Första delen av banan gick först ut ur Chamonix och sen på böljande småvägar. Korta backar upp och ner. Det regnade fortfarande men allt kändes bra. Grabbarna och jag höll ihop. Efter 8 km var vi framme vid den första stigningen i Les Houches. Det började med sepentinvägar på asfalt. Eftersom jag inte hade en aning om vad som väntade mig tog jag det lugnt. Erik och Jerry var nu lite före och Johan och jag kämpade på uppåt några meter bakom. Regnet tilltog och även vinden. På toppen var det inte många plusgrader och det blåste hård vind. Vi stannade och tog på oss överdragsbyxor och vantar. Sen bar det av neråt på gräsiga, hala backar med djup lera och genom skogen. Hela skon sjönk ibland ner i leran och jag föll ibland och satte ner mina händer i geggamojjan.
I dalen kom vi ner till första vätskekontrollen med tilltugg. Det fanns en kontroll med bara vätska i Les Houches också. Jag drack Cola och käkade lite ost. Jerry fick stanna här pga en skada och Erik hade fortsatt ensam. Johan och jag kämpade vidare. Trots att det var mitt i natten var det fullt av folk ute och hejjade. Nu hade det slutat regna men det blev kallt som tusan och vi klädde på oss de kläder vi hade kvar i ryggan.
Stigningen som nu väntade oss var lång och jag plockade fram mina stavar. Jag var i valet och kvalet om hur jag skulle göra med stavarna eftersom jag inte tränat med stavar men valde ändå att plocka med dom. Ett beslut jag absolut inte ångrar eftersom from nu använde stavarna under resten av tävlingen bortsett från målgången. De hjälpte mig att hålla balansen när jag flåsade mig yr i den tunna luften, hjälpte mig nerför tekniska partier och hjälpte mig uppåt när det var brant.
Jag trodde nästan vi var uppe när vi nådde nästa vätskestation vid La Balme men oj va fel jag hade. Nu började dagen gry och vi kunde ta av pannlamporna. Vi fortsatte uppåt och det blev mer och mer sten. Naturen är så mäktig och jag blev stum av beundran hur stort och vackert det är. Stora, gröna böljande berg med snö längst upp. Så stora att man måste uppleva dom.
Johan och jag hade nu funnit på Camilla så nu var vi tre som kämpade tillsammans bitvis. Camilla var stark uppför och låg lite före oss ibland men vi kom ikapp.
Det bar av neråt igen på serpentinvägar längs med sluttningarna. Vi tog det lugnt vid vätskestationerna. Jag hade ingen plan på att pressa några tider. Bara försöka få en så fin upplevelse som möjligt.
Nästa uppförsbacke var lång och när vi började komma längre upp kom snön. Det snöade och blåste hårt. Jag hade jätteont i mina fötter som redan blivit blåsiga. Här kom den första, och enda, riktiga svackan. Jag var så ledsen och trött. Jag hade nu varit vaken ett dygn, snön piskade i vinden och mina fötter gjorde så ont. Jag kände mig ynklig och grät. Men jag hade inget val. Jag var tvungen att gå framåt. Jag kunde inte lägga mig däruppe. Ingen kunde hämta mig. Det var bara jag och mina känslor. Ett steg till. Ett steg till. Snart bar det av neråt och snöstormen avtog. Ju längre ner vi kom desto varmare blev det och solen tittade fram. Jag hade nu piggat på mig och kände mig helt ok igen. Nerförslöpningen kändes mycket bra och jag kunde släppa på ganska bra.
