lördag 17 maj 2014

Stapplar fram

Jag har åkt buss och jag har kommit fram till hotellet vi ska bo på i natt. Solen skiner och det är varmt. 

Men jag är ledsen. Tårarna rinner mest hela tiden. Jag vet att jag skulle kommit i mål om benet varit ok. 
Men jag vet också att jag tog rätt beslut. Just kan jag knappt stödja på benet och stapplar fram. 
När jag kommer hem ska jag försöka komma iväg till en idrottsläkare för att reda ut vad det är. Det verkar ju inte försvinna av sig själv. Och det blir inte bättre för att jag vilar. 

Jag låg en stund vid poolen förut. Det var skönt. Det blev ju nästan ingen sömn inatt. Bara lite slumrande på bussen. Så jag somnade nog lite där i solen. 

Jaja, inte gråta över spilld mjölk. Men jag kommer nog älta det lite till ändå. Så det så. ;)

1 kommentar:

  1. Jag tycker det är rätt att älta och gräma sig över ett DNF. Då har tävlingen betytt något. Men inte för mycket bara en liten stund och då i slutet ta man besluten om hur man ska gå vidare.
    Kram på dig och det fanns inget annat val i ditt fall. Men jag är så glad att du åkte med och startade även om du mer eller mindre förstod att det inte skulle räcka enda fram. Utan dig i uppförsbackarna hade vi inte passerat så många löpare som vi gjorde. :-)

    SvaraRadera