torsdag 16 maj 2013

Mitt VM/EM i 24H

Så var det morgon. Dagen grydde i Bergen op Zoom där vi bodde under vår vistelse i Holland. Jag vaknade av mig själv vid 7.00, frukosten öppnade 8. Jag hade sovit rätt bra, vaknat ett par gånger bara men ändå helt ok. Det var grått ute men det kom inget regn. Det blåste ändå rätt hårt. Hängde på låset till frukosten och gick sen tillbaka för att göra mig klar. Jag hade förberett det mesta kvällen före så jag var en av de första att bli klar. Satte mig i lugn och ro och pratade med de andra som blev klara allteftersom.
Jag var pyttelite pirrig i magen men ändå jag kände mig helt lugn.

När vi sen gick ut för att lasta i bilen började det regna och det regnade på rätt hårt under bilresan till Steenbergen, där tävlingen hölls.
Efter lite kringelikrokar kunde vi köra bilen ända fram till servicetältet för att lasta ur allt. Dit kom också Andreas fru Jessica och Pappa (och Ingalill och deras holländska kompisar, vi kan kalla dom pappa-gänget). Vi sjöng för pappa som fyllde år och sen pratade Roland och jag ihop oss om det sista.
Laddad support och löpare

Det regnade fortfarande när jag gick bort mot starten. Det var nästan en timme till start och jag gick in i den skola (?) som var i anslutning för att värma mig och hålla mig torr in i det sista. Träffade på Andreas och Jessica och vi satt där och pratade bort tiden fram till start. Jag var fortfarande inte så nervös. Mest glad och lugn, typ som vanligt.
Vår plats



Några minuter innan start går vi ut och inser att det slutat regna! Underbart! Vi står där i den här stora folksamlingen och hör alla olika språk. Ser alla landsdräkter. Det känns stort. Speakern pratar holländska och jag känner hur håret på armarna står upp. Inte av kylan, snarare av känslan att få stå där. Känslan att vara en av alla. Känslan av att få starta och springa på samma bana som världens bästa ultralöpare. Jag njuter och tar till mig av stunden.

Startskottet smäller av och vi springer iväg. Jag har min gps-klocka på mig för att se så jag inte springer för fort i början. Många rusar iväg i ett tempo jag knappt håller på korta pass. Nu ska vi springa här i ett dygn. Banan är fin men blöt och jag försöker att inte trampa i vattenpölarna. Blöta fötter ger större risk för skav.
Vi springer förbi supporttältet och jag ger Roland mina brillor.

Bara några km i benen.

Jag försöker hålla ner tempot och komma in i min lunk. Jag ser på klockan att det går lite fortare än tänkt men det brukar jämna ut sig senare. Jag brukar hålla mitt eget tempo trots omgivningens fart.

Jag springer hela varvet de första timmarna. Roland förser mig med salttabletter, energi och vätska. Det märks att han är en van supoort. Han är proffs på det här!

Tiden och varven försvinner. Jag blir förvånad när Roland står beredd med salttablett igen. Va! har det redan gått en timme?!
Jag springer på, mest för mig själv. Pappa-gänget och Annikas familj hejar på oss nästan varje varv, vilka hjältar!
Solen skiner ibland och det blåser hårt. Motvinden på ena sidan banan kyler ner kroppen och i medvinden vid varvning känns det varmt. Jag går ca 100 meter när jag är längst bort på banan men efter nån timme bestämmer jag mig för att istället gå där det är medvind. Det blir snabbt kallt i vinden, även om det är kort sträcka.

Cirka 100 meter efter vårt supporttält har Andreas ställt upp en badbalja. Då kan man ta sin flaska hos supporten och dricka medan man går och sen slänga flaskan i baljan. Sen kan någon ur supporten hämta alla flaskor och fylla dom på nytt. Detta visade sig vara en mycket bra idé!
Eftersom jag är löpare och inte basketspelare missade jag baljan nästan varje gång. Baljan stod vid ett tält där det var support till en fransk löpare. Han var jättesnäll och plockade upp min flaska och la den i baljan varje gång jag missade. Är otroligt tacksam för det! :)

Nån gång på kvällen börjar mina bakben att bli stela och göra ont. Anna kavlar dom medan amerikanarna tittar förundrat på oss. Det gör lite ont precis när jag springer iväg sen men efter några hundra meter känns det bättre.

Det blåser som tusan och nån gång på kvällen, minns inte riktigt när, börjar det regna. Jag är ute på ett varv just då. Det tar i och kommer jättemycket regn och vind precis när jag är där det blåser som mest motvind. Tröjan slickas mot min kropp och jag blir iskall. Vid varvningen står Roland beredd med överdragsjackan. Jag drar på den och vi bestämmer att han ska ta fram min regnjacka till nästa varv. Egentligen måste vi springa i landslagskläder men jag har inga blågula regnkläder så jag prioriterar att bli varm och använder mina egna regnkläder.
Får jackan och fortsätter.

Nu börjar det istället hagla och det gör ont i ansiktet när haglen piskar. Jag böjer ner huvudet och maler på. Kroppen känns ok även om det gör lite ont i baksida lår. När jag passerar varvningen och regnet står som spön i backen stannar jag medan Roland tar fram mina regnbyxor. Jag vill inte ta ett varv till i kortbrallor. Låren är röda av kylan och det är skönt med brallorna på.

Jag har satt ett mål att försöka springa 22 mil och vill gärna göra undan mer än hälften på 12 timmar. Vid halvtid har jag gjort 118 km och allt är enligt plan.
Nu äntligen börjar nattlöpningen som jag så länge längtat till. Det regnar omvartannat och blåser. Jag pluggar in musiken, en torr buff runt huvudet, fäller upp regnhuvan på jackan och springer på medan regnet smattrar på luvan. Varven flyter och jag försöker äta och dricka. Varvar juice, blåbärssoppa och vatten. Käkar Snickers, mitt bröd med Nutella och Twix och Ahlgrens Bilar. Jag fryser inte längre.

Annikas familj står troget där och hejar, hela natten. Är så imponerad av deras engagemang.
Jag stannar för att få mina baksidor kavlade då och då.

Jag försöker dricka Redbull men det gör mig illamående så jag ger upp det.
Natten går mot gryning och jag kan se hur himlen blir ljusare och ljusare. Fåglarna börjar kvittra och en ny dag gryr. Det är nu vi sållar agnarna från vetet. Det är nu tävlingen börjar. De sista 6 timmarna är det mycket som avgörs och det går att klättra i resultatlistan om man bara orkar röra på sig.

Regnet upphör men jag behåller både regnbyxor och jacka på. Det känns inte för varmt. Jag försöker äta och dricka varje timme och lyckas hyffsat bra trots att jag stundtals mår rätt illa. Jag har fortsatt att gå biten från supporten fram till vår badbalja.

Det är 5 timmar kvar tävlingen och jag är såå sömnig. Jag vill sova. Försöker få i mig energi. Känner hur hela ansiktet är avslappnat och i varje steg dallrar läppen. Måste sett roligt ut...
Jag känner hur jag har blåsor på fötternas framtrampdynor men har ingen känning på hälen. Konstigt.

Energin kommer tillbaka i takt med att solen tittar fram bakom molnen. Reima berättar att vi ligger fyra i lagtävlingen efter Tyskland och ett ev EM-brons är i sikte, bara vi inte tappar för mycket. Jag försöker bibehålla farten. Det fungerar en stund till. Får sällskap med Andreas en bit och vi tar nåt varv ihop. Funderar på hur det kan vara så att man har sån kraft kvar och orkar springa efter alla timmar, men så snart slutsignalen ljuder försvinner all kraft och man vill bara lägga sig ner och dö en stund.

Andreas och jag.
Pappa-gänget och Jessica dyker upp igen och hejar på oss. Nu är det inte jättelångt kvar!

Men här kommer min lilla dipp och jag släpper Andreas. Går lite längre än badbaljan vid varvningen och några hundra meter på andra sidan banan också. Fötterna gör lite ont och jag är sömnig.
Torill kommer och springer förbi. Hon hejar på mig och jag får sån kraft att se hennes lätta steg susa förbi. Vi måste springa sista, säger hon. Och ja, det måste vi. Jag drar iväg. Rycker av mig byxorna vid varvningen men behåller jackan på.

Det är två timmar kvar. Två ynka timmar av 24! Nu går det helt magiskt nog lätt. Jag ler lite varje gång jag springer förbi en "Germany-jacka". Jag springer hela varven. Går lilla biten till baljan och springer på resten. Hjälp, var kommer denna kraft ifrån? (Det är säkert ingen fart att tala om, men i det läget känns det som turbo).

Jag ser hur klockan räknar upp vid varvningen. En timme kvar! Sista timmen!! Och jag har så mycket kraft i mina ben. De bara maler på! Nu går jag inte ens till baljan. Roland langar vätska och energi i farten och jag kan koncentrera mig på att springa.

Det samlas mer och mer folk längs banan och alla hejar och applåderar. Speakern babblar på och jag springer som jag var ute på vilken transportjogg som helst. Wihoo!
Ca 17 minuter kvar när jag passerar varvning, hinner jag ett varv till? Jag tar träklossen med mitt startnummer från Roland när jag passerar ifall nåt skulle hända. Hej va det går! Jag tar ett varv till och allt bara flyter.

Speakern ropar "3 minuter!" när jag varvar och jag ser på skärmen att det står 217 nånting bakom mitt namn. Jääää!! Jag ser pappa (springandes, som jag inte gjort på säkert 20 år) för att hinna till det beräknade ställe jag kommer vara när slutsignalen går. Han hinner inte med.
Jag fortsätter och vid supportertälten har det bildats en smal gång av alla människor att springa i. Jag vill fram! Benen är så starka!! Jag fortsätter förbi vårt tält och vidare. Varje meter räknas! Jag hör hur de räknar ner. Det handlar om sekunder nu.

3-2-1 STOPP!!! Och tävlingen är över. Jag stannar och lägger ner min träkloss där jag står. Går och pratar med 2 norska löpare och precis då kommer slutmätarna och knappar in min sträcka. Pappa-gänget kommer med andan i halsen och gratulerar. En funktionär kommer med dricka. Jag tar en Cola. Usch! Det smakar inte gott. Men jag är så jäkla nöjd! Jag vet inte slutdistansen ännu men jag vet ju att det stod 217 vid sista varvningen.

218,5 km i benen.

Hittar Torill och vi kramas och gläds med varandras nya pers. Jag drar på mig överdragsbrallor och går sakta tillbaka mot vårt tält, alltmedan kraften rinner ur mig. För första gången på ett dygn sätter jag mig ner på en stol. Jag börjar genast frysa. Jag får en sovsäck runt mig men fryser så jag skakar. Försöker äta. Inte gott.


Proffs-Roland har redan plockat ihop alla mina saker och jag är evinnerligt tacksam för hans stöd och hjälp. När bilen körs fram sätter jag mig och åker med bort till skolan jag satt i innan start. Där ska det bli prisceremoni kl 14.
Jag fryser fortfarande och norskarna är snälla och kommer med en filt. Det kommer en funktionär och säger att det finns mer filtar i massagesalen så jag går dit.
Får en filt och lägger mig på golvet. Pappa sitter bredvid på en stol medan jag ligger och halvsover i väntan på prisutdelningen. Ännu vet vi inte om vi lyckades hålla undan för tyskarna eller om de tog bronset ifrån oss.

Snart varm igen.

Strax före 14 samlas alla och prisutdelningen börjar. En tysk tjej kommer fram och berättar att de tog bronset. Attans! Jaja, jag är nöjd ändå. Och väldigt trött. Jag försöker hitta en bekväm ställning att sitta i men hittar ingen. Anna får bilnyckeln och vi går ut istället. Jag lägger mig i baksätet och somnar.

När de andra kommer ut åker vi och köper hämtpizza. Jag får i mig halva sen samlar jag kraft för att duscha. Jag har ännu inte tagit av mig skorna. Men jag blir riktigt förvånad av att se att fötterna är så pass hela. Hälen är helt intakt och blåsorna på framfoten är redan trasiga.
Det är rätt skönt att duscha och efteråt borstar jag tänderna och kränger på mig kompressionsstrumpor och kryper ner i sängen. Klockan är bara halv sex på kvällen på vad gör det om man är trött?!
Trött och förbaskat nöjd!

Jag är så himla enormt tacksam att jag inte hittar några bra ord för att förklara vilket jobb Roland, Anna och Reima gjorde för oss löpare.Vilken service! Vilket stöd! Helt outstanding!

Tack också till alla nära och kära som åkte till Holland bara för att heja på oss.

Och ett stort tack till alla er som följde oss på nätet och skickade hälsningar och pepp.

Tack min älskade sambo för att du stöttar mig, ger mig tid så jag kan springa och peppade mig att åka iväg på detta äventyr.

Och tack kroppen för att du är så stark och är med mig.

Tack!

2 kommentarer:

  1. Grattis igen :-)
    Prova ett längre lopp så blir plötsligt 24H sprint. Man anar aldrig hur mycket ens kropp klarar av. Blir lika förvånad varje gång man gör lite "värre".

    SvaraRadera
  2. Imponerande! Bra genomfört!

    //Krille

    SvaraRadera