I mammas fotspår?

Ett populärt arrangemang här i stan är Serieterrängen. Det är en liten serie springtävlingar med en vår- och en höstomgång. I de minsta klasserna deltar barn från ett par år och sen finns det klasser upp till vuxna. Jag har själv deltagit och för vuxna gäller 6,7 km. Det är motionsspår och terrängstigar som gäller och banan är rejält kuperad då start och mål är vid vattentornet.
Det blir ett bra snabbpass och det är lättare att pressa sig när det är fler som springer. Jag är ändå inte med själv för tillfället...

Mina barn var med för ett par år sen men har på senare år inte velat vara med. Igår såg jag att det startade igen och frågade dom om de ville vara med och min minsta kille, Joakim, ville gärna springa sa han. Banan är 900 meter för de minsta. Han sa "jag kommer springa så fort jag kan". Men jag försökte berätta att det är bättre att ta det lugnt i början så man orkar hela vägen. Men han stod på sig och när startskottet gick så rusade alla barn iväg, allt vad benen bar.

Joakim drog iväg från start. Jag funderade om han verkligen skulle orka hela vägen i den farten. Alla barn kämpade väl och är så duktiga. Det är så mysigt att se att så många är med och springer.
Det tog inte lång tid förrän jag skymtade en gul tröja längst bort på fotbollsplanen. Jo då, han var på väg mot mål. Inga andra barn syntes till. Jag sprang mot mål för att ta en bild och när han springer i mål på 4:29 (4:59 min/km!) är han lite smått rödaktig i ansiktet och mycket glad.

Han tyckte det var jättekul med springtävlingen och ville gärna springa även nästa gång. Det är fantastistiskt roligt tycker jag. Nu förstår jag också att bara för att han varit med en gång så betyder inte det att han kommer bli löpare för det, men som "spring-mamma" så hoppas jag så klart! :) :)

Idag har han fotbollsträning och då ska jag passa på att ta ett löppass under tiden.

Ska han bli en löpare som mamma?