Ser tillbaka och ler

I lördags när jag sprang och allt gick tungt tänkte jag, det är allt lite för långt det här ändå. Jag funderade tankar som det blir nog ingen mer lång ultra för mig osv. Jag fokuserade på helt fel saker just då. Jag tog fram allt det jobbiga och det i sin tur drog med sig mer negativa tankar. Det blir en ond spiral.
Jag var trött och energinivån var låg.

Nu har jag fått sömn och mat i kroppen och allt det negativa är glömt. jag har fått distans (!) till loppet. Jag sitter och läser bloggar om loppet, ser på bilder och jag ler och jag minns va mysigt det var där i skogen i pannlampans sken. Jag minns hur varv efter varv rullade på och kroppen gjorde det jag bad den om.
Hela ultrafamiljen var samlad och vi delar en upplevelse bortom alla ord. Det går inte att förklara. Jag minns bara allt det positiva.

Idag kan jag ha skor på fötterna igen (jag har gått i foppatofflor ett par dagar pga den stora blåsan på hälen). Jag kan gå i trappor igen utan att stappla. Jag sitter och längtar efter en springtur. Min hjärna har återhämtat sig. Kroppen däremot behöver nog lite mer återhämntning. Så det blir ytterligare ett par lugna dagar.

Förra våren. Foto:Privat