UTMB - Part 3

Jörgen följde oss en bit ut från Courmayeur och tog massa fina bilder. Sen började stigningen igen. Nu hade vi bara en hög passage kvar och flera mindre så klart. Solen sken och vi tuffade på uppför. Lagom till mörkret skulle vi ta oss uppför Grand Col Ferret, banans högsta punkt med 2537 meter. Vid denna kontrollen var jag riktigt sömning. Jag tog fram min Redbull ur ryggan och svepte den. Det hjälpte faktiskt och jag blev piggare. Det var nu mörkt och pannlampsormen slingrade sig uppför berget. När vi vände oss om såg vi ormen gå ner igenom dalen och upp på andra sidan. Som ett superlångt luciatåg. När vi tittade framåt såg det ut som om luciatåget fortsatte till himlen. Små steg, ett efter ett. Till slut var vi uppe och kunde vända ner igen.
Här gick det mycket nerför och med bara ett par ”bulor” om man tittar på banprofilen. I verkligheten var de lite större. :) Vi nådde kontrollen Praz de Fort under morgontimmarna och satt och vilade där en stund innan vi fortsatte mot nästa sovställe, Champex-Lac. Jag kände mig ganska stark här och hamnade lite före Johan och Camilla. Försökte vänta in dom men efter 10 minuter fortsatte jag till kontrollen. Men jag hann bara ta mig mat och sätta mig så kom de. Vi åt, pratade med Camillas supportrar och sov 20 minuter. Vi var säkert kvar på stationen över en timme. När vi begav oss därifrån hade dagen grytt och vi stoppade undan pannlamporna. Nu skulle den nya banans sträckning tas. Vi skulle neråt, ända ner i dalen innan vi skulle upp över ett berg och sen skulle vi ”bara” ta oss tillbaka. Nu kändes det som om det var nära mål, nära men ändå långt bort. Vi diskuterade vad skönt det var att bara ta det lugnt. Sluttiden intresserade oss inte. Bara vi hann innan maxtid. Att inte ha bråttom. Ingen tid att stressa till. Vi hade ju nu 12 timmar kvar att ta de 35 km till mål.

I dalen träffade vi Camillas franska kompis som upplyste oss om att det var knappt om tid till reptiden i Trient, för innan dess skulle vi över ett berg och ner på andra sidan. ”We better hurry then” sa vi. Camilla stannade och fyllde vatten. Johan och jag fortsatte. Jag kände mig superstark här! Jag gick så fort jag kunde uppför första delen av backen. Benen bara tryckte på och Johan hamnade bakom. Jag ville verkligen inte missa tiden och inte komma i mål. När stigen sen började sprang jag även uppför. Jag plockade placeringar och låg för omkörning hela tiden. Superstark!! Jag sprang nerför också. Även där det var brant. Det gick himlas lätt. Efter denna passagen såg jag varken Camilla eller Johan mer innan målgång.

Jag hamnade nere i en dal och fick nu gå en brant och lång backe upp ur byn. Sen började klättringen upp i den längsta av backar. Den gick serpentin i vad som kändes som en evighet. Två gånger stannade jag på vägen upp och tittade för att se när vägen skulle ta slut. Jag såg lite längre upp att det började ljusna. Äntligen! Men när jag väl kommit dit så var det bara skogen som tog slut. Stigen fortsatte uppåt. Så även jag. Steg för steg. Stavarna hjälpte mig. Upp. Upp. Väl uppe kom belöningen i form av en underbar utsikt. Nu var det supervarmt och solen gassade från en molnfri himmel. Jag kunde sen rulla på ganska bra nerför och anlände till Trient i god tid innan ”repet”. Härligt! Nu var de brantaste och längsta backarna gjorda och det var bara kortare (i Sverige hade de klassats som långa och branta) backar kvar. Jag var i tid till Vallorcine, Argentier och det återstod bara en kort bit. Solen värmde gott och sista milen gick längs med berget. Jag sprang parallellt med Chamonix och kunde se staden där nere. Där nere väntade mitt mål. Jörgen skickade SMS med jämna mellanrum, om hur jag låg till, hur banan såg ut och peppade mig och stöttade mig otroligt bra.

Trots att fötterna värkte av alla blåsor så kunde jag ändå lunka fram där terrängen tillät. När det endast återstod 1 km såg jag två bekanta ansikten. Jörgen och Jerry hade kommit upp för att möta mig. Vi kramades och tog oss tillsammans nerför backen mot Chamonix. Jag var fylld av energi och sprängfylld av endorfiner. Det fanns inte en tillstymmelse till trötthet. Mina ögon tårades gång på gång när jag tänkte på att jag kommer komma i mål (och även nu när jag skriver detta.) :)

När jag kom ner till stan började min väg kantas av skrikande och hejjande människor. Alle Alle Sandra! Respekt! Bravo! De höjde sina händer för att göra high-five. De gjorde vågen. Och jag kände mig som en vinnare! Jag var en vinnare! Kinderna krampade av det ständiga leendet och tårarna brände bakom ögonlocken. Jörgen var galet energisk och sprang sick-sack framför mig och fick igång publiken ännu mer. Jag bara log!

När jag vänder upp mot portalen och springer de sista stegen mot mål höjer jag mina händer i luften. Publiken skriker, tjoar och hejjar. Varenda hårstrå jag har på kroppen står rakt upp och jag känner hur hela kroppen är i ett enda lyckorus. Jag klarade det! Jag kom runt det där förbaskade berget! (och nu rinner tårarna igen, bara för att jag skriver om det)

Foto: Jörgen Johansson

Vi tar en massa kort och jag torkar tårarna. Jag får min finischerväst och funktionärerna tar bort chipet från min arm. Jörgen och Jerry sticker uppför backen igen för att möta Johan. Jag är törstig. Plockar fram min mugg men hittar ingenting att dricka (hade jag bara tittat åt andra hållet så var det en meter bort). All kraft rinner av mig. Plötsligt är jag galet trött. Jag känner mig helt paj. Jag går ett varv på torget med min tomma mugg i ena handen och min väst i andra. Sen styr jag stegen mot hotellet. Får nyckeln och tar hissen till fjärde våningen och vårt rum. Pappa ringer och jag lägger mig på sängen. Helt paj. Vet inte vart jag ska ta vägen. Pallrar mig till badrummet och blandar i ordning en återhämtningsdryck. Fryser och vill duscha. Men jag är så trött. Orkar knappt få av mig kläderna. Lyckas ändå till slut och kommer in i duschen. Där är det varmt men det svider nåt fruktansvärt på alla skav som jag lyckats få. Min nya Salomonrygga har däremot inte gett mig ett enda litet skav! Helt otroligt! Den var verkligen superbra!!

Jag kryper sen ner under täcket bredvid det fina bordet som Jörgen fixat åt mig. Vilken kompis!

Foto: Jörgen Johansson

Jag hinner inte ens stänga ögonen förrän han kommer och vi börjar prata. Sen kommer Johan och vi kramas och gratulerar varandra. Vi gjorde det! Vi beslutade att gå ner och äta i hotellets restaurang. Johan och jag satt som zombies under maten och kröp i säng så fort vi ätit klart. Mitt livs längsta dag var avklarad. Jag nådde mitt mål. Jag grejade det! Jag är så enormt glad och tacksam att jag har en så stark kropp som klarar det jag begär av den. Jag är otroligt nöjd! <3