UTMB – part 1

Jörgens start skulle ske klockan 10 och bussen till Courmayeur skulle gå 8.30. Min plan var att gå upp tillsammans med honom så vi kunde äta frukost ihop och sen försöka sova en stund under dagen. Men när väl Jörgen åkt drog jag för gardinerna och försökte sova. Somnade och sov en timme. Jag vaknar av ett SMS. i SMS’et, som är från tävlingsarrangören står att starten är uppskjuten till 23.30 pga storm, regn och snö. Banan skulle ändras så vi bara skulle få 8700 höjdmeter istället för 9500. Sträckan på 166 km skulle vara oförändrad. Jag klädde mig och gick ner till receptionen. Där var enda stället som internet fungerade och jag surfade runt lite för att försöka hitta mer information, kolla vädersajter osv.

Då kommer Erik, Jerry och Johan. De bor på samma hotell och ska också springa UTMB. De skulle käka lunch så jag hakade på. Spänning och förväntan låg i luften och vi pratade utrustning och tider. För mig var målet att ta mig igenom, helt utan tidskrav. Jag skulle inte riskera något utan gå på den säkra linjen och genomföra, om jag ens skulle komma dit. Bergen var så otroligt höga. Backar så branta att jag inte kunde greppa.

Jag har under närmsta tiden spanat in en ny rygga som jag blivit sugen på. Camilla använder just en sån och nu visade det sig att även Erik, Jerry och Johan använde denna väska. Jag vet, det är det dummaste man kan göra, att prova ny utrustning på tävling. Och detta var ju heller inte vilken tävling som helst. Men eftersom min Haglöfsrygga gav mig lite skav både här och där och inte trivdes så bra med den så tog jag en chansning och gick bort till mässan och köpte Salomonryggan.

Vid nummerlappsutdelningen fick man visa upp all den obligatoriska utrustningen man hade och väskan märktes sedan med ett rött band. Nu var det dags att gå tillbaka och få min nya rygga märkt så jag fick packa upp allt ur den gamla och packa ner i den nya. Därefter fick jag det röda bandet på Salomonryggan och jag var klar för start.

Det var dock många timmar till start så Johan och jag tog en kaffe i solen och tittade på de tappra kämpar som gick i mål på TDS. Vi satt där och längtade efter att få vara just där. Att ha klarat loppet och springa upp längs med folktäta gator genom Chamonix och genom målportalen. 2 dygn senare skulle vi vara där, men det visste vi inte då.

Vi gick till pastapartyt och satt bredvid nyduschade, stela löpare som sprungit klart. Efteråt bestämde vi att äta lite till innan start och köpte med lite smått och gott som vi skulle ta på rummet strax innan start. Jag gick upp till vårt rum och försökte vila men det gick inte. Jag var alldeles för spänd. Jag packade allt som skulle packas och la fram kläderna jag skulle ha, duschade och försökte vila. Men utan framgång.

Strax efter 22 var jag helt klar och knallade ner till grabbarnas rum. Där fixade vi det sista och käkade lite innan det bar av mot start. Utanför var det mörkt och regnet öste ner.