Vi åkte hemifrån pappa i god tid på morgon och parkerade bilen i Spånga för att ta pendeln in till Stadion.
 |
| Konstigt tagen bil. Jag ser ut som en jätte bredvid Ingalill. :D |
Vi hämtade nummerlappen och träffade Annica som också skulle springa. Vi käkade lite sallad och satt i solen och njöt.
Sen gick vi ner till Östermalms IP för att lämna in duschryggan och gå på toa. Där tyckte vi att speakern sa att det var en timme till start, tänkte inte mer på det, och gick mot stadion, sa hej då till pappa och tog några bilder. Snart dags!
Sen hör vi speakern på Stadion säga att det är 1 timme och 20 minuter till start! Vi tittar på klockan och konstaterar att vi måste ha hört fel första gången, så vi sätter oss i solen och kollar på folk.
Det är en trevlig stämning och vi ser många som är klädda a'la 1912. Efter ytterligare ett besök på ÖIP är vi tillbaka på stadion.
Den här gången är det 20 minuter till start. Då får vi veta att vi ska till starten via ÖIP.
Lite småstressade går vi tillbaka igen och nere i hörnet på planen ser vi att en folkmassa rör sig. Skynda, skynda. De ropar ut att grupp 3 ska gå mot start. Jag är i grupp 1! Vi går fort och kryssar mellan människor. En kvart kvar till start och jag tar adjö av Annica som ska starta i grupp 2 och fortsätter framåt, nu småspringande. Jag kommer fram precis när vi ska tåga in på stadion.
Det är en fantastiskt mäktig känsla med alla människor som vinkar och jublar. Håret står på armarna. Once in a lifetime-lopp liksom!
Pratar lite med Bosse innan klockan är 13.48 och vi får ge oss av mot Sollentuna kyrka och tillbaka.
Jag känner mig dock hungrig, jättehungrig!
Nästan ett helt varv inne på stadion senare släpps vi ut på gatan. Jag känner på en gång att benen är rejält sega. Det går svagt uppför i början och jag tar det lugnt. Tiden bryr jag mig inte ett dugg om. Här ska bara springas på kul!
Publiken hejar och gatan kantas med människor och barn som vill göra high five.
Efter ca 5 km var det en vätskekontroll som erbjöd bars. Jag slukade den hel kändes det som. Vet inte varför jag var så hungrig. Det hjälpte ialla fall.
Benen kändes sega men jag fortsatte och funderade på om det verkligen var rätt att springa marathon 2 veckor efter ett lopp på 21 mil.
Nånstans efter ca en mil står Mia och hejar och skriker på mig. Det ger mig enorm energi och jag flyger fram en stund!
Det håller i sig fram till Sollentuna centrum där pappa med sambo står och hejar. Med ny energi luffsar jag vidare och det dröjer inte jättelänge förrän ledaren kommer för möte och sen rullar det på med löpare. Jag hejar och klappar och ropar på de jag känner.
Snart vändning för mig också. Jag har ingen koll på tempo eller tid. Klockan sitter mest på för att se resultatet i efterhand.
Nu är det nerräkning! Nu hejar jag på de jag möter och tittar efter Annica (som jag hittar) och Åsa (som jag tyvärr inte såg).
Sen, där runt 30 km är det något som händer i min kropp. Benen känns inte längre sega och jag känner mig vrålstark! Jag börjar springa om allt fler. Farten stiger och jag susar fram, känns det som. Uppför och nerför! Wihooo!!
Jag kommer ikapp Miranda, pratar lite och fortsätter. In på stadion, hör Miranda-superwoman gå i mål och fortsätter ut igen för att skrapa ihop de sista 2 km. Jag fortsätter att plocka placeringar och benen bara springer. Jag rundar konan och kör sista biten tillbaka till stadion med starka ben.
Inne på stadion ökar jag lite till och bestämmer mig för att springa förbi killen framför. Passerar honom strax före målportalen och går i mål på 3.48! Ingen höjdartid men det var heller inte syftet med dagen.
Det bjuds på skumpa och jag dricker med medaljen runt halsen!
Efter duschning åker vi hemåt och jag är känner mig nöjd! Enormt nöjd och tacksam över min starka kropp som ställer upp på det jag begär av den. Att jag fick vara med på detta historiska lopp och känna den mäktiga känslan att vara en av dessa som fick springa.
Idag känner jag inget av gårdagens löpning, bortsett från lite ömhet i den tunna huden efter blåsorna.
Av hela mitt hjärta vill jag tacka världens bästa supporters, pappa och Ingalill som är med och hejar, stöttar och hjälper. Fantastiska människor!! Kärlek till er!!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar