Spartathlon 2017

Det är på tiden att jag skriver ner mina tankar om min upplevelse i Pheidippides fotspår, dvs från Aten till Sparta. Spartathlon 246 km.

Loppet är ett typ ”all inclusive”. Man betalar en anmälningsavgift och i den ingår ett helhetskoncept. Man kommer ner till Aten och där blir man upphämtad och sen ingår allt som har med loppet att göra, mat, boende, avslutningsmiddagar osv under 6 dagar.

Vårt flyg skulle gå tidigt till Aten så för att slippa övernatta på Arlandas hårda bänkar fick vi sköna, mjuka sängar hemma hos Diana i Huddinge som också skulle springa loppet. En taxi till Arlanda i tidig morgontimme och sen var vi på väg på våra drömmars lopp. Spartathlon är loppet jag tänkt på i många år men inte kommit mig för att springa. Nu var det äntligen dags.

Framme
Foto: Privat

Onsdag - Ankomst
Vi anländer till Grekland och Aten, får åka buss till vårt hotell och blir incheckade. Vi hämtar våra nummerlappar och träffar lite andra löpare. Sen är det middag, förberedelser av dropbags och sen stupar vi i säng efter en lång dag.

Vårt hotell
Foto: Privat

Torsdag - Dagen före start
Det blir en lugn och skön förmiddag, lite slappande vid poolen, lite småinköp i affären och inlämnandet av våra dropbags. Det känns skönt. Nu är alla beslut klara och vi kan inte ändra på något. Bara att ”åka” med.

Drop bags
Foto: Privat

Jag har anmält mig som frivillig till en studie som ska göras. Några läkare/forskare vill göra undersökning av löparna före loppet och efter målgång för att se vilka värden man har och hur kroppen påverkas. Jag mäts och får ultraljuda hjärtat. EKG görs och lite andra mätningar som jag inte riktigt förstår. Men jag får inga anmärkningar och allt ser bra ut.
På eftermiddagen är det briefing och vi lyssnar på lite regler och bengenomgång och annan information om loppet.  
Sen är det middag och de sista förberedelserna innan start. 

Sista måltiden ihop före start
Foto: Privat

Fredag – Raceday
Frukosten på hotellet öppnar kl 6.00 och då ska bussen avgå till start så vi har köpt egen frukost och käkar på hotellrummet. Det är inte lätt att få i sig men till slut går det ner lite i alla fall. Det gör säkert gott dit det kommer. Vi lämnar ner våra stora väskor i ett bagagerum på hotellet och lämnar duschväskorna i en hög i foajén, där de sen ska bli upphämtade och transporterade till hotellet i Sparta.
Jag tar med en banan när bussen rullar mot Akropolis och starten. Det är ganska mycket folk vid Akropolis och olivträden runt omkring blir vattnade av både det ena och det andra… Jag är lite pirrig, och jätteförväntansfull. Det här kommer bli kul. Jonas och jag har bestämt oss för att hålla ihop till Korinth. Dit är det 8 mil och dit ska vi hinna på max 9 timmar och 30 minuter. Vår plan är att vara där på 8,5 timme. Vi brukar vara ganska jämna och har sprungit lopp ihop tidigare så det känns tryggt att ha Jonas med mig. Han har även gjort Spartathlon tidigare.

Redo för start vid Akropolis
Foto: Privat

Andreas Falk, min tränare, springer också med oss i början. Alltså att ha en tränare och en kompis som sällskap, vad kan gå fel liksom?!

Banan sträcker sig ut ur Aten och vi springer längs med hårt trafikerade vägar, förbi raffinaderier och kommer så småningom till havet. Där fortsätter vi på en mindre väg, men fortfarande med en hel del trafik. Det går bra och allt känns bra. Vi går i några uppförsbackar annars lufsar vi på. Vi har tappat bort Andreas så Jonas och jag springer själva. Jag följer min plan med mina dropbags och äter och dricker som jag tänkt.

Vi når Korinth i god tid före cut off’en, närmare bestämt på 8.22. Vi sätter oss ner och äter och dricker. Jag käkar pasta och yoghurt och fyller på min flaska med vatten. Svensk-grekiske Alexander är där och servar oss med vad vi vill ha. Värdefullt!

Korinthkanalen
Foto: Privat

Jonas vid Korinth
Foto: Privat

Jonas och jag blir klara samtidigt så vi bestämmer oss för att hålla ihop en bit till. Nästa lite större check point är vid Nemea och där har vi våra nattkläder.

Vi fortsätter framåt och nu ändrar banan lite karaktär. Vägarna blir mindre och trafiken blir glesare. Det är rätt skönt. Tiden går ganska fort. Jag känner mig rätt stark och milen rullar på. Vi får våra första pannlampor och fortsätter. Vi har även lagt pannlampor på en annan kontroll ifall den ena kommer bort.

Vi når den större kontrollen i Nemea vid 20.44 efter 13 h och 44 minuter. Här stannar vi igen och sätter oss ner och käkar. Alexander är på plats och hjälper oss. Jonas pannlampa är borta och han får låna Alexanders. Jag byter kläder, men väljer att lämna mina långa tights, det är fortfarande helt ok temperatur för korta tights, tar min rygga från dropbag’en och sen fortsätter vår färd. Det är mörkt nu och när vi kommit en bit vill Jonas gå en bit och smälta maten så vi bestämmer oss för skilja på oss. Jag fortsätter ensam i mörkret.

Efter en stund börjar klättringen upp till Sangas. Det är först en lång, lång serpentinväg av asfalt. Jag går i raskt takt. Kroppen känns bra. Jag känner mig fortfarande stark trots ca 15 mil i benen. Jag kommer sen till en liten check point, där den mindre vägen upp till toppen av berget börjar. ”Up here?” frågar jag en funktionär. Han nickar. ”You must be kidding!” skrattar jag. Jösses det är smalt och stenigt och skitbrant. Det blåser en hel del också, och regnar på tvären. Jag har vindjackan på och fäller upp luvan. Dimman, regnet och vinden tilltar ju högre upp jag kommer. Det är bara att mata på. Jag ska över det här berget helt enkelt. Det är natten men jag är inte sovtrött. Regnet piskar mig i ansiktet. Jag går. Tänker inte. En fot framför den andra, upp, upp.
Till slut når jag toppen där min Nocco väntar i check pointen. Jag bryr mig inte om att stanna mer. Jag vill bara ner från regnet och vinden. Det går brant utför nu men det är en mindre väg. Lerig och hal. Jag går, sippar på min Nocco. Regnet och vinden försvinner långsamt. Jag är lite kall men fryser inte jättemycket trots mina bara ben.

Lördag – målgång
Jag kommer ner i små byar och försöker börja springa igen. Dels för att nå mål men också för att bli varmare igen. Jag kommer in till en kontroll och träffar Ivan som tvingats bryta pga ett knä. Klockan är 4 på morgonen, jag äter lite, fyller flaskorna och fortsätter igen.

Vid 7 på morgonen har jag kommit till check point 60 och 191 km. Jag börjar se ett slut och längtar efter ljuset och dagen.
Dagen börjar gry och det blir morgon, jag är sovtrött. Vi springer nu längs en motorväg. Jag är sjukt trött. Vill bara sova. Det går uppför, jättelänge. Jag blundar en stund medan jag går. Lastbilar och bilar susar förbi bara nån meter ifrån. Hm, inte så smart att gå och sova på en motorväg, döden är bara nån meter bort. Jag stannar, håller mig vägräcket och blundar. Ser hur marken far undan, förstår att jag somnar stående. Det är bara en mara kvar. Jag kommer till en kontroll och sätter mig en stund. Sooooova skriker kroppen. Funktionären i kontrollen säger åt mig att det är bättre jag går så jag inte blir kall. Ja, jo jag håller med och masar mig därifrån. Fortsätter uppåt.

Sen släpper tröttheten lite och jag kan jogga på igen. Det börjar gå nerför och jag kan räkna ner mot mål. Jag har svårt att ta in. Jag kommer att komma i mål, om inget oförutsett händer.

Vägen börjar slingra sig nerför mot Sparta. Alexander och hans kompis kommer i bilen. Jag är fortfarande lite trött men allt är under kontroll. Jag får en koffeintablett av dom och fortsätter ner mot mål. Fötterna gör ont av blåsor men så länge jag springer domnar de bort på nåt sätt så det är överkomligt. Jag går och springer omvartannat. En polisbil åker snett bakom mig, som om de vill skydda mig mot trafiken. Det stör mig lite, vet inte varför. Jag stannar och strechar. Då åker de vidare. Jag fortsätter och då kommer tillbaka igen. Jag stannar igen. Då åker de och följer istället killen som springer framför mig.

Jag börjar komma in i Sparta nu. Tårarna börjar rulla. Jag kommer komma i mål! Jag gråter nu. Hulkar och springer. En massa barn cyklar med mig, andra barn high five’ar. Publiken jublar och hurrar. Jag gråter ännu mer. Jag vänder upp mot Leonidas. Ser den där gubben som jag så länge har velat pussa foten på.

Foten, som varit min målbild
Foto: Sparta Photography Club

Jag går fram till honom och ser upp på honom. Jag fixade det! Jag får nåt vatten att dricka, en lite statyett. Jag träffar Tobias som precis kommit in före mig. Jag gråter och vi kramas.

Foto: Sparta Photograpy Club

Foto: Sparta Photograpy Club

Foto: Sparta Photograpy Club

Foto: Sparta Photograpy Club

 Jag får sätta mig i en stol. Där ska fantastiska människor tvätta mina fötter. Det går inte. De får inte av mig skorna. Jag vill göra det själv. Kompressionsstrumporna också. Jag sänker ner fötterna i vattnet. Det dunkar. De försöker ta i fötterna med det går inte. Det snurrar i huvudet. Jag blir yr. De kommer med rullstol och kör in mig i sjuktältet. Tobias följer snällt med och sällskapar med mig. Jag får en säng att ligga i. Fötterna gör så vansinnigt ont. Kroppen börjar skaka. Då bestämmer de sig för att sätta dropp på mig. Jag får en påse dropp och en påse smärtstillande, för värken i fötterna. Jag skakar fortfarande. Jag får en påse till av vardera. Det börjar kännas bättre och Tobias hämtar en macka till mig som jag tuggar i mig lite av.

Nöjd
Foto: Privat

Får lite dropp
Foto: Privat

När jag piggat på mig lite är det dags att ta sig till hotellet. Jag blir körd i rullstol till en taxi som tar mig till hotellet. Tobias är med och bär min väska och mina grejer. Helt galet snällt. Han har ju själv gjort loppet liksom. Han följer mig till dörren in till mitt rum innan han tar sig vidare till sitt hotell. Vilken hjälte!

Väl i rummet träffar jag Nina som tvingats bryta och jag tar mig in i duschen för att göra mig ren. Tappar upp ett bad och ligger en stund. Det är skönt. Tvättar av mig och stupar i säng och somnar. Vaknar och är hungrig, fixar mat till oss, äter och somnar igen. När jag vaknar nästa gång är det kväll. Det kryper i kroppen och gör ont överallt. Jag vill inte vara i min egen kropp. Men det är så det brukar kännas efter ett långt lopp. Just då är det jobbigt, men så här efteråt längtar jag efter känslan. Så knäpp är jag…
Somnar till slut för natten men sover oroligt och är vaken till och från. Längtar efter morgonen och frukosten.

Söndag – dagen efter
Bara ett par minuter efter att frukosten öppnat är jag där. Vill äta men när jag väl får det så smakar ingenting och jag blir mätt på en gång. Vi sitter och pratar en stund och jag är sjukt nöjd med min insats. Jag som trodde jag skulle komma in på maxtiden 36 timmar kom i mål på 30 timmar och 48 minuter. Det känns himla bra.

Det är dags för traditionen The Spartan mile på idrottsplatsen bakom Leonidas. Vi hämtar först ut våra drop bags och sen beger vi oss till idrottsplatsen. Det är en härlig skara människor som haltar fram i slow motion genom Sparta. Men det gör inget. Det är en vi-känsla och en gemenskap som inte går att beskriva.

Leonidas och jag
Foto: Privat

Många löpare från olika länder möts upp för att springa The Spartan mile, dvs ett varv på idrottsplatsen, barfota, i bara underkläder. Det blir en glädjefylld stund i solen men olika löpstilar i olika grader av smärta från gårdagen.

Strax efter lunch går sen bussen till en lunch med Borgmästaren. Jag såg inte till nån borgmästare men vi fick god mat och en goodiebag och sen vidare transport tillbaka till Aten.
Där blev det middag och sen var dagen slut. 

Måndag – avslutning
Måndagen är en soft dag. Vi ligger och slappar vid poolen och njuter av våra insatser.
Vi köper bubbel och chips och sitter på stranden och firar.

Bubbel i plastmuggar på stranden
Foto: Privat

På kvällen är det avslutningsceremoni och fest.
Vi klär oss fina och får massa god mat. Alla finishers, var och en, får gå upp och ta emot sitt diplom och sin medalj samt en skiva med bilder. En storbildstv visar bilder från loppet. Jag är trött men glad, så nöjd.

Foto: Privat

Avslutningsvis tar bussen oss tillbaka till hotellet för en sista natt innan hemfärd.

Tisdag – hemfärd
Taxin hämtar oss tidigt och vi kommer fram till flygplatsen i god tid. Vi käkar frukost och sen far vi hemåt igen. Många av oss som Spartathleter, med våra drömmars lopp i färskt i minne.

Sammanfattningsvis
Spartathlon är verkligen loppens lopp. Jag älskar det. Jag vill gärna tillbaka och i flera månader efter loppet går jag omkring och ler bara jag tänker på det. Spartathlon är egentligen inget lopp. Det är en upplevelse. Det är inte bara ett lopp som i start och mål och resan därimellan. Det är en helhet som måste upplevas!