Vi gick till bilen för att förbereda det sista och jag återvände till hotellet för att gå på toa en sista gång. Blott 12 minuter till start och det började bli bråttom. Fick bråttom att fläta håret och lägga fram det sista som skulle vara lättillgängligt. Vi småjoggade bort till starten som var belägen lite längre bort för att få marathonpassering vid varvning.
I år skulle banan gå runt båda sjöarna i Boulognerparken. Tidigare år har banan varit 1200 meter men i år var den 1483 meter och med det skulle vi slippa "mördarbacken" och den snäva högerkurvan i nerförsbacken.
Det var mycket folk i starten, över 200 löpare. Verkligen jättekul! Jag gick framåt i fältet. Min plan för dagen var att komma 70+ km på den officiella mätningen. Sist jag sprang bra på 6h 2012, kom jag 69,1 så det kändes inte jättelångt bort ändå. Samtidigt som jag visste att det skulle bli jobbigare än mina myspass som jag brukar springa.
När jag gjorde mitt laktattest i höstas sa Patrik; du kan springa i 5-fart tills du somnar för du producerar knappt nån mjölksyra med den pulsen. Nu var ju detta på löpband och det går ju inte riktigt att jämföra med utomhus men ändå. Pulsmässigt visste jag ju ungefär.
Så planen var alltså; springa i 5-fart så länge det gick.
 |
| Före start. Foto: privat |
Solen sken från en klarblå himmel men det blåste rejält.
Reima startade igång oss klockan 10.00 och nu skulle vi få njuta av banan och göra det vi älskar i hela 6 timmar.
Banan gick nu svagt uppför istället för "mördarbacken". Självklart var där den värsta motvinden och pulsen steg. Resten av varvet kändes helt ok och nere vid husen, i medvinden, var det varmt och där gick det lätt.
 |
| Startfältet |
De första timmarna sprang jag lite för fort, eller i alla fall snabbare än 5-fart. Det enda jag hade att titta på var ju min klocka.
Jag försökte dricka och varvade Cola och vatten men kände mig hela tiden törstig. Varje hel timme tog jag en näve godis. Det räckte i energiväg och de bars jag tagit med mig åkte med hem igen.
Kroppen kändes pigg, mest hela tiden och timmarna flöt på. Halvtid passerades och jag var på gott humör. På min klocka låg jag fortfarande under 5 i snittfart. Bra!
Kom på att jag glömt att käka salt och drog i mig 2 tabletter. När Tobias fick kliva av banan bad jag om min vattenflaska (som blev kvar i bilen i stressen vid start) och han langade den till mig. 7,5 dl vatten slukades i ett naffs. Skönt att få dricka sig otörstig. Det tog alldeles för mycket tid att stanna och dricka vid vätskestationen.
2 timmar kvar och nerräkning pågår. Näst sista timmen. Jag klarade fortfarande att hålla farten, även om det var långsammare än tidigare. Inte en enda gång hade jag kollat distansen. Jag höll bara koll på snittfart och puls.
Tobias och Roxen stod vid sidan och hejade på. De serverar mig salt och en ny vattenflaska som jag lätt dricker upp alltihop.
Sista timmen nu, och det börjar bli tufft att hålla farten. Men jag kämpar på. Klockan visar fortfarande att snittfarten är under 5. Jag började fundera på hur många varv jag skulle hinna springa innan tiden var slut.
Det började dra ihop sig och sista varvet påbörjades. När jag var i uppförsbacken sa en kille, 3 minuter kvar! Åh, vad jag ville hinna till varvningen så jag skulle slippa stå och vänta in slutmätningen. Jag krämade ur det sista ur benen och hann över tidtagningsmattan och 7 meter till innan slutskottet sköts.
Än hade jag ingen aning om distansen. Jag hade sett 68-komma-nånting på skärmen på slutet.
Jag tar en kaffe (otippat va?!) och slutmätningen görs. 70,379! YES!! I did it!
 |
| Saltig och fin Foto: privat |
72,4 ger också under 5-fart.
Mycket bra dag! Det var skoj att satsningen gick vägen. :)
 | ||
| Vinsten, en kristallvas |
Bara till att grattulera. Ser bra ut inför Grekland
SvaraRadera