onsdag 15 augusti 2012

feel-good-fart

I förra veckan sprang jag ett lunchpass i, för mig, riktigt bra fart. Det kändes hela tiden bekvämt och kontrollerat och jag upplevde det inte som jobbigt. Benen sprang nästan av sig själva och andningen kändes bra. Jag ville varken springa fortare eller långsammare. Allt var toppen.

En annan gång kan samma känsla infinna sig. Allt känns bekvämt och benen rullar på. Farten känns perfekt och jag skulle inte vilja höja eller sänkta farten.

Dessa gånger kan det skilja nästan 1 minut/km på snittfarten!

Tänk att det kan vara så olika. Ena dagen känns 4.40-fart helt rätt och nästa gång kan 5.30-fart känns precis likadant.

Är det dagsformen? Sitter det i huvudet? Eller vad kan det bero på?


Det positiva är ju att eftersom jag inte använder mig av nåt träningsschema, utan alltid springer i vad som är bekvämt för dagen, varierar farten och passen ändå. Ibland blir det snabba pass, ibland långsamma långa och så alla mellanmjölkspass och känslan är alltid skön! Det måste ju va bra! :)

1 kommentar:

  1. Så är det för mig med. Ibland sliter man för en skittid och ibland för en toppentid. Måste vara dagsformen tror jag. Jag tycker också att man får en varierad träning utan "att tänka", precis som du skriver: ibland vill kroppen springa fort och ibland vill den springa sakta. Jag springer inte heller i samma lunk jämt. Det blir varierat av sig själv.
    Perfekt!
    Det finns olika perioder i livet; ibland vill man persa och sen vill man kanske "bara vara vanlig motionär"; båda är lika roliga! Man kan tävla utan att springa fort som en galning, det är samma startskott, samma sträcka och samma målgång. Mitt sista marathon var mitt bästa! Nej, inte mitt snabbaste, men mitt BÄSTA! :)
    //Annica

    SvaraRadera