I morse var en morgontur planerad. Jag förbereder alltid allt på kvällen och så fort klockan ringer finns ingen tid för eftertanke. Bara upp och iväg. Likaså i morse. Felet jag gjorde var att inte titta på hur kallt det var. Jag sprang iväg och benen kändes som elefantben. Stora, tunga och stela. Och det var kallt, svinkallt! Jag tänkte att det brukar ju bli varmt när man kommer igång. Men så blev inte fallet. Jag frös som en hund (varför säger man så? Fryser hundar ofta?) Efter 5 km stack det i låren av köld och benen var fortfarande stela och det kändes som om hela stan dunsade så fort jag satte i en fot. jag avbröt och sprang hem till en varm dusch. Det blev ynka 6,9 km. Kall och besviken kröp jag tillbaka ner i sängen en kvart, innan det var dags att väcka barnen.
Arbetsdagen flöt på och min tanke var att någon gång under dagen flexa ut och springa en kortis, bara för att få bort den tråkiga minnesbilden jag hade från morgonen. Men jobbet satte käppar i hjulet och jag fick jobba hela dagen utan möjlighet att flexa ut.
När sen ena sonen hade fotbollsträning, smet jag iväg på en tur. Jag hade ju ändå kläderna i väskan. Solen sken och det var underbart ute. Jag sprang ut mot skärgården, jag hade 40 minuter på mig innan jag skulle vara tillbaka och vände alltså på 20 minuter. Det gick lätt! inga dunsar nu inte. Klockan stannade på under 38 minuter på 8 km. En snittfart på 4:44! Utan press och med bra flyt. Det känns bra!
Så dagen började nere och nu är jag uppe igen! Gött det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar