söndag 14 augusti 2016

Åre Extreme Challenge 2016

Jag har ju glömt bort att berätta hur det gick i Åre! Här kommer den race-rapporten!

Min cykel pajade på måndag, tävlingsveckan. Bakväxeln gick åt skogen. Jag lämnade in cykeln och blev lovad att jag skulle få den innan vi åkte på torsdag. Jag blev kontaktad och det var en massa mer grejer som behövde bytas så efter en mindre renovering av cykeln kunde vi hämta upp den och åka direkt till Åre.
Mot Åre!
Foto: Privat
Vi mellanlandade hos Jörgens kompis i Mora och övernattade där innan vi tog sista biten upp till Åre. Vi checkade in surfski’sen och visade vår utrustning och fick ok. Vi testade även att paddla lite och det kändes ok. Jag hade bara paddlat en gång tidigare i min surfski och jag satt inte helt hundra i den. Det gjorde ont i rumpan och ljumskarna men det tänkte jag att det går nog bra ändå.
Vi checkade in i vår fina hyrda lägenhet innan vi gick på pre-race mötet. Jag såg massa mulitsportare som såg proffsiga och snabba ut. Jag kände mig mer som en katt bland hermelinerna men såg fram emot morgondagen. Men jag tror inte min styrka ligger i ett så ”kort” lopp. Farten blir högre och jag är inte så snabb och explosiv.
Informationsmöte
Foto: Privat
Cykelsträckan skulle starta i Huså på andra sidan Skutan. Vi körde dit cyklarna på kvällen och förberedde växlingsgrejerna. Jag testade min cykel lite och tyckte den gick tungt. Tänkte att det är nog för de nya bromsbeläggen inte är inslitna till skivorna. 

Vi sov gott natten till tävlingen och käkade god frukost innan vi bar bort våra andra växlingsgrejer till första växlingen. Sen var det dags att ta plats i surfski’n.
Det var kajaker överallt och det blåste lite. Det var svårt att hålla sig stilla innan startfältet äntligen släpptes iväg. Jörgen hade bra flyt i paddlingen och var mycket snabbare än mig. Jag fick inte till det alls. Mina ljumskar gjorde ont. Min rumpa klämdes, kändes det som och det mentala var inte alls med mig.

Vi skulle paddla åt vänster, vända där, paddla förbi starten och längst bort i Åresjön skulle vi vända och paddla tillbaks. Däremellan skulle vi göra ett lyft. Den första sträckan hade vi motvind och jag var fysiskt pigg men hjärnan var inte med. Jag var negativ.
Vi vände runt och paddlade nu i medvind i vad som kändes som en evighet. Vatten sköljde in i sittbrunnen och jag blev kall om underlivet där jag satt i ett kallt bad. Mina negativa tankar ökade. När skulle vi vända igen?

Jag försökte häva allt negativt i mig. Jag tänkte på att jag fick vara just där och paddla i en vacker fjällsjö. Jag tittade på omgivningen och försökte njuta av den vackra vyn. Kanske gick det lite bättre, kanske inte alls.

Lyftet gick bra och Jörgen och jag hjälptes åt. Det var skönt att komma upp på land igen, även om det bara var för en liten stund.

Smärtan i rumpan och ljumskarna gjorde att jag inte kunde paddla med rätt teknik. Jag fick paddla med armarna vilket gjorde mig trött. Jag hade sportdryck i flytvästen som jag sippade på men det kändes bara som om jag blev tröttare och tröttare.

Lag med långsamma plastkajaker kom och paddlade förbi mig i min surfski. Jag var slut. Jag tänkte att om jag välter nu klarar jag aldrig att ta mig upp, jag var paj.
Vändningen kom äntligen och nu skulle vi hela långa vägen tillbaka till där vi startade. I motvind. Vinden hade dessutom tilltagit och vågorna sköljde över mig. Jag paddlade och paddlade och det kändes inte som om jag kom nånstans. Men det gjorde jag tydligen för slutligen kom jag fram till stranden och försökte ta mig ur surfski'n. Benen bar mig knappt och kroppen kändes som gelé.
Nu skulle vi bära kajakerna upp till ett gärde längre upp. Mina armar brann och skakade. Och jag frös, hela jag skakade. Vi la ner surfski’sen och försökte sen jogga upp till växlingsområdet på andra sidan järnvägen. Det var skönt att känna blodet komma runt i kroppen igen. Nu hade vi de bästa grenarna kvar, löpning och mtb.

Vi växlade snabbt och tog stavarna och började klättringen upp mot Åreskutans topp. Vi gick om flera lag och jag kände mig stark och glad. Det här är min grej! Benen matade på och det gick så lätt. Vi kom upp bland den steniga terrängen och dimman slöt sig alltmer runt om oss och snart kunde vi inte längre se sjön där nere, där vi precis paddlat. 1000 höjdmeter togs på en dryg timme och nerförslöpningen kunde sen börja. Det var en massa lösa stenar som låg och jag är rädd om min ”stukfot” så jag tog det lite lugnt men sprang på där det gick. Vi passerade fält med snö och vackra stigar. Det var blött och lerigt och vid 2 tillfällen sprang jag ur skon och fortsatte i strumpan. Jag fick vända och hämta skon.
Åreskutan
Foto: Privat
Det planade sen ut och jag kunde rulla på. Vi passerade ytterligare ett mix-lag strax före växlingen i Huså. Nu var det bara cyklingen kvar. Vi växlade snabbt igen och gick ut före ett annat mix-lag som kom in precis före oss. 

Cyklingen kändes bra och benen starka. Det mesta av mina negativa tankar från paddlingen var borta. Jag körde på. Det skulle vara teknisk cykling enligt informationen innan start men jag upplevde det inte så. 

Vi fick släpa cyklarna över några blöta partier med sumpmark men i övrigt var det mesta cykelbart.
Efter ca 6 timmars tävlingstid började min kropp vakna till ordentligt och förstå vad det hela handlade om. Jag kände en stark kraft och energin bara ville ut. Uppvärmningen var över, men det var ju bara det att det var tävlingen också. 

Vi skulle uppför en lång brant backe på grusväg och jag kände styrkan i benen. Jag bara öste ner energi på tramporna och forcerade uppför. Men ibland kändes det som om någon tog tag i min cykel och höll i. Man kan jämföra det med när man vrider på motståndet på en spinningcykel i korta sekvenser. På krönet av backen stannade jag men Jörgen susade ner, jag hann inte säga nåt. Bakhjulet gick knappt att rulla.
Jag la i en lätt växel och stod upp och trampade för att komma nerför backen, där Jörgen hade stannat. Där var en liten bäck. Vi försökte se vad som var fel med cykeln. Tänkte att det kommit in gegga vid bromsskivan och hämtade vatten i bäcken och sköljde av. Inget hjälpte.
Lag efter lag kom och susade förbi oss där vi stod. Dessutom bodde det ungefär en miljon knott och mygg vid bäcken. De var jätteglada över 2 svettiga multisportare som stod still.

Vi konstaterade sen att bromsskivan låg direkt mot cykelns ram. Hela baknavet hade flyttat sig i sidled, vi hade inga verktyg att fixa något sånt med så vi ”gav upp” och började springa och gå mot mål. Det var svårt med cykeln eftersom bakhjulet inte rullade så kanade det bara hit och dit och trampan slog mig över vaden i varje steg. Det gjorde att benet blev färgglatt och fint!

Till slut tröttnade jag på att gå nerför så jag satte mig på och trampade ändå. Det gick ju i alla fall lite fortare än att gå. Det var som att trampa på spinningcykeln med högsta motståndet. Ramen blev varm av friktionen.

Vi passerades av andra deltagare hela tiden.
Vi var snart framme vid down hill-banan som skulle ta oss ner till målet på Åre Torg. Jag trampade på och kände ändå att jag hade rätt mycket tryck i benen.
Vi passerade mållinjen som lag nummer 12. Vi tappade 4 placeringar på cykelkrånglet. Tråkigt, ja visst. Men så var det. Vi var ändå rätt nöjda och glada. Och tröttheten jag kände efter paddlingen var som bortblåst. Vi käkade kanelbullar och drack kaffe innan vi började samla ihop alla grejer som vi hade spridit ut.
Foto: Privat
Summering.
Man blir bra på det man tränar. Jag har tränat alldeles för lite paddling. Och inte kört några längre pass. Jag har aldrig paddlat 2,5 timme oavbrutet i sträck tidigare. Jag måste vänja mig vid min båt och känna att den passar mig. Just nu känner jag mig enormt omotiverad för paddling och jag känner mig mätt på det.
Jag måste bli modigare på att springa utför i stenig terräng med lösa stenar. Jag är stark uppför och stavar är ett jäkligt bra hjälpmedel.
Cyklingen var jag väldigt nöjd med faktiskt. Jag har blivit modigare och klarar fler hinder än tidigare. Bara att fortsätta träna.
Det var en himla bra tävling. Bra arrangerat och trevlig bana. Tyvärr var det en för kort tävling för att jag ska komma till min rätt. Jag är mer seg under en längre period. Min kropp började leverera efter dryga 6 timmar och då var vi ju nästan i mål.
Foto: Privat

Foto: Privat
(Det visade sig sen vara baklagerhaveri på cykeln)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar