söndag 25 september 2011

Mitt Lidingö

Idag är ingen vanlig dag, för det är sambons födelsedag! Hurra Hurra Hurra!
Vi har haft besök av svärföräldrarna och fikat med kaffe och varm fruktsallad. Mums! Nu är sambon iväg och tränar och jag sitter och deppar i soffan. Tanken var att jag skulle ut och springa men min stukade fot säger mig att vila är det bästa idag. Resten av kroppen är däremot hur pigg som helst. Jag har ingen "svit" efter gårdagens 3 mil. Men så tog jag det lugnt också.

Det var en tidig morgon när vi lämnade Kristinehamn 6.15. Himlen var magiskt blå och jag önskar att jag var mer morgonpigg så jag oftare kunde njuta av morgonens mystik och lugn.
Vi anlände enligt plan strax före 10 och hämtade nummerlapp och gick ett varv på mässan.
Jag kände mig helt lugn och inte ett dugg nervös. Jag skulle ju bara springa på feel-good. Vi letade lite efter John som skulle vara vid Lidingövallen kl 11 men hittade honom inte. Pratade med lite annat känt folk och bara njöt.
Solen sken och det var perfekt väder. Jag tog med mig 4 st nötcreme i handen. Jag hade ännu inte bestämt om jag skulle ta dom eller inte. Men om de var med hade ju iaf fortfarande chansen.
Jag ställde mig ganska långt fram i startfållan. Det brukar ju bli trångt ganska snart och då är det bra om man inte blir fast för länge. Det är skönare att få rulla på. När starten gick rycktes jag med i ett lite högre tempo och jag tror första km gick på 4:40. Sen stabiliserades farten och jag hamnade på strax över 5. Det gick himla lätt och jag kom på mig själv med att springa och le. Jag njöt av loppet och omgivningen, publiken och naturen. Efter en timme fegade jag lite och sög i mig en nötcreme. Jag brukar käka nåt efter en timme och vågade inte riktigt lita på min kropp att den skulle orka utan kolhydrater. Jag kände ingen skillnad på ork utan fortsatte i ett tempo på strax över 5. Jag tog mig tid och stannade vid kontrollerna och drack vatten och åt en bit banan. Tiden struntade jag blankt i. Jag var där för att ha kul, och det hade jag. En man jag pratade med sa att snart får vi börja kämpa, när det var 16 km kvar. Min kommentar var bara, vi är ju redan på hälften snart.

Precis vid 20 km markeringen gick det lite nerför och jag släppte på som vanligt, när foten viker sig utåt. Jag tappar balansen och kan inte stödja på den. Får tag i en man framför mig att stödja mig på. Hoppar på ett ben tills jag får stopp på kroppen. AJ! Det gör otroligt ont! Jag har stukat fötterna många gånger och det brukar göra lite ont men inte så jag inta kan stödja. Jag stannar och står still. Andas. Det gör så ont. Det sticker. Känns varmt i foten. Känns kallt. Jag går ett par steg. Stannar igen. Ska jag bryta? Lägga mig ner med foten i högläge? Står still igen. Tänker. Kanske går det bra om jag kommer igång igen? Jag testar att småspringa lite och det går, men det gör ont. Smärtan dämpas lite och jag beslutar mig för att genomföra. Passerar kontrollen bakom målområdet och går ut på sista milen. Kroppen känns helfräsch. Foten känns nästan ok.

Jag tar det lugnt i nerförsbackarna så jag inte ska vricka den igen. Går uppför Aborrebacken och Karins backe men springer resten. Nu är det snart slut på det roliga, säger jag när det bara återstår 2 km, till en man som jag pratat lite med tidigare. En annan man tittar underligt på mig och säger, ta ett varv till då! Och det skulle jag gärna gjort. Kroppen är helfräsch och det känns som om vi precis startat. Ska det redan ta slut?

Skogen öppnar upp sig och jag kommer ut på målrakan. Ökar! Släpper lös benen och avslutar sista 400 meter i 3:10-fart. Det känns himla bra. Jag är glad. Klockan stannar på 2:48.
Eftersom bilresan hem tar nästan 4 timmar tänker jag gå till sjukvårdstältet för att få foten lindad för att minska blödningen och svullnaden. Men sjukvårdaren säger att eftersom jag redan sprungit en mil på foten var det ingen idé att linda den, för eventuell svullnad hade redan kommit. Så jag beger mig tillbaka till Lidingövallen för att duscha.
Vattnet var kallt men bastun var varm och det var skönt att bli av med saltet från kroppen. Vi rullar sakta hemåt, ut från Lidingö och folkfesten. Det har varit en härlig dag och jag är nöjd. Foten dunkar och gör jätteont. Det sticker och bultar.

Vi somnar ovaggade när vi väl landar på kudden och klockan är inte ens 22. Vid halv ett vaknar jag av att det gör vansinnigt ont i foten och den är tjock som en fotboll. Sjukvårdaren hade fel. Den svullnade mer. Jag tar en ipren och spelar lite wordfeud tills smärtan avtagit lite och jag kan somna om. Vaknar strax före 9 och är kaffesugen men somnar om och väcks vid 11 av sambon. Oj, vad det var skönt med sovmorgon. :)

Nu sitter jag och deppar över att jag inte kan springa idag som jag tänkt. Dumma fot! Undrar om den är ok tills Hovaleden Ultra nästa helg? Jag som hade tänkt åka ner och springa den. Just nu är fotknölen illröd och helsvullen. Suck. Bara att vänta och se. :(

Det är ändå lite roligt. Jag minns Lidingöloppet som ett ganska backigt lopp. Korta, men många små branta backar uppför och nerför. Igår fick jag en helt annan uppfattning. Det fanns egentligen bara 2 backar och de var heller inte alls långa, Aborrebacken och Karins backe. Undrar om det är för att jag upplevt backarna i Alperna? Jag tycker heller inte att Lidingöloppet är ett terränglopp. Det går ju mestadels på grusvägar och motionsspår. Men visst, det är ju inte i stadsmiljö så...

Gårdagen blev ändå ett kvitto på att jag är stark just nu. :)

2 kommentarer:

  1. Hovaleden ultra? Jag funderar Hova eller SUM? Jag hade sagt SUM först men så insåg jag att Hova är helgen innan. Vi får se.
    OM det är ok med din fot så kanske vi kan packa in oss i samma bil?
    Sedan kan det nog vara "lite typiskt" att stuka sig efter tuffa tävlingar (UTMB) enligt min erfarenhet. Har gjort det lite för många ggr.
    Och är LL för mycket tillrättalagt...
    :-)

    SvaraRadera
  2. Visst var det skönt att springa under sin kapacitet. Le, prata och bara må bra :-)
    Hoppas foten håller till nästa helg för då ses vi igen :-)

    SvaraRadera