onsdag 13 mars 2013

Älskar mina barn!

Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör. Jag försöker lära mina barn att använda kroppen så mycket det bara går. Att träning är en naturlig del av livet. Och att cykla och gå istället för att få skjuts i bil. Det är sällan de frågar om skjuts. De vet ändå svaret... ;)

Att de har en mamma som springer lite längre än andra får de leva med och jag tror inte de far illa av det.

Stackarna blir ju lite avståndsskadade de med. :) Lite exempel från mina älskade goa ungar hur de påverkats att jag är som jag är.

Som när jag kom hem vid halv tio förra sommaren. Jag hade gått upp tidigt för att hinna springa en mara, så vi kunde få tid tillsammans resten av dagen.
Barnen hade precis vaknat och frågade hur långt jag sprungit. 4 mil sa jag. Det är ju som till Karlstad det. Kan vi äta frukost nu? Mer än så reagerade de inte.

Mina svärföräldrars stuga ligger en dryg mil utanför stan. I somras när jag berättade att vi skulle dit kommer snabbt ett leende med en följdfråga; Ska vi cykla dit?

Igår satt jag i soffan, utan strumpor, men mina halvtaskiga fötter. Då säger den yngste. Du har tappat en stor skinnbit här, och lägger den på min fot så jag ska gå och slänga den istället. Men just grejen, att jag har tappat en stor skinnbit och det är inget mer med det liksom. Haha!


Igår kom den yngsta hem och sa; Mamma, jag hittade en sak till dig i skogen, men den var ganska liten. Han plockar upp en liten sten, ca 1 cm stor. Den ser ut som ett hjärta. Den var till mig.
Älskade unge! Hur kunde han ens hitta den?! Och sen ta med den hem till mig i ryggan. Gulle!


Älskar mina barn!!




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar