fredag 9 augusti 2013

10 plus

Morgonens halvmara gick nästan 10 minuter långsammare än måndagens. Det var segt idag.

Igår var det planerat backlöpning i fd slalombacken Busshöjden, på kvällen. Därför hoppade jag över morgonlöpningen till jobbet. Men min springkompis hörde av sig och lämnade återbud på förmiddagen. När sen regnet började ösa ner och det regnade både uppifrån, från sidan och nästan nerifrån ;) så bestämde jag mig istället för att helvila.
Vi är hundvakt åt svärmors hundar hela veckan så det fick bli en promenad i regnet, så jag slapp ändå inte undan att bli blöt.

En kväll hemma i soffan blev det alltså. Nåt som satt väldigt gött när regnet piskade på rutan. Och nåt som vi inte gjort på väldigt länge, typ på hela sommaren.

Jag trodde därför att det skulle finnas gott om spring i benen på morgonens runda. Men när jag vaknade av klockan där strax efter halv sex var jag trött, och ville bara somna om. Steg upp ändå och klädde mig och landade sen vid hundarna och gosade med dom en stund, innan jag gav mig av.

Söta Mira satte sig på min rumpa.
Bild från i förrgår när vi var ute med båten.
Jag springer iväg och fötterna känns som bly. Jag tar mig fram i snigeltempo.
Benen skriker stanna! Jag har tagit mig 500 meter och jag vill bara gå hem.

Ändå fortsätter jag och den tunga känslan släpper lite allteftersom. Det är precis så här det brukar vara de gånger det är segt vid start. Det är det jag vet, annars skulle jag lyssnat på kroppen och sovit en timme till istället.

Det är fuktigt ute och kvällens och nattens regn har gjort luften syrerik och trädens grenar blöta. De blöta grenar som touchar min kropp svalkar skönt. Jag springer långsamt genom den tysta skogen och solen tittar fram bakom de tunga molnen. Mina steg hörs knappt på den fuktiga, mjuka stigen. Mina starka ben tar mig framåt, framåt mot jobbet och den hägrande kaffekoppen och frukosten.

När jag stänger av klockan vid jobbets grind har jag sprungit nästan 10 minuter långsammare än i måndags på samma sträcka. Visserligen inte samma väg, men ändå.
Trots den sega känslan i starten så blev det ett himla fint pass. Jag är nöjd och glad.

Och vad är egentligen 10 minuter långsammare. Jag fick ju göra det jag gillar i 10 minuter till! ;)

Ett steg fram!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar