Onödigt

Jag har gått på kryckorna i åtta veckor nu. 56 dygn.
Jag har har funderat många gånger på det här, under den här tiden.

Jag är inte ledsen längre, över min skada. Jag var mest ledsen den första tiden då jag inte visste vad det var. När jag väl fick beskedet så var det mer lättnad jag kände, att jag fick veta. Sen dess har jag funnit mig ganska väl i livet på kryckor, och som vilande löpare. Det känns ok. Det spritter inte i benen längre som det gjorde efter en vilodag förr.
Jag känner ingen stress att jag måste igång. Även om jag vissa dagar längtar oerhört mycket efter att få springa och cykla, så känns det ok.
Dagarna går och jag läker, sakta men säkert.

Det är klart jag funderar på varför detta drabbade mig.
Är det något jag kunde gjort annorlunda?
Kunde jag ha förhindrat det?
Jag vet ju flera som springer många fler mil än mig och ändå är "hela". Varför hände det mig?

Men i alla fall. Det är många som frågar mig vad jag gjort, om jag skadat mig osv.
När jag svarar får jag ofta kommentarer som:
- Jaha, men det är ju inte så konstigt som du springer.
- Du har ju klarat dig länge ändå...
- Varför kan du inte göra något, lite mer "lagom"?
- Vad var det jag sa?, typ
- Det är inge synd om dig, det där har du ju fixat till själv.

Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, för det är inte synd om mig.
På ett sätt rinner det av mig, men på ett sätt blir jag också ledsen. Det är så onödigt. Vad bidrar de där kommentarerna med? Känner sig personen ifråga bättre genom att trycka ner nån annan? Som om den hade "rätt"? Finns det ens nåt rätt och fel?
Varför säger man så?
Det är så onödigt. Det tillför ingenting. Till någon. Tycker jag.