torsdag 22 maj 2014

Back to normal

Hemresan gick bra och jag fortsatte med tåget från Arlanda till min kompis Malin i Gävle. Ett mycket kärt återseende. Tänk att det kan gå flera år mellan man ses och sen när man träffas känns det som igår. Fylld av varm vänskap och energi och enormt mycket glädje blev jag sen upphämtad av mina arbetskompisar för att gå på EBR Metod och maskindagarna i Gävle.



Två dagars promenerande på denna utemässa gav mycket nyheter inom jobbet och vi fick en trevlig kväll med god mat.



Väl hemma fick jag äntligen träffa mina barn igen. Underbart! Sen var det uppackning, tvätt, och allt annat vardagsgrejs som hör till.



Så den ständiga frågan efter ett lopp:
Hur känns det?

Jag har fortfarande väldigt lätt till tårar. Men jag vet inte om det är för att jag fick avbryta tävlingen. Det är snarare för värken i höften/benet. På morgon kan jag inte stödja eller lägga vikt på höger ben. Det låser sig helt.

Efter 1 mg Ipren kan jag iaf ta mig framåt för egen maskin.

Sitter jag still, eller ligger still så känner jag ingenting. Men det känns inte riktigt som jag.

Jag vaknar på nätterna så snart jag rör på mig. Det gör så ont.

Det har heller inte förändrat sig något. Inte åt nåt håll. Varken bättre eller sämre.
Men jag tar mitt straff. Jag valde att starta trots att jag hade ont så det är inge synd om mig. Jag valde att ta risken att det blev sämre.


Jag har idag försökt luska lite vart jag ska vända mig för att få hjälp. Jag har bokat tid hos en osteopat den 2 juni. Han skulle höra av sig om han fick något återbud så jag kunde komma tidigare.



Dagens ordspråk

Den friske har många önskningar. Den sjuke bara en.




Startlinjen på Olympiastadion
Foto: Privat






1 kommentar:

  1. Usch, så trist att du har så ont. Är det inte läge att röntga så det inte är en stressfraktur med tanke på hustomt det verkar göra?

    SvaraRadera