Äntligen var det dags för Täby Extreme Challenge!

Fredagen den 9 april flexade jag på morgonen. Tänkte sova till 8.00 o gå till jobbet efter det men jag vaknade före klockan och var helt galet nervös. Tog mig till jobbet o kunde inte koncentrera mig på något annat än tankarna på tec. Vid lunch gick jag hem igen. Åt en kebab tillsammans med sambon och sen körde han mig till gick tåget som skulle ta mig till Stockholm.

Pappa mötte upp vid centralen och vi följdes åt ut till Täby. Kvällen tillbringades på hotellet med de andra löparna. Middag, packning och förberedelser inför vad som komma skulle. La mig tidigt men kunde inte sova. Snurrade runt, runt och vakande o sov om vartannat hela natten.
Frukosten var svår att få ner. Jag åt för att jag visste att jag var tvungen. Varför var jag så nervös?

Klockan 10.00 gick starten och all nervositet släppte! Jag sprang på i ett lugnt tempo tillsammans med Daniel, en kille jag träffade på under 24-timmars i Hallsberg i somras. Första varvet var som en upptäcktsfärd och jag försökte memorera banan. Den var väl uppmärkt så det var inga problem med att hitta. Motionsspår, grusvägar, asfalt och smala stiga avlöste varandra och det gick lätt att springa. Efter 2 varv tappade jag bort Daniel. Tog sällskap med en kille som hette Jonas. Vi sprang sen ihop ända till eftermiddagen. När jag gick in för att smörja mina fötter sprang han vidare. Blåsorna hade redan blivit rätt stora men det var ok att springa iaf. Jag tog ur mina formgjutna sulor ur skorna och sen fortsatte jag springa i samma tempo som tidigare.



Jag fick i mig korv och mos och smörgås och vid en backe efter banan åt jag energibar vid varje varv.

När jag hade gjort 8 varv sa jag ”Gött, då var jag halvvägs” när jag stämplade vid varvningen. ”Det går ju bra det här Sandra, du ligger tvåa” sa Lena och jag vände mig förvånat om. Va?! Ligger jag tvåa? Oj! Lite otippat, men mycket glädjande!

Jag kom ikapp Jonas lite senare och vi sprang ihop ett tag till men han tyckte att mitt tempo var för högt så han släppte och jag var ensam. Ensam i mörkret. Bara pannlampan och jag. Jag var inte rädd. Det var lite mysigt. Skogen och mörkret omslöt mig och musiken i mp3’n hjälpte mig framåt. Jag hade fortfarande inte haft någon svacka. Den som brukar komma runt 45-50 km hade uteblivit. Benen ville bara springa. Jag kände mig urstark!
När jag passerade 100 km applåderade jag åt mig själv lite. 6 varv kvar bara!
Jag firade med en hamburgare!

Blåsorna på fötterna gjorde ont och jag tog mig tid vid midnatt att smörja in dom igen.

Varven gick snabbt och det var mysigt i pannlampans sken. Min nya Pannlampa fungerade himla bra.

5 varv kvar, nu rymdes det på en hand.

4 varv kvar, mindre än en mara.

3 varv kvar, ett Lidingölopp

Vid 25 km-skylten skymtar jag en tjej längre fram. Ser att hon har mörkt hår och inser snart att det är Kerstin som ligger etta. Åh, va mina ben är starka. Det känns så bra. Hej, hej säger jag o joggar förbi. Tänker att nu är jag först! Hjälp! Men pinnar på i samma tempo som tidigare. Går i alla uppförsbackar men springer resten. När jag kommer in till varvning säger jag till Emelie att jag passerat Kerstin. Hjälp, jag är först! Inser inte innebörden i det hela.
2 varv kvar, mindre än Göteborgsvarvet. Näst sista varvet. Jag ser inte till Kerstin efter banan. Vänder mig om ett par gånger men ingen är på väg ikapp.
Sista varvet. Det börjar ljusna och jag behöver bara ha lampan tänd i skogen. Fortfarande håller jag samma tempo. Helt galet.

Vid målgången utbrister jag ”Yes! Jag klarade det!” Sen gick jag till varvningen och Emelie tog emot mig. Vi konstaterade att jag var först och dessutom satt nytt svenskt rekord med 2,5 timme. Jan och Patrik (arrangörerna) kom ut och jag fick pris, det gratulerades och de sköt fyrverkerier. Jag förstod ingenting, gjorde de detta för mig? Vinsten kom som chock. Inte alls det jag väntat mig.

Jag gick in i omklädningsrummet och jag frös, Usch, skakade verkligen. Fick av mig kläderna och gick in i duschen. Såå skönt! Satte mig en stund i bastun sen och det kändes som rumstemperatur. Varmt och skönt.

Pappa som hade skickat sms under loppet skickade ett sms vid 6.30. ”Hur går det?” Jag svarar med ”Jag vann och satte nytt svenskt rekord” Då ringer han upp. Lite besviken att han missade målgången men samtidigt mycket glad för min skull. Vi bestämmer att han ska komma och hämta mig strax efter 8. Jag skickar samma sms till sambon och han ringer också upp.

Jag tänkte sova under bilresan hem men jag var inte ett dugg trött. Jag satt och pratade med pappa och Ingalill och vi stannade och fikade. Matlusten fanns inte alls där men jag åt ändå. Visste att jag behöver det.

Väl hemma såg jag mig själv i spegeln och konstaterar att jag inte alls ser så pigg ut som jag känner mig, snarare halvdöd. Så jag bestämmer mig för att sova en timme. Sen orkade jag med resten av dagen men när klockan var 20.00 sov jag sött till dagen därpå.

Det tog flera dagar innan jag kunde inse och förstå att jag verkligen vunnit tävlingen. Jag hade svårt att ta det till mig och glädjas över det. Jag kände en stor tomhet över att tävlingen jag fokuserat på och planerat inför bara var över. Vad skulle jag göra nu?

De nästkommande dagarna surfade jag runt och tittade på tävlingar. Vilket skulle kunna bli min nästa utmaning? Ultratrail du Mont Blanc! Ja! 2011 hoppas jag stå på startlinjen till 166 km äventyr!

Artikel i Nya Wermlandstidningen