Harsprånget

Harsprånget, Kristinehamns stadslopp på 6 km avgjordes igår. En individuell klass och en lagtävling. På jobbet hade vi lyckats få ihop 2 lag med en supporterliga till. Det var riktigt kul!
En sjukt jobbig upplevelse förra året gjorde att jag kände mig lite nervös inför loppet.
Arbetsdagen före hade varit stressig och det var en del som skulle utföras.
När jag kom hem hade älskingen maten klar och jag åt köttfärssås och sen kaffe och glass till efterrätt. Jag blev proppmätt och kände inte alls för att springa. Hade ca en timme på mig från att jag kom hem till jag skulle iväg igen.

SuperhjELte.

Väl på stan snackades det med folk och många tror på riktigt att jag är bra på att springa fort bara för att jag springer långt. Men det är väldigt stor skillnad att mala på länge i ett lågt tempo och att springa fort under en kort tid. Visst kan jag springa 6 km i min vanliga lunk utan att det är förfärligt tufft, men att springa snabbt, det är jobbigt det. :)

Foto: Lars Flykt

Jag fuskade lite med uppvärmningen, är ju heller inte van att värma upp så... ;)
Starten skulle gå 19.00 och i startfållan startade jag musiken medan speakern pratade lite. Det gjorde att volymen blev lite för hög, hörde jag när jag sprang iväg sen. Men då fanns ingen tid att krångla med det och sänka.

Startskottet smäller av och alla rusar iväg, likt ett 100 meterslopp. Jag försöker hitta en bra rytm och pulsen pumpar. Jobbigt!

Förra året snittade jag 4-fart och i år kollade jag på klockan efter första km och såg att det hade gått lite mer än 4 min. Långsammare alltså. Jag kämpade med att hitta ett tempo jag kunde stå ut med och jag slet. Usch, va tufft det var.
Men i år såg jag folk efter banan och uppfattade att många skrek mitt namn, vilket kändes som en riktig energiboost. Tack för det! Förra året hade jag tunnelseende och märkte ingen annan.

Jag höll min fart, sprang jämnt hela vägen och segade mig förbi en dam ungefär halvvägs in i loppet. Jag räknade ner km och minuter. Snart skulle jag äntligen få stanna.
Kunde öka lite på upploppet och går i mål på höga 25 som tredje dam och ett snitt på 4:06! Jösses!

Upploppet!
Foto: Lars Flykt

Jag går bort till min hejarklack och sätter mig. En tjej kommer förbi och undrar om det är känns gött.
"Om en timme", svarar jag.
Men så blir det inte. Jag mår illa resten av kvällen.

Jag är riktigt nöjd med min insats och jag trodde ärligt talat att det skulle vara mer slitsamt och att VM skulle sitta mer i benen. Men det gick bra och jag fick ett riktigt bra fartpass.
Det här med sprintlopp är inte min grej. Men det är kul att tävlingen drar så mycket folk och lagtävlingen är riktigt skoj. Så här nån gång om året funkar det allt att va med. Men det kanske hade blivit mindre jobbigt om jag tränade fart nån gång? Fast då skulle väl jag försöka springa ännu fortare så det ändå skulle bli jobbigt. ;)

Lagen samlade!
Foto: Lars Flykt