Lite för fort

Igår kväll när jag la mig längtade jag verkligen efter att få springa. Det var nästan så där som när man såg fram emot julafton som liten. Jag hade lite svårt för att somna men till slut la jag ihop de bruna ögonen och sov som en stock hela natten.

Jag blev ensam på morgonturen i morse. Ulrica är sjuk. Jag har enorm träningsvärk i stora delar av kroppen efter crossfit-passet i måndags och jag haltade nästan i nerförsbacken vid vårt hus pga mina stela lår. Hann att tänka, tänk om nån ser mig och funderar på varför jag ska springa när jag knappt kan gå ordentligt. Men så snart jag blev varm så släppte den stela känslan i låren.

Jag drog iväg ut mor Stadsbondgården först. Cykelbanan går längs vattnet och det blåste rätt mycket. Men det är en lättsprungen och plan väg. Styrde sen stegen upp över Hultet och ner mot jobbet. Drygt 20 km rikare och väldigt pigg och glad.

Nya fina rosa X-kross som jag vann på TEC!

Det går väldigt lätt att springa nu och 20 km i 5:07-fart är lite för fort just nu. Men samtidigt är det så härligt när känslan är den rätta och stegen bara flyter.

Jaja, ikväll ska jag dra över till Karlstad och lyssna på ett föredrag av Annelie Pompe.
På inbjudan står det så här:

På ett enda andetag har Annelie dykt till världsrekorddjupet 126 m, en bedrift som kräver extrem mental och fysisk styrka såväl som motivation och målfokusering.
Hon har dessutom som första svenska bestigit Mount Everest från nordsidan, och är därmed den "högsta och djupaste" människan på jorden.

- Kroppen och tankarna är det enda i livet vi kan ta kontroll över. Väldigt sällan kan vi styra över de yttre omständigheterna, men vi kan alltid välja vilket förhållningssätt vi vill tackla dem med.

Det handlar om attityd och inställning, säger Annelie Pompe.

Visst låter det intressant?! Det tycker jag och ser fram emot kvällen! :)