Spontanmarathon och paddling i solnedgången

Tobias och jag planerade för ett långpass igår, typ 30-35 km nånting. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Det blev 43 km.

Jag hade tänkt mig en lång skön sovmorgon. Men min käre sambo klev upp mitt i natten och reste iväg hemifrån och efter det kunde jag inte sova bra alls. Vaknade o sov om vartannat och drömde skumma drömmar. När klockan var 7 gav jag upp och steg upp.

Tobias och jag skulle springa iväg kl 10 så jag hade gott om tid att mysa ner mig i soffan med en kopp kaffe. Jag tänkte springa bort till mötesplatsen så strax före halv tio gav jag mig av hemifrån. Solen sken och det var en underbar vårdag.
Tog några turfar på vägen och mötte upp Tobias och vi gav oss av längs Järnleden. Det har torkat upp lite och det är verkligen superfint i skogen.

Jag kände mig verkligen superstark. Benen bara sprang. Fötterna trippade på i terrängen som de aldrig gjort annat. En väldigt skön känsla. Pulsen var låg och fin och livet lekte. Förbaskat härligt är vad det var!

Glädjeskutt
Foto: Privat

När vi kommit till Bergsjön, bestämde vi oss för att köra varvet runt. Med varvet menar jag Irontrail-banan. Allt kändes ju så fint i kroppen. Vi gick uppför Busshöjden och sen kryssade vi lätt nerför mot Hultet och hem.

Vi klättrade i träd på vägen.
Foto: Privat

43 km visade klockan när jag kom hem. Jag hade lätt kunnat fortsätta flera mil kändes det som. Jag var verkligen superstark! Gött!

Duschade och käkade lite hemma och drog sen iväg till Vålberg där Johan höll en kajakutbildning. Den var slut lagom tills jag anlände. Vi åkte ner till Vänern och paddlade iväg en liten tur i solnedgången. Otroligt vackert och inne bland öarna låg sjön spegelblank.

En teletubbie? Nej, det är jag i spark(torr)dräkt.
Foto:Privat

Det hann bli mörkt innan jag kom hem och jag hann packa i ordning allt inför triathlon'et, innan jag somnade gott.