tisdag 29 november 2011

Bislett 24H

Jag ska väl försöka mig på en tävlingsberättelse också om min upplevelse. :) Den kommer här.

Vi anlände till Bislett 1,5 timme före start. Det tog bara 10 minuter att gå till arenan från vårt hotell.
Jag plockade upp mina saker på vårt bord. De flesta hade jättemycket grejer med. Jag hade nästan ingenting jämfört med andra. Jag hade Pucko, 3 burkar Redbull (till natten), några äpplen, ett par kokta ägg, mina salttabletter och lite torkad frukt. Sen tänkte jag förlita mig på arrangörernas utbud. Jag gjorde iordning min väska med ombytesläder, sportslick till fötterna och rena strumpor så det skulle vara lättillgängligt. 

Starten skulle gå 10 så vi drog oss bort mot startområdet och hängde där en stund och träffade lite bekanta ansikten. Mycket trevligt! Jag kände mig inte alls nervös. Helt lugn.

Starten gick och Miranda och Tobias och jag startade tillsammans och pratade en stund. Men det var så pass smalt så det blev svårt att springa i bredd och prata så vi kom ifrån varandra och jag fortsatte på egen hand. Banan hade lite höjdskillnader vilket var jätteskönt så jag fick använda lite andra muskler uppför och nerför. Det blir inte så monotont då.

Jag åt lite smörgåsbitar med Nutella och drack massa vatten och lite Cola ibland när jag passerade. Det smakade bra och gick lätt att äta. Det är lustigt, jag har aldrig gillat läsk och har svårt att få i mig ett helt glas dricka i vanliga fall, men under lopp kan jag dricka Cola utan beymmer. Skumt.

Det var otroligt varmt där inne och svetten dröp av mig. Jag drack mycket vatten och stannade och åt av mina salttabletter då och då.
Jag sprang på och försökte att inte titta på klockan på tävlingstiden, den visade stora röda siffror vid varvningen. Där stod också en skärm som visade hur långt vi sprungit.
Foto: Evelina Rundqvist
 Vid 15-tiden serverades det pasta och köttfärssås. Jag gick ett halvt varv och åt det, men sprang sen på igen. Det kändes himla bra i kroppen. Efter 6 timmar stannade jag första gången och bytte strumpor och smorde fötterna. Inga blåsor än så länge. Jag tog även på mig ett torrt linne vilket var rätt skönt. :)

Nu var det bara 3 timmar kvar tills det skulle vara varvbyte, efter 8 timmar. Det skedde på exakt halva varvet, där vi fick springa runt en kon och vända. Nu blev höjdskillnaderna på andra hållet och det blev lite annan variation (!) i löpningen.
En tom bana
Hur långt jag kommit hade jag lovat mig själv att inte titta på förrän efter 12 timmar. Det hade ju liksom ingen betydelse. Så länge jag sprang så var jag ju på väg mot målet, 180 km. Nu höll det inte riktigt utan jag kikade redan efter 10 timmar och sen med jämna mellanrum och såg att jag passerade 100 km efter 11:14. Skönt jag låg inom tiden för mitt mål. Och nu kunde jag strunta i skärmen igen ett tag.

Efter 12 timmar var det dags för forservice igen. Nu var vi halvvägs. Jag hade fått några småblåsor under tårna och vissa sprack medan jag sprang, men annars såg det bra ut med fossingarna. Kroppen känns bra och jag har inte haft nån mer gångpaus än medan jag åt. Det var fortfarande väldigt varmt där inne och den långärmade tröjan jag hade med till kvällen blev liggande kvar i väskan.

Strax efter andra varvbytet, vid 02, satte jag mig ner och la upp fötterna på bordet. Det var jätteskönt att få bort blodet i dom en stund. Sen smorde jag, tog hål på en stor blåsa på hälen och bytte strumpor. Att få ner foten i skon efteråt är inte skönt alls. Jag kostade sen på mig att gå ett helt varv innan smärtan vid blåsan domnat bort och jag kunde lalla på i sakta mak igen under natten. På morgontimmarna kom första tuffare svackan och jag gick och grät en skvätt och tyckte synd om mig själv, allt och alla och om mina fötter som gjorde ont.

Kristina och Sebastian stöttade mig i min ledsamhet och det var nu 3:50 kvar och jag hade 15 km kvar till 180 som var målet. Jag skulle klara det även om jag skulle gå sista biten. Jag kunde ändå hålla ganska god gåfart så jag gick istället för att springa. Jag gick och gick och räknade ner varven. Snart, snart.

Jag bytte tröja igen för att inte frysa när farten sjönk. Gångfarten gick långsammare och långsammare eftersom fötterna gjorde mer och mer ont. Högerfotens blåsa som jag tog hål på tidigare har nu fyllt på sig igen och blivt större, stor som en femkrona, och rörde sig av friktionen och kändes rejält. Därför blev det lite av en haltande gång och det i sin tur gör att det gör ont på andra ställen också.

Sista gången jag passerade mina grejer tog jag med mig telefonen och ringde upp sambon som fick hålla mig sällskap fram till mål. Strax efter 9 slog äntligen räknaren över på 180 och jag la mig på golvet med fötterna på en stol och tårarna rann. Jag gjorde det! Jag klarade de 18 milen. Jag slog distansrekord och nådde mitt mål! Så himla nöjd!
Jag tänkte att jag skulle vila en liten stund och sen gå en stund under sista minutrarna men efter att ha stannat still började jag frysa jättemycket och valde istället duschen. Vad skulle någon km till göra liksom? Jag hade ju mitt mål klart. Men för att duscha behöver jag min väska som låg vid vårt bord på andra sidan banan. Så jag gick för att hämta den och sen när jag skulle gå tillbaka tog jag resten av varvet så det blev ett bonusvarv ändå, med en väska i släptåg! Mamma hade suttit och kollat webkameran just då och sett någon som hon tyckte såg ut som mig, som släpade på en väska. Jo då, det var jag! :)

Duschen var skön men det svider när vattnet når de skavsår som kläderna gett. Efteråt klädde jag på mig alla torra, rena kläder jag hade med mig men frös ändå långt in i märgen.
Jag öppnade dörren ut till banan och såg den sista minuten av tävlingen. Det är så otroligt fascinerande att människor som sprungit och varit igång i ett helt dygn kan spurta så sista biten. Så starkt! Människokroppen är otroligt stark.

Under prisutdelningen låg jag på golvet med 2 jackor över mig och frös.
Men vilka fantastiska prestationer alla gjorde! Två svenska tjejer över 200 km! Det är otroligt bra!

Finska Tarja Antell som trea och Laila Öjefelt som tvåa.

Maria Jansson vann damklassen på 211 km!

Segerskål!
Efter loppet blev det "mat" på Burger King (även kallad Big Burger ;) ) på centralstation. Det var ett sömnigt och stelt gäng som linkade omkring på stationen och tåget.


Jag fick en kommentar av en man på tåget: "Har du fått ryggskott?" Nä, jag har sprungit 18 mil, sa jag och stapplade vidare. hihi.

Jag kan sammanfatta helgen som riktigt lyckad. Jag är nöjd med resultatet. Jag nådde mitt uppsatta mål, jag har träffat alla mina löparkompisar igen och vi har haft trevligt och jag har gjort det jag älskar - att springa långt.

5 kommentarer:

  1. Du ser, tror nästan du är tillbaka på Bislett nästa år. ;-)

    SvaraRadera
  2. Återigen otroligt bra jobbat! Stackars gubben, han trodde nog att du antingen var galen eller hittade på! :D

    SvaraRadera
  3. Härligt jobbat Sandra, det var som sagt ett nöje att dela bana med dig. Alla hade vi perioder vi gick i genom, men huvudsaken är ju hur man hanterar och kommer i genom dem som vinnare på andra sidan.

    SvaraRadera
  4. Av alla löpar och träningsbloggar gillar jag din bäst!! Du verkar så avslappnad och cool. Inte så där super hetsad och hysterisk!! Och så är du fantastiskt jävla skitbra!! 180 km, GRYMT! OCH dessutom mamma, morsor är grymma!!

    SvaraRadera
  5. Tack anonym! Va glad jag blir! :)

    SvaraRadera