Svårt val

Ohio, hästen jag ägde före mitt liv som mamma ägs numera av en tjej, boende här i stan. Hon har nu kommit in på skolan för att plugga till veterinär. Jag har då fått frågan om jag vill va medryttare på Ohio ett par dagar i veckan.

Jag känner att jag står med ena foten på ena sidan och den andra på andra sidan.

Det är över 10 år sen jag sålde hästen. De få gånger jag sitter upp i sadeln nu känns det som att "komma hem". Jag kan inte föreställa mig nåt bättre. Det är som en pusselbit som passar där. Det känns bara så rätt!

Ohio och jag för länge sen. Nu är han desto vitare.

Ohio är en helt underbar häst och jag älskar att vara med honom. Imorse ropade jag på honom när jag sprang förbi hagen och han kom mot mig. Finaste pållen liksom!

Att uppleva skogen och naturen tillsammans med honom är som balsam för själen. Kinderna gör ont av det fåniga leendet som inte lämnar mitt ansikte på flera dagar.

Jag älskar livet i stallet, borsta, rida och snosa och pussa på den mjuka mulen. Galoppera genom skogen, över gärden. Flyga fram genom naturen med flera hundra kg muskler arbetande under mig. Det är jag liksom.

Men...

Hästlivet känns som ett avslutat kapitel i mitt liv just nu. Jag är glad att jag slipper åka till stallet varje dag. Att jag är fri att göra vad jag vill.

Liksom alla andra har jag 24 timmar per dygn att fylla med vad jag vill. Om jag ska ta hand om Ohio går det några timmar den dagen. Det betyder några timmar färre tillsammans med min sambo eller mina barn och mindre tid för löpning. Det hela handlar ju om prioriteringar.

Kanske är det bra för min kropp att tränas genom ridningen istället för att bara springa? Kanske gör coreträningen genom ridningen mig till en bättre löpare?

Jag vet inte hur jag ska göra... Jag måste lämna besked snart.