Back to the past

1992 blev jag med häst. Hela mitt liv kretsade kring stallet och kompisarna där. Vi sov över i stallet, vi åt och levde där. Vi red i skogen, vi hoppade, vi var ett med våra hästar. Hästarna var vårt liv.

2002 blev jag mamma och sålde min häst, Ohio. En otroligt go tjej köpte honom och han finns kvar här i Kristinehamn och jag har ridit honom ett par gånger efter detta. Jag saknar hästlivet ibland men oftast känner jag att det är ett avslutat kapitel i mitt liv. Jag är rätt nöjd med att slippa dra till stallet varje dag, lera, vinterpäls, dyra hovslagare och annat som också hör hästsporten till.

Ohio och jag. Foto: Privat

Igår blev jag, min syster och hennes dotter bjudna av mamma på en ridtur på Ulvsby Ranch. Regnet öste ner när vi kom fram, men det var bara en skur och solen tittade snart fram igen så vi kunde bege oss ut i skogen. Vi susade fram längs grusvägarna i galopp och när jag sitter där i sadeln så känns det bara så rätt. Det finns ingen plats jag hellre skulle vilja vara på. Jag har kommit "hem". Jag njuter av varje sekund och av de hundratals musklerna som jobbar under mig. Lukten, andetagen, naturen, friheten.

Domino

Mamma och systerdottern i Saloonen. Foto: Privat

Cowboy-sandra Foto: Privat

Just nu saknar jag hästlivet enormt mycket men om ett par dagar kommer kanske detta rus att ha lagt sig och kanske kommer jag uppskatta "friheten" att inte vara hästägare igen. Löparskorna står på hyllan i hallen även de dagar jag inte använder dom. De kostar inga pengar om de står still. Men de har heller ingen själ. De är inte min kompis, min bästa vän, som en häst blir.

Jag kommer helt klart åka dit och rida igen!