I tonåren red jag distans med min häst och tävlade på sträckor upp till 100 km. Där var ett träningspass cirka 2-3 mil långt. När jag sen sålde hästen och började springa själv kändes sträckorna så korta… Nu när jag springer längre än jag tidigare red känns sträckor som ”vanliga” människor tar sig fram som rena linjallängder. Jag menar absolut inte att deras prestation är mindre bra, bara att mina referenser har ändrats.
När vi lärde oss köra eco-driving på jobbet körde vi en slinga i stan på 10 km. Bilen hade dragit 0,4 liter bränsle och körskoleläraren säger att nu har vi åkt så långt på bara 5 kronor. Men jag tycker att är det bara 10 km inne i stan så tar man inte ens bilen…
När jag säger att jag ska iväg och springa nu i helgen frågar människor i min närhet mig hur långt det är. ”Det är bara 44”, svarar jag. BARA! Det är ju mer än en mara!! (Extrapoäng till folk som vet hur långt ett marathon är :-)) Ordet ”bara” kommer automatiskt. Kanske för att de flesta tävlingarna jag planerar är längre? Kanske för att respekten för sträckan är borta. 44 km vet jag att jag kan ta mig fram, för att jag har gjort det flera gånger.
Jag är avståndsskadad. Vilket I-landsprobelm! Men jag mår ju iaf bra trots mitt problem eller kanske pga.
Idag och imorgon blir det vila inför Munkastigen Trailrun på lördag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar