UTMB-helg

I fredags gick starten för årets UTMB. Jag har kikat och följt tävlingen i helgen. Längtat tillbaks och en liten gnista av revansch har tänts.
En del av mig tänker att jag har gjort det där. Check.
Jag har tagit mig runt det där berget, inte bara ett varv, utan två. Dessutom har jag fått uppleva originalbanan.
Ändå är det något i mig som vill göra det igen. En tredje gången gillt liksom.

Första gången var en upplevelse, en första gång. Ett test.
Förra året missade jag ju det här med att inta energi. Jag gick tom och var helt slut. Har aldrig varit så paj.
Därför vill jag göra ett varv till. Tror jag.

Nu missar jag ju mina kvalpoäng eftersom jag inte kan springa. Men, men, vi får se. Det finns fler tävlingar.

Bara känslan att strosa runt där i Chamonix som fullständigt kokar av traillöpare. Bara det liksom.

Foto: Privat

Jag, Johan Wagner och Mats Nord
Foto: Privat

Banan
Foto: Privat

Ett besök i Norr

I helgen gjorde jag en snabbvisit i Norrländska Sorsele. Tidigare har jag besökt Jokkmokk en gång men annars har jag inte varit längre norr ut än Sälen.
Resan skulle bli lika lång som den vi gjorde till Thailand. Nu i bil/minibuss och då i flyg. Men vi hade 12 timmars stillasittande framför oss.

Vi åkte i onsdags kväll, lämnade Kristinehamn vid 19-tiden. Vi tog oss norrut via Gävle, Sundsvall och Umeå innan vi åkte inåt landet. Timmarna gick och vi byttes av som förare och co-driver, dvs en som satt bredvid och var vaken. Så inte föraren skulle vara ensam vaken.

Jag körde när vi passerade över Höga Kusten-bron. Där har jag aldrig varit tidigare och bad min co-driver fota. Det blev ju inte jättebra genom bilrutan i farten, och jag hade gärna sett den i dagsljus. Men det var fint i natten också.

Jag kände ingen trötthet och det gick bra att köra. Vi bytte förare sen och jag blev co-driver.
Tvärbroms! Det står renar i vägen. Coolt... De brydde sig inte om oss.

Broms igen! Tre älgar går sakta över vägen. Vi ser också många rävar, ekorrar och rådjur.

Nu har vi kört över 25 mil på en väg, och bara mött en bil. En endaste. Det är visserligen tidig morgontimme men ändå.
Vid 5.30 satte jag mig i baksätet och tänkte slumra lite. 6.10 ringer mitt gå-till-jobbet-alarm som jag glömt stänga av. Så, vaken igen o snart framme.

När vi nästan är framme kör en smutsig bil ut framför. Den har släpkärra bakom bilen som har sett sina glansdagar. Ingen belysning och lamporna hänger. Bakrutan är smutsig och i dammet är där ritat ett stort "manligt könsorgan".  ;)
På kärran har de nåt brunt som håret rör sig lite i vinden på. Jösses! Är det en björn?  Vi gör en omkörning samtidigt som vi filmar, (jag vet turistigt, haha).
Jo då, det är en stor björn som ligger på kärran. Död.

Stillbild från filmen.
Foto: Privat

Det är egentligen inget konstigt eftersom det är björnjakt, men det är ju inget som vi ser till vardags direkt.

Vi är framme vid hotellet vid 7 på morgonen. Sorsele Riverside Hotell  ligger fint vid Vindelälven. Otroligt tillmötesgående får vi checka in redan kl 7.
Vi kollar mobilen och inser att Kristinehamn är fullt av vatten.. Översvämningar.
Vi käkar frukost och går o lägger oss en stund.

Dagen flyter på i en dimma efter nattens sömnbrist. Vi uträttar ärenden, följer rapporterna om översvämningarna och käkar middag. När vi kommer tillbaks till rummet funderar vi på varför de inte städat. Men kommer sen på att det är samma dag, fortfarande. Världen är snurrig när man är vaken på natten och sover på dagen. Tänker på alla nattjobbare. Tufft liv.
Vi hinner också med ett bad i bubbelpoolen i den nyrenoverad relaxen, innan vi somnar.

Fredag är det en begravning, som är själva anledningen till den långa resan.
Sen äter vi middag tillsammans innan vi far söderut igen. Återigen är hotellpersonalen helt fantastisk, vi får ha kvar ett av rummen tills vi åker hem. Vi betalade alltså för en natt och fick ha tillgång till rum från 7 på morgonen till 19 på kvällen dagen efter. Galet bra!
Dessutom var hotellet jättefint och fräscht, och maten var god. Betyg, 5 stjärnor!


Klockan är strax efter 19 när vi styr ut från Sorsele. Jag kör minibussen de första 4,5 timmarna. Det är inte direkt mycket trafik. Jag kan nog räkna bilarna vi såg på en hand. Det är ett stort lugn över Norrland. Ingen stress och ingen trängsel.

Vi stannar för kisspaus och där står en informationstavla. Jag läser "Här finns möjligheterna"! Jag ser mig om, en öde väg, ödemark. Min första tanke är, jo men visst.
Men det är klart det finns möjligheter. Alla möjligheter. Här kan man bygga hus, utan grannar som stör. Öppna affär, utan konkurrans. Bo granne med djuren och naturen. Göra vad man vill! Möjligheterna ligger i betraktaren. :)

Vi var borta hemifrån i nästan exakt 2,5 dygn, varav ett dygn tillbringades i en minibuss/bil.
Resan gjorde mig mer nyfiken på norra Sverige. Jag vill se mer, och ta med barnen dit. Vi har redan börjat småprata om en vinterresa till norr. Till snön, naturen och djuren.

Det är vackert i Norrland, synd bara att det ligger så långt bort.

Simterminen igång

I går startade simträningen upp igen efter sommaruppehållet. Fortfarande lite trött och seg efter bilresan åkte jag dit.

Vi hade en annan kille som tränare.
Det var många där och i början var det lite trångt. Men när alla väl "funnit sin plats" gick det bra.



Vi fokuserade mycket på teknik. Jag fick specialövningar som inte involverade benen så mycket (inte alls). Det fungerade bra.

Lugnt..
Gammal bild

Nästa söndag är vår ordinarie simtränare på plats. Jag ser fram emot att utvecklas mer i simningen. Just nu känner jag att det går framåt. Det är kul!



Och så har jag fått hem min fina cykel idag. :) :)

Beskedet

I onsdags var det meningen att jag skulle få beskedet av måndagens röntgen. Jag väntade och väntade. Men ingen läkare ringde mig. 

Vi kom iväg från stan strax före 19 på konsdagskvällen på vår hundra mil långa resa till Norrland. Vid 5.30 på morgonen satte jag mig i baksätet och försökte vila lite. Det gick sådär och 6.10 ringde mitt (jobb)alarm. (Dags att gå upp o gå till jobbet, som jag glömt stänga av). Sen var jag vaken igen. 

Vi kom fram vid 7, åt frukost och gick o la oss. En timme senare ringer telefonen. Det var läkaren. 

Vilsen, trött och nyvaken hör jag honom säga att det knappt är en märkbar förändring på lårbenshalsen och jag måste fortsätta med kryckor 6 veckor till. Jag förstår nästan inte. Vadå?!

- "Har du några frågor?" 

- "nej, inte nu" svarar jag. 

Vi lägger på och det brister för mig helt. Jag är övertrött och otroligt ledsen. Jag gråter en stund och somnar om vartannat. Det är skit. 

Nu så här när allt sjunkit in och jag har konsulterat med lite klokt folk så har jag bestämt att försöka få klarhet om det ska va så här. 10 veckor på kryckor och det har knappt läkt något. 

Är det något jag kan påskynda läkningen med? Tex. 

Jag ska försöka ringa lite på måndag. 

Imorgon kommer min nya fina cykel hem. Det ska bli skoj! Nåt att glädja åt. :)

Cykelköp

Jag köpte mig en landsvägscykel inför min Vätternrunda 2007. En Merida osm jag tyckte väldigt mycket om. Men allteftersom löpningen tog mer tid och rundorna blev längre och längre blev lilla cykeln bortglömd. Den stod där på vinden o jag cyklade väl nåt pass per säsong bara.

Till slut sålde jag den och saknade ingen cykel.



Nu har cykelkärleken återuppstått lite. Dels med tanke på min mtb som jag köpte förra sommaren och nu också suget att testa på triathlon.



En annan grej är att jag tänker mig också att landsvägscykling är lite mer skonsammare mot min lårbenshals än stötig mtb-cykling. Jag antar nämligen att jag får börja cykla innan jag kan springa igen.



Därför har jag nu shoppat mig en ny landsvägscykel! Den här gång blev det en Bianchi. Den så snygg så jag blir tårögd. Rosa liksom!

Det är ingen värstingcykel men jag har nåt att börja med och utgå ifrån. Jag kan uppdatera den senare om jag skulle vilja.



Jag har inte fått hem den än, men jag vet ju heller inte om jag ens får börja cykla än.



Ja, ja, den som väntar på nåt gott...

Lunchpass och långpass i bil

Idag far jag till Norrland, närmare bestämt till Sorsele. Det är 100 mil i en bil. En lång resa. Då är det bra att va lite utpumpad och trött. Jag gav mig därför iväg till gymmet på lunchrasten.

Efter en kort uppvärmning gav jag mig på hantlarna och började trötta ut armar och axlar. Jag tränade rätt tufft och länge i förrgår på gymmet och träningsvärken sitter i hela överkroppen, men mest i mage och triceps.
Så det var rätt gött att få igång blodet och börja få bort lite träningsvärk.

Lite rodd, mer träning för magen och så några tricepsövningar så var lunchrasten slut. En snabbdusch och tillbaka till jobbet. Snabbt och intensivt pass.

Nu ska jag strax sätta mig i bilen. Nån gång i morgon bitti är vi framme. Sen blir det en natt i Sorsele innan vi åker 100 mil hem igen. Mindre än 3 dygn på resande fot varav 2 nätter i bil. Bra ultraträning, alltså utan eller med begränsad sömn. ;)

Gammal bild
Foto: Privat

Såå inspirerad

I helgen var det fullt upp, massor av tävlingar att följa och glädjas mer.
I TransScania 246 km, Ironman Kalmar, BAMM, Cykelvasan hade jag kompisar som deltog.
Jag blir så otroligt sugen och taggad att få komma igång. Jag blir så glad av att läsa om målgångar, racerapporter och lyckorus.

Jag vill också va med! :)

Jag minns att jag förra året satt och velade hit och dit om jag skulle anmäla mig till Kalmar Ironman. Men beslutade sen att inte göra det. Nu är jag mer sugen än någonsin. Men det gäller att handla snabbt. Det är inte många dagar att bestämma sig på. Snart är loppet fulltecknat.
Men det är också mycket pengar 5000 kronor för en startplats. Är det värt det?

Jag letar cykel för fulla muggar, snart kanske jag får börja cykla! *hoppas*

Många frågor nu... Måste hitta svar snarast.

Bilden är missvisande. Jag har ju två fungerande armar. Det är bara ett sketet ben som inte får användas ju nu.

Återbesök igen

Då var det dags igen för ny röntgen och läkarbesök. Sist fick jag vänta 6 dagar på resultatet. Vilket också  betyder dubbla resor till Karlstad. Därför blev jag mycket glad när jag denna gång endast hade en knapp timme mellan röntgen och läkarbesök.

Så imorse vid 8.30 röntgades jag. Snabbt och smidigt. Sen hann jag med och dricka kaffe innan det var dags att träffa läkaren. Ytterligare en läkare, en tredje från det att jag skrevs in i Karlstad. Men alla har varit glada och trevliga, så inget ont om det. :)

Eftersom det bara gått en timme från det att jag röntgades hade ingen röntgenläkare hunnit titta på bilderna. Stressfrakturer är tydligen svåra att se och analysera. Så något besked fick jag inte idag. Jag kommer bli uppringd på onsdag och få mer information.

Ja, ja, 9,5 vecka på kryckor, då spelar väl inte 2 dagar till nån roll?! Även fast jag är sjuuuukt trött på att hoppa runt nu. Dessutom är det väl bättre att det blir jämna fina siffror med 10 veckor.
Eller hur?! ;)

Paddel-cert!

I måndags blev det ett tufft pass på gymmet. Mycket armar, axlar och mage. Träningsvärken sitter i hela överkroppen. Gött!

Idag satt jag på jobbet, i vanlig ordning. Då kom ett sms från Jörgen. Ett förslag att paddla på lunchen. Jag blev jätteglad! :) Det var längesen nu, i början av juni närmare bestämt. 

Som tur är har jag träningskläder på jobbet. Det ligger där som reserv ifall jag skulle glömt nåt nån gång, när jag ska träna på lunchen. Idag var det extra bra. 

Jag plockade upp Jörgen och vi for till deras stuga. Det blåste rätt mycket och det gick vita gäss längre ut. Vi gjorde oss klara och paddlade iväg. 

Vågorna blev större och större ju längre ut vi kom. Men jag kände mig lugn. Kände att jag hade kontroll. 

Vi paddlade med vinden, mot vinden och vi softade lite i lä i solen. Så himla gött, var det!

Sen tog vi oss tillbaks, med vågorna i sidan. Det gick bra det med. 

När vi kom tillbaks till stugan testade vi att kapsejsa och "rädda" varandra. Jörgen fixar både eskimåsväng och att klättra upp, men för mig var det första gången. 

Det var inga problem och vi kom båda upp. Dessutom är det ju 20 grader i vattnet och rätt skönt efter att vi var varma av paddlingen. 

Vi tog upp kajakerna på land och slängde oss i vattnet igen och simmade lite. 

Medan jag bytte kläder sen, fixade Jörgen ett certifikat till mig. Jag klarade ju kapsejsningen. :) 

Det streckade är dagens paddeltur. 

Stolt och glad cert-innehavare. ;) 

Det blev en riktig toppentur idag! 

Vi har så mycket skoj ihop!!

Distansrekord inomhus

Inspirerad av alla framgångar i lördagens lopp tog jag mig till badhuset igår. Först försökte jag få sällskap till gymmet men lyckades inte så jag packade min nya simdräkt och drog iväg mot badet.

Den baddräkt jag har är lite för stor (bred) och sitter inte jättebra. Jag testade därför att köpa en tvådelad simdräkt. Den satt bra, tyckte jag, och jag hoppade i plurret.
Jag behövde inte trängas direkt, där var två killar som lekte i vattnet och en man som simmade.

Jag började att simma utan dolme, det var ju längesen. Men tyckte mig känna av höften så jag tog dolmen redan efter 100 meter. Ingen idé att chansa.

Redan efter 15 minuter känner jag hur det skaver vid armhålan. Jag flyttar på tyget. Simmar vidare. Det går rätt bra. Jag flyter fram tycker jag.
Det skaver igen. Den här gången efter dolmen, på låren.

Jag tittar på klockan. Det har gått 30 minuter. Jag är inne som i trans. Längd efter längd. Det är faktiskt skönt att simma där. Jag hamnar i min lilla värld och minuterna tickar på.
Skavet i armhålan känns mer och mer men jag orkar inte bry mig.

Jag tittar på klockan och ser att jag simmat över 2,5 km. Det är distansrekord för mig inomhus. Jag tänker att jag fortsätter till 3 km. Och det gör jag också.

Så det blev ett distansrekord och stora skavsår som resultat av simningen. Simning med en bra känsla. Jag åkte hem nöjd och glad. På söndag börjar simträningen igen. Det ser jag fram emot.

Premiären av IronTrail

Förra året genomfördes ett testlopp på det som i helgen skulle bli Sweden IronTrail Marathon. 
Ett marathonlopp på vår fina led, Järnleden.
Jag har varit en liten del av arrangörsgruppen och igår tillbringade jag hela dagen som funktionär.

Registrering och hämtning av nummerlappar, samt efteranmälan startade kl 11.00 men jag var på plats redan kl 10.00. Tillsammans med Anna-Karin och Morgan mötte vi alla härliga löpare och önskade dom Lycka Till. Solen sken och det blev allt varmare ute.

En halvtimme före start packade vi ihop och gav oss iväg till andra funktionärsuppgifter. Jag tog bilen till målet på Torget.
Där fixade jag till listan i datorn där vi sen registrerade alla tider.

Starten
Foto: Rosmarie Magnusson

Det dröjde inte länge sen innan första målgång var på gång. Jörgen var speaker och spelade "UTMB-låten" samtidigt som vinnaren i 23K, Mikael Zetterberg springer i mål.
En efter en kommer sen och passerar mållinjen och varje gång blir jag så himla glad!
Jag lever mig in känslan och känner endorfinerna leva om. Åh, vad jag saknar att springa!!

Min goa fredagsmorgonspringkompis Ulrica vinner damklassen i 23K. :)
Dagen fortsätter med målgång i marathonklassen och som tredje dam kommer Anna Grundahl. Vi har inte setts sen vi var på VM förra året i maj. Jag blir så glad att jag glömmer kryckorna och springer fram och kramas! Så härligt att ses igen!

Löparna kommer in mot målet och jag gläds med dom alla. Känslan när man når sitt mål. Jag blir så glad. Och jag längtar mer än någonsin att bli av med kryckorna så jag får börja springa igen.

Distansrekord och personliga rekord tas och det är en enormt go känsla där i målet.

Även om det är fantastiskt kul att springa och delta i lopp så är det även jätteroligt att stå vid sidan om också.

Vi kan sammanfatta premiären av IronTrail som lyckad. 

Onödigt

Jag har gått på kryckorna i åtta veckor nu. 56 dygn.
Jag har har funderat många gånger på det här, under den här tiden.

Jag är inte ledsen längre, över min skada. Jag var mest ledsen den första tiden då jag inte visste vad det var. När jag väl fick beskedet så var det mer lättnad jag kände, att jag fick veta. Sen dess har jag funnit mig ganska väl i livet på kryckor, och som vilande löpare. Det känns ok. Det spritter inte i benen längre som det gjorde efter en vilodag förr.
Jag känner ingen stress att jag måste igång. Även om jag vissa dagar längtar oerhört mycket efter att få springa och cykla, så känns det ok.
Dagarna går och jag läker, sakta men säkert.

Det är klart jag funderar på varför detta drabbade mig.
Är det något jag kunde gjort annorlunda?
Kunde jag ha förhindrat det?
Jag vet ju flera som springer många fler mil än mig och ändå är "hela". Varför hände det mig?

Men i alla fall. Det är många som frågar mig vad jag gjort, om jag skadat mig osv.
När jag svarar får jag ofta kommentarer som:
- Jaha, men det är ju inte så konstigt som du springer.
- Du har ju klarat dig länge ändå...
- Varför kan du inte göra något, lite mer "lagom"?
- Vad var det jag sa?, typ
- Det är inge synd om dig, det där har du ju fixat till själv.

Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, för det är inte synd om mig.
På ett sätt rinner det av mig, men på ett sätt blir jag också ledsen. Det är så onödigt. Vad bidrar de där kommentarerna med? Känner sig personen ifråga bättre genom att trycka ner nån annan? Som om den hade "rätt"? Finns det ens nåt rätt och fel?
Varför säger man så?
Det är så onödigt. Det tillför ingenting. Till någon. Tycker jag.

Inget ont...

... som inte har något gott med sig.

Jag är inne på åttonde veckan med kryckor. Det är inte riktigt lika jobbigt längre. Mina händer har fått valkar och det går bra att gå en bit utan att det blir för jobbigt.

Kroppens eget sätt att skydda sig - Valkar

Men inuti mina händer gör det ont. Min ringfinger och min lillfinger "låser sig" och gör ont. När jag vaknar på mornarna kan jag inte öppna handen med egen vilja. Jag måste ta hjälp av den andra handen. Sen är det som om det finns 2 lägen på fingrarna. Raka eller böjda. De sprätter liksom upp. Obehagligt är det i alla fall.

Men, men det ger väl med sig när jag får använda benen att gå på istället.

I alla fall så tog jag mig iväg till gymmet häromdagen. Det var mycket längesen nu. Drog igång med lite rodd. Hade höger ben i marken och tryckte bara med vänstern. Det gick bra.
Fortsatte med lite armcykling innan jag gav mig på vikterna.

Och vet ni?! Jag fick gå upp och ta tyngre vikter än sist, trots att sist var flera veckor sen! All kryckpromenad har gjort mig starkare!
Så nåt gott har detta elände fört med sig. :)
Jag testade också att göra dips, så där när man hänger ner sig och pressar sig upp (på typ som en barr). Jag vet inte vad det heter för jag är inte så bevandrad på det här området men ni fattar nog vad jag menar. :) Och jag klarade det! Mer än en gång tom. Känner mig riktigt stark och glad för det!

Körde sen på med lite andra grejer så nu har jag träningsvärk i hela överkroppen. Det är skönt.

Här står jag och sätter upp håret och råkade hamna på bild. Tycker jag ser lite stark ut i alla fall. :)

Min rygg
Foto: Privat

11 dagar kvar på kryckor (förhoppningsvis). :)

mindre än 2 veckor

Den 18 augusti ska jag röntgas och träffa läkaren igen. Det är mindre än 2 veckor dit. Jag hoppas (igen) på att sprickan läkt så pass bra att jag får slippa kryckorna.

Förra veckan "fuskade" jag med kryckorna vid några tillfällen, och gick utan. Bla när vi var på Liseberg och sen testade vi en höghöjdsbana på High Adventure i Partille.
Hoppas att det inte gjorde så stor skada...
Vi har även hunnit besöka Skara Sommarland.

Förresten åkte jag Helix på Liseberg!! Dessutom 2 gånger. Hur cool som helst!

På väg till Skara Sommarland.
Foto: Privat

Selad :)
Foto: Privat

Åker Linbana
Foto: Privat

Utsikt från Lisebergshjulet
Foto: Privat

Nu har jag jobbat i 2 dagar redan och vardagen börjar återvända. Och jetlag'en efter att gå upp många timmar tidigare än när man är ledig, börjar lägga sig.

Till helgen är det IronTrail!
Kom dit och heja på löparna! Eller kom med och spring!