Solmil

När jag vaknade i morse var det fantastiskt vackert ute. Solen sken från en klarblå himmel. Men efter en titt på termometern konstaterar jag att det är 8 minusgrader. Brrr.
Vi käkar frukost och sambon drar iväg med en kompis till Karlstad. Barnen sticker till sina kompisar och kvar blev jag.
Jag slappade lite, tog en extra kopp kaffe och njöt av lite ensam tid. Jag tycker faktiskt det är rätt gött att vara ensam ibland. Jag trivs med det.

Funderade sen på om mina fötter skulle klara en löptur men den lösa huden har återigen satt fast sig så jag tänkte testa. Det såg ut att blåsa en hel del så jag valde skogen idag.
Gav mig iväg längs gatan och de första stegen kändes inte superlätta. Men efter ett par hundra meter kom jag in i lunken och fortsatte med solen i ansiktet och vinden i ryggen. Det var riktigt härligt.

 

Färden gick längs oplogade grusvägar så det var både snöigt, isigt och ojämnt. Farten var låg men humöret var högt! Fötterna kändes knappt av och när jag kom hem efter en mil såg jag att de klarat sig utan mer skavanker.

Ska jag gnälla lite så är jag rejält trött på mina känsliga fötter. Varför fattar de inte att jag inte ger mig. Det är ingen idé att de bråkar med mig. Dumma fötter!

Har ni förresten sett klippet "The day after the marathon"? Det är ju exakt så det är när man sprungit längre än man brukar. Man rör sig i slow motion och varför blir alltid benen längre när man springer långt, så man inte når fötterna? ;)