vänern låg nästan helt stilla idag. Det blåste nästan ingenting.
Picassostatyn
Dusch först och sen mysfrukost tillsammans med sonen, tandläkarbesök och sen cyklade jag till jobbet.
Det var en riktigt fin morgon och jag blir på så gott humör resten av dagen när jag får börja den så här bra.

tisdag 10 september 2013

Kråål

När jag var yngre, läs typ 10 år, tränade jag simning. Tyckte väl det var rätt skoj. Men jag lärde mig aldrig simma crawl. Körde bara bröstsim. På senare tid har jag velat lära mig crawla. Det ser så härligt ut. Tänk er en speglblank sjö och sen bara skär man genom vattnet med lugna rörelser. Visst vore det coolt?!

För nåt år sen kollade jag upp om det fanns nån crawlkurs och det fanns det. I Karlskoga, 2,5 mil härifrån. En vardagkväll typ kl 21. Hm, ok, om jag ska börja simma kl 21 och sen duscha och resa hem efteråt så det blir det ju natt innan jag kommer hem. Det var liksom inget alternativ ens.

Men nu finns det en crawlkurs här i Kristinehamn! I Sannabadet som ligger på andra sidan gatan från där jag bor! Kanoners!!

Så på söndag börjar det! Det ska bli jättekul det här!

Jag ska äntligen få lära mig krååla! :)

Vilången ligger spegelblank. Tänk att få simma här!
Foto: Privat

måndag 9 september 2013

Ljuset! :)

Hela helgen har jag slappat och sovit. Tagit det lugnt och bara gjort mysiga grejer. Och vet ni, jag är som ny igen! :)

Krafterna är tillbaka och jag pigg och glad. Det känns baskemig skitgött!

Kunde inte låta bli att springa lite idag också. Luffsade drygt 6 km. Det kändes ok även om låren fortfarande är som stockar. På torsdag ska jag på massage så då hoppas jag de också känns bra sen.

Tack kompisar för kloka ord och kommentarer på tidigare inlägg. Jag ser ljuset i tunneln (och det är inte ett tåg). Nu blickar jag med glada ögon mot Tjurruset på lördag!! :)



- Posted using BlogPress from my iPhone

söndag 8 september 2013

UTMB 2013 del 2

Vi promenerar uppåt och ut ur Courmayeur. En asfaltsväg avlöses av en stig som går i serpentiner uppåt.

Vi kommer upp på ca 2000 meters höjd och här går banan lite lätt böljande och vi kan springa på lite. Benen känns fortfarande sega. Jag använder hela tiden mina stavar, både uppför och nerför. De är verkligen ovärderliga.
Jag känner mig inte alls pigg och fräsch. Krafterna tryter och jag känner mig ynklig.

Mats på minner mig att äta och  matar mig med energi.

Men vyerna vi får njuta av är helt sagolika och vi kan inte låta bli att säga det om och om igen. Det är så vackert!! Så stort!
Människorna är så små, bergen så stora.
Foto: Privat


Det går lite nerför till Arnuva och det är riktigt varmt i mattältet när vi kommer fram. Vi plockar med oss och äter på utsidan i skuggan. Nu är dags att ta sig an banans högsta punkt, Grand Col Ferret på 2537 meter. Sist jag var här var det natt och allt jag såg vara bara en lång rad pannlampor som steg till himlen ungefär.

Nu fick vi njuta av utsikten och såg vart vi var på väg. Väl på toppen fick vi vår nummerlapp scannad, som på alla toppar. Sen fortsatte vi neråt och den utförslöpningen gick jättefint och vi avverkade nästan 2 mil nerförsbacke.

Nästa kontroll skulle vara Champex-Lac där det också fanns möjlighet att sova. Vi passerade genom en liten by och sen var det dags att ta sig uppför igen. Vi pratade lite hit och dit huruvida vi skulle sova en stund eller ej men beslutade till sist att strunta i det, så länge i alla fall.

Champex 1,5 km stod det på skylt ungefär där våra nummerlappar blev scannade. Det visade sig vara de längsta 1500 metrarna på väldigt länge. Men till slut kom vi fram till kontrollen. Där käkade vi mat igen, satt på pannlampor, lite mer kläder och gjorde oss klara för en natt igen. Jag kände mig stel och trött. Det var inte lätt att komma igång igen efter att ha suttit stilla. Men jag brukar inte uppleva det som så här slitsamt.

Champex
Vi gick ut från kontrollen och en lång lättgådd nerförsbacke avlöstes av det mest tekniska berget längs banan, Bovine. 500 höjdmeter skulle tas och vi gick långsamt, på en lång rad med andra löpare. Ibland var det stig, ibland var det bäckar vi gick genom/över, ibland sten och klippor och det var galet brant. Det blev mörkt och pannlamporna lyste upp vägen likt ett luciatåg mot himlen.

Vid en paus stannade vi och drack varsin Redbull. Jag fick inte i mig hela. Det smakar verkligen illa men kanske hjälpte det mig att hålla mig lite pigg, för nu var jag riktigt sömntrött. Det gick långsamt, både uppför och nerför. Mats var mycket starkare än mig och jag kände mig som en bromskloss. Mats, min hjälte, stannade och stöttatde och försökte få i mig energi.

Vi bestämde oss för att vila en kort stund i nästa kontroll, Trient. Vi käkade lite och så satte vi oss vid bordet och la huvudet på armarna. Ställde klockan på 10 minuter och somnade!

Nu var det bara 2 "backar" kvar. Nu skulle vi upp 700 höjdmeter och ner lika mycket. Det här berget var inte lika tekniskt som Bovine och det var skönt att känna att det var näst sista. Men jag kände mig så sliten. Så trött.

Nånstans där i mörkret säger jag till Mats; "Men vad är det som kommer där?" Alltså, det är så skumt, jag förstår att något inte är rätt men samtidigt ser jag ju det jag ser. Svampbob Fyrkant går före oss på stigen längre fram!! Det känns helt absurt att jag ser honom. Men det är inte Svampbob... Jag hallucinerar.

Nu är vi framme i sista kontrollen och det är bara ett berg kvar att bestiga. Men vi ska ta oss från 1260 meter till 2130 och sen ner till 1035 som Chamonix ligger på. 19 km kvar. Det borde inte ta så lång tid. Borde...

Vi börjar gå uppför en grusväg. Jag är trött, sjukt sömntrött och går och blundar. Tror jag halvsover medan jag går. Sen tittar jag upp och ser till vänster om mig en massa skor. En massa gröna och vita sandaler, säkert hundra par. "Varför har de ställt så mycket skor här?" frågar jag mig. Samtidigt som en del av mig förstår att det finns inga skor där. Det är bara en väg, med gräs bredvid.

Vi stannar och försöker få i oss lite energi. Jag tar alla chanser att sätta mig. Känner mig helt paj.
Fotar mina smutsiga skor där i mörkret.
Det börjar ljusna och vi går uppför. Jag går långsamt. Jättelångsamt. Mina ben orkar knappt ta de stora trappstegen som krävs. Jag drar mig upp med hjälp av stavarna. Men armarna börja också bli trötta. Säkert tio gånger på vägen upp tror vi att vi är på toppen. Men precis när vi kommer runt krönet ser vi löpare längre upp. Det är inte sant! Det fortsätter till himlen!

Jag känner mig paj och ynklig och frågar om inte Mats vill fortsätta ensam. Han verkar så pigg och glad. Jag kände mig bara negativ och gick och klagade. Men min hjälte Mats stannar med mig! :) :)

När vi äntligen når toppen börjar det som är ännu värre, nerförsbacken. Det går långsamt. Det gör ont men sakta kommer vi närmare och närmare Chamonix och målet. Sova och duscha. Det är det jag längtar mest över.

Backen ner mot Chamonix är lång och helt springbar om man har ben som vill och orkar springa. Det hade inte jag. Till slut tänkte jag nästan lägga mig och göra kullerbyttor nerför. Det hade varit skönare än att gå. Helt säkert!

Jag letar och tittar efter en liten bro där Jörgen stod förra gången. Då vet jag det är nära mål. När vi äntligen passerar bron känns det gött. Jag ser asfalten längre fram och det är så nära!
Vi kommer ut på asfalten och någon ropar mitt namn flera gånger. Men det har jag också hört så många gånger under dessa 2 dygn så jag reagerar inte. Men till slut får jag syn på Jörgen! Å va jag blev glad, kompis!! Jörgen tar hand om Mats kamera och fotar oss hela vägen till mål.

Vi springer genom stan, gör high-five och njuter av att ha klarat av äventyret. Vi går i mål tillsammans och jag är så nöjd!

Vi får våra finishervästar och går till hotellet. Det är över.
Jag är glad samtidigt som jag är ledsen att jag kände mig så urlakad större delen av loppet.

Sammanfattning.

Jag är glad att jag tog mig runt nästan en timme snabbare än sist, trots att det blev som det blev.
Jag är glad att jag fick dela loppet och upplevelsen med dig, Mats. Att du stod ut med mitt klagande och ojande. Det är alltid roligare att vara två.
Jag är glad att jag fick en plats i detta lopp och fick njuta av det (för det gjorde jag faktiskt också) och se alla vackra vyer.
Jag är glad för att kroppen höll och att jag inte fick några jätteblåsor på fötterna.
Men...
Jag är lite ledsen för att jag inte petade i mig tillräckligt med energi.... Men samtidigt lite glad över erfarenheten av vad som händer när man inte gör det.

Så summa summarum är jag trots allt nöjd och glad.

fredag 6 september 2013

Sliten

Att jag gick helt tom för första gången förra helgen var en ny erfarenhet för mig.
Jag var helt slut och jag måste säga att det var ingen trevlig upplevelse.

Återhämtningen går mycket långsamt den här gången. Jag har under den här veckan sen jag kom hem känt mig helt paj. Det finns ingenting att hämta ur kroppen. Jag lever som i en bubbla och jag orkar inte koncentrera mig på något. Tankarna snurrar bara runt.

Det är tufft att vara på jobbet eftersom det just nu är rätt många bollar i luften där. Huvudvärken dunkar i mitt huvud när jag tar mig hem.

Minsta lilla grej som går emot mig så bränner tårarna i ögonvrån.
Jag är så trött, så trött. Mina ben gör fortfarande lite ont och jag vaknar på nätterna av det. Vaknade en natt av att vaden krampade. Det gjorde så enormt ont!

Jag försöker äta ordentligt och fylla på med ny energi men det känns som om den bara försvinner igen.

Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin känt mig så här efter ett lopp. I helgen ska jag ta en lång sovmorgon och försöka att åter bli människa. Det här är inte kul.

Tror det kallas Post Race depression. Men jag struntar i vad det kallas, jag vill inte vara så här. Må så här.

Hej från Gnäll-Sandra

(Imorgon kanske jag är pigg igen?!)

torsdag 5 september 2013

UTMB 2013 del 1

Äntligen var det dags att återigen få uppleva ett varv runt Mont Blanc. Många långa backar, timmar och vacker natur. 3 länder på 2 dagar som det står i informationen om loppet.

Vi tänkte gå ut till starten i god tid för att inte hamna för långt bak. Vi var klara nästan en timme före start och bodde ju så perfekt bara ett stenkast från portalen.
Glad och färdigklädd!
Foto: Privat
Vi klev ut, fotade lite och satte oss sen vid starten. Det hade redan samlats tusentals människor. Löpare och publik trängdes på det lilla torget och solen gassade på rätt hårt.
Jag, Johan och Mats.
Foto: Privat
Speakern babblade ömsom på franska och ömsom på engelska. Det här skulle bli så kul!!
Nedräkningen började och låten Conquest of Paradise med Vangelis spelades på hög volym. Håret på kroppen står rakt upp och leendet når öronen.


Klockan närmar sig 16:30 och det är dags att börja röra på sig. Startfållan krymper och blir mer kompakt. Vi räknar ner och startskottet smäller av. Alla tjoar och ropar och vinkar. Det är så stort!
Starten
Vi springer iväg längs publikkantade gator. Vår plan var att hålla ihop så långt det gick, vi tre. Jag känner mig så upprymd och glad. Första delen går ut ur Chamonix och längs en bred böljande stig. Jag springer med stavarna i handen för enkelhetens skull.
Som alltid i början av långa lopp känns löpningen lite seg och jag funderar över hur jag ska fixa den långa bit som är kvar.

Efter en stund kommer vi fram till Les Houches där vår första stigning kommer. Vi ska upp ungefär 800 höjdmeter och sen ner över en slalombacke. Jag plockar fram mina stavar och vi går på uppför backen. Sist jag tog mig uppför var det natt men nu var det ju ljust och solsken och lite lättare när jag visste vad som väntade. Jag var riktigt törstig och hade nästan fått i mig allt vatten redan. Nånstans på höjden fanns en påfyllningsmöjlighet. Jag stannade och fick av mig väskan och skulle fylla på. Men själva blåsan hade tvinnat sig ett halvt varv så jag fick bara i en halv, sen såg den full ut. När jag insåg detta väntade jag för att få hela fylld. I och med detta tappade jag bort både Johan och Mats.

Med fylld vätskerygga tog jag mig sen nerför den branta slalombacken. I början går den inte som en serpentin (som andra nerförsbackar gör) utan rakt ner. Mina lår får jobba järnet! Tårna kraschar inne i skon i varje steg. Aj! Jag springer på lite fortare för att komma ikapp de andra. Men ser dom inte längre fram. Attans!

I dalen sen finns första kontrollen och när jag kliver in ser jag Johan. Vi äter och dricker lite och jag fyller återigen min väska med vatten. Jag upplever mig törstig hela tiden. Efter en stund kommer Mats. Det visar sig att han var efter mig. Nu är vi återförenade alla tre och fortsätter ut och börjar den sega backen som väntar.

En hel del flacka, springabara partier avlöser varandra med korta backar, som vi går uppför. När det är dags att slå på pannlampan sätter jag på mig min långärmade tröja. Johan var snabbare på med lampan och sticker iväg lite före oss. Vi kämpar på och kommer inte ikapp Johan och hittar honom heller inte i nästkommande kontroll.

Mats och jag fortsätter ensamma vår väg upp till Croix du Bonhomme på 2443 höjdmeter. Det är fortfarande mörkt och jag börjar frysa. Min kjol är blöt efter all svett när solen sken. I kontrollen före toppen stannar jag och drar på mig mina långa tights, jacka och vantar. Det tar ett tag att få upp värmen igen. Mina ben börjar kännas sega och låren gör redan ont. Lite för tidigt för det...

När vi kommer ner på andra sidan till Les Chapieux får vi köa lite. Det är en kontroll av samtliga löpare så vi har med den obligatoriska utrustningen. Jättebra tycker jag!
Men jag hinner bli kall igen. Vi fyller våra förråd, äter lite och fortsätter sen.
En scenvagn med musik livar upp lite i kontrollen.
Då var det dags att igen att ta sig upp 1000 höjdmeter till Col de la Seigne på 2516 meter. Vägen börjar med lååång asfaltsuppförsbacke så vi kan gå på ganska bra där.
På toppen vänder vi återigen ner för att sen bestiga sista nästan lika höga topp före stoppet vid våra drop-bags. Nu börjar det ljusna och vi kan släcka våra pannlampor.
Serpentinvägen ner till Courmayeur är brant och dammig. Jag har ont i mina lår och det kunde ha gått fortare här om jag varit lite fräschare. Men snart väntar lite vila. Vi är nästan halvvägs. Men jag är trött redan. Benen gör ont, framförallt framsida lår.
Nere i Courmayeur får vi våra drop-bags. Vi hade bestämt att greja i ordning packningen först, äta och sen vila 20 minuter. Jag känner mig matt och prioriterar om. Har ätit alldeles för dåligt och äter lite före Mats. Måste få i mig massor men matlusten finns inte där. Jag är låg på energi.
Efter maten går vi in i "sovsalen" och lägger oss på varsin (galon)madrass. Timern ställer vi på 20 minuter och somnar nästan direkt.

Maten har gjort verkan och jag känner mig lite piggare när vi vaknar. Vi tar en snabb kopp kaffe innan vi lämnar in våra saker och fortsätter uppåt igen. Solen skiner och det är rätt varmt ute.