Året är 1985. Jag är 8 år och tränar simning. Det är lucia och tävlingen Lussedoppet ska gå av stapeln i Simhallen i Filipstad. Startskottet går och alla simmar iväg. Jag drar iväg och ligger först. Simmar ifrån de andra. De ligger långt efter. Men sen lägger jag mig och flyter så de ska komma ikapp. Jag vill inte vinna. Jag vill bara vara med. Pappa står och hoppar på simbassängskanten. "Simma i mål" ropar han. Men jag ligger bara där och flyter. När några andra kommit ikapp och simmat om mig så simmar jag in och slår handen i kaklet.
Jag är ingen tävlingsmänniska och har aldrig varit. När jag tävlade tillsammans med min häst höll jag mig alltid någonstans i mitten. Jag var alltid tröttare än hästen eftersom jag bromsade honom hela tiden.
Kanske var det därför jag hade så svårt att ta till mig vinsten i TEC? Jag hade aldrig tänkt vinna. Jag kör mitt race. Springer i mitt tempo. Gör min tävling. Jag tävlar med mig själv.
Jag gillar inte att pressa tider. Jag gillar inte att ta ut mig och må dåligt. Träningen får mig att må bra. Jag mår bra medan jag springer (och efteråt så klart). Jag springer oftast inga planerade pass. Jag springer som jag känner för den dagen. Känner jag för att springa lite fortare så gör jag det, men svarar inte kroppen så får det gå långsammare.
Kanske gör jag inga inga stormstegsförbättringar, men vad gör det? Jag har inte bråttom.
Tävlingar är för mig ett tillfälle att träffa likasinnade och upptäcka nya marker. Få bra service och mäta mina krafter, med mig själv. Om jag sedan råkar korsa mållinjen först, så är det helt oplanerat. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar