6 blev till 4 i Skövde

Skövde 6-timmars. För sjunde året stod jag på startlinjen till denna trevliga tillställning. I år kände mig dock inte laddad för något nytt pers. Det är bara 2 veckor sen jag sprang 21 mil i Finland så detta skulle räknas som ett trevligt långpass.

På väg

Det var soligt och fint i Skövde men det blåste, och det blåste kallt. Jag frös rätt mycket innan start och längtade efter att få komma igång och springa. Jag träffade lite trevligt folk och pratade bort tiden fram till start så jag glömde gå på toa.

10.00 small startskottet av och jag sprang iväg. Allt kändes bra och jag sprang på. Första timmen försvann i ett naffs. Jag sprang nog lite snabbare än tänkt och hamnade runt 5.20 i snitt. Efter 1,5 timme började benen kännas lite trötta. Jag gick ett par gånger i backen men kunde ändå springa på rätt bra.

Vid 2,5 timme fick jag börja slita. Benen kändes som efter 20 timmars löpning. Fötterna började göra ont. Tankar om att springa över 30 km och sen avsluta kom. Jag tappade lite motivation.

När jag piskat mig själv en timme till. Det hade gått 3,5 timme har jag 37 km på klockan och pratar lite med Reima. Han peppar mig att ta maran iaf. Jag fortsätter.

Det blåser rätt mycket och yr grus. Gruset tar sig in i skorna, vilket inte är bra. Vi har medvind uppför på raksträckan mot varvning och motvind nere i parken vid husen. Helt perfekt. Solen skiner och jag känner hur den värmer.

I Espoo fick jag, som vanligt, stora blåsor på fötterna. Blåsorna hamnar djupt under den tjocka huden så de gör ont. De har inte riktigt läkt ut än men de som gick sönder har liksom läkt fast och ihop. Den gamla döda huden satt fast i den nya och det läker underifrån.

När jag bestämt mig för att avsluta efter maran och tar sista backen släpper den döda huden från den nya och halva främre fotsulan blir lös på ena foten. Det gör ont. Mitt beslut om att avsluta blir definitivt.
Jag gör ett marathon på 4 timmar och känner mig nöjd och glad kör hem.

Jag resonerar så här angående gårdagen. Det var en tuff dag där motivationen saknades lite, jag var inte helt återhämtad och mina fötter var trasiga. Jag tycker att det var rätt beslut att avbryta. Men jag tycker också att det var rätt beslut att åka dit. Jag fick ett bra långpass i solen och jag hade trevligt.
Men att slita på kroppen när den sänder signaler att inte vara helt fräsch är fel. Att springa sönder fötterna så en fortsatt träning nästa vecka skulle bli lidande är också fel.

Jag är fast övertygad om jag gjorde rätt som åkte hem. Och jag är nöjd och glad. :)