tisdag 14 augusti 2012

Snigelfart med stenben

Lunchpass idag i solen. Jättehärligt! Eller?!

Jag sprang iväg och tänkte på att det gick så tungt. Mina ben vägde bly. Jag kände mig som på slutet av ett ultralopp, i benen. Det var enormt tungt! Jag tog det lugnt och sänkte farten. Det blev inge bättre. Sänkte ytterligare och luffsade nu strax under 6 minutersfart. Vaderna kändes stenhårda! Jag stannade och stretchade. Det blev inget bättre.

Klockan pep 4 km. Snart borde det väl släppa ändå? Jag vände tillbaka mot jobbet. Jag springer för glädje och idag var det inte kul. Lika bra att strunta i det!
Nu gick det lite nerför, kanske att det kändes lite bättre, eller? Nej, jag kände mig som en stor, tung, klumpig elefant.

Jag kom till ett vägkors. Skulle jag springa vänster så blir rundan drygt en mil, höger leder direkt tillbaka till jobbet och skulle ge mig en slutsträcka på 8 km. Jag valde den vänstra. Jag ville ge benen en sista chans att kännas bättre.
Farten var fortfarande mycket låg.

Vid ca 7 km började det kännas ok. Nu ökade jag farten lite och jag kunde hålla min vanliga fart.
Det kändes bättre!

Den nionde och tionde km'ern kändes toppenbra och jag är glad att jag fortsatte de där 2 extra km för att få avsluta med en bra känsla.

Sammanfattningsvis blev det en av årets långsammaste milar med riktiga stenben.

Men det kan ju inte gå lätt jämt! :)

Imorgon ska jag springa tillsammans med Super-Anna som har det Nordiska rekordet på 24-timmars. Det är stort! Och det ska bli enormt roligt och trevligt!
Dessutom ska vi få nycklarna till vår nya lägenhet!!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar