TEC ur mina ögon

TEC - Täby Extreme Challenge! Förra året var jag stark som en oxe. Inte en enda svacka och jämna, fina varvtider. Kroppen fungerade optimalt och jag kunde prestera på topp. Självklart förstår jag att det inte kan va så varje gång. Årets TEC bjöd tyvärr inte på någon fin löpkänsla.

Jag kom till Stockholm på fredageftermiddagen och Emelie och jag möttes på centralen för att sällskap ut till Täby där vi skulle dela rum. Jag hade lite fjärilar i magen och kände mig lite smått nervös och fokuserad. Jag hade en plan att göra mitt eget lopp, som jag brukar, och sikta på en tid bättre än fjolårets.

Jag sov bra på hotellet och vaknade 6.30. Vi hade planerat att frukost först 7.30 men vaknade lite innan klockan. Jag kände mig spänd och förväntansfull. Jag hade ju så goda minnen från förra året.

Vi gjorde oss klara och gick upp till starten och pratade med alla goa männsikor. Jag förberedde det jag skulle ha lättillgängligt och rätt vad det var så var det start! Jag sprang i väg i 6-minutersfart och hade nog en liten plan på att hålla det så länge det gick. Men det kändes inte lätt. Jag fick slita för 6-minutersfart! Det är inte vanligt alls. Det gick tungt. 
Efter 40 km tänkte jag hoppa av. Vara funktionär istället. Kunde inte förstå hur jag skulle orka 12 mil till. Usch! Det var inte kul alls men jag kämpade vidare ändå. Envis som en röd gris... När sen 6 mil passerades så var det ju snart ensiffrigt, så jag fortsatte en stund till. Fortfarande gick det tungt. Det kändes som om jag flåsade som en brunstig ko, även om tempot var lågt.

Vid halvtid kom vändpunkten och jag började räkna ner. Nu kändes lite bättre, men det var inte min dag idag. Jag saknade steget, go'et och känslan. Jag bara levererade, helt känslolöst. Bara sprang trots att jag egentligen inte tyckte det var kul. Jag bara gjorde det.
Efter halvtid hann jag med ett varv till innan pannlampan skulle på. Jag såg på klockan att jag låg bra till i tid för att slå min gamla tid, bara jag orkade hålla i.
100 km passerades på 11 timmar. Det hade lättat lite.

6 mil kvar. Ibland känns 6 mil långt och ibland är det "bara 6 mil". Just idag kändes det långt, men jag fortsatte att räkna ner. Ett 6-timmars, ett SUM, ett marathon, ett Lidingölopp, en halvmara. Näst sista varvet. Benen var trötta och jag kände den stora blåsan på hälen som gjorde vansinnigt ont i varje isättning. Jag tappade mycket tid på slutet. Tappade motivationen, tappade känslan ännu mer.
Snart bastu, snart dusch. När jag hade 6 km kvar till mål hörde jag fyrverkerier och förstod att Emelie gått i mål. Så fantastiskt grymt bra gjort! Vilket lopp hon och Anna gjorde. Enormt!

Det gick tungt in i det sista men jag är enormt glad och nöjd att jag genomförde, trots att jag inte var med riktigt på det mentala idag. Jag gjorde det, och jag gjorde det riktigt bra.
Förra årets personbästa på 19:53:20 blev nu ändrat till 18:33:21. Jag fick därmed en tredjeplats. :)

Trots det tunga steget så minns jag ändå helgen som enormt bra. Jag har träffat goa vänner, gjort det jag gillar mest och tagit ytterligare ett pb. Men det var bara inte min dag idag. Sånna dagar måste ju också finnas.

TEC är en fantastiskt bra arrangerad tävling och jag kan inte hitta något att klaga på.

Tack alla inblandade och tack för alla peppningar!