Det sket sig!

Ibland går det inte som man tänkt. Så är det bara. Då måste man se vad som gick fel. Ta lärdom av det, om det går, och gå vidare. Så får jag göra nu. Espoo blev inte som jag tänkt.


Mitt fina rum! Foto: Privat

 

Jag kom med planet till Helsingfors på fredagen. Allt gick fint och Zingo väntade vid bagageutlämningen så vi delade taxi till hotellet. Vilket hotell! Kanonfint och fräscht och till ett bra pris! Rekommenderas! Radisson



Vi käkade i hotellets restaurang på kvällen. En mumsig pizza slank ner. Det blev en tidig kväll och trots att jag brukar ha svårt att sova, ensam, i en säng jag inte är van vid, så somnade jag och sov nästan hela natten. Riktigt skönt.



Snart bär det av mot Esport Arena. Foto: privat

 Vi var många svenska löpare som bodde på hotellet så vi delade en taxi till Arenan på morgonen. Det var en otroligt stor och imponerande arena i tre plan. Lekland, innebandyplaner, café, gym och en fullstor fotbollsplan rymdes i denna byggnad. Vi svenskar hade fått två bord att disponera våra saker till. Jag ställde upp mina grejer men hade inte så mycket med. Tänkte mest köra på arrangörens grejer. Men hade köpt med lite smågodis, chips, nötter och sportdryck.

Entre


Det var lite pirrigt att vänta in starten. Men 180 km hade jag som mål det skulle kunna fungera. Jag kände mig stark och utvilad. Mycket sömn och mat de sista dagarna.

Stort! Foto: privat

Starten gick och vi luffsade iväg ett lagomt tempo. Allt kändes bra. Jag käkade lite chips och choklad från arrangörens bord, drack Cola, sportdryck och vatten. Jag drack min egen Vitargo som fungerar bra på mig. Timmarna gick väldigt fort. Snart skulle den stora happening’en vara med varvbyte efter 6 timmar. Första gången för mig. Det gick bra det med. Alla var glada och man vinkade och hejjade på varandra.

Strax därefter, vid 19, skulle första målet serveras, pasta med sås, som det stod i PM. Jag fick en papperstallrik med överkokt spaghetti, nån ljus sås som smakade buljong och några kasslerbitar. Det var verkligen inte gott på något sätt, men jag tvingade i mig alltihop. Längtade efter något riktigt att äta. Jag började må lite illa och magen kändes svullen. Vi 22-tiden fick jag lov att gå på toa. Tänkte att det släpper väl nu. Det gjorde det inte. :(

Så här såg banan ut.

När klockan var 23:40-nånting passerade jag 100 km. jag kände mig stark men inuti mig sa hjärnan att jag måste äta och dricka för att orka. Men jag mådde inte bra. Så fort jag åt något hann jag bara springa 2-3 varv innan jag var tvungen att rusa in på toa igen. Allt bara rann ur mig. Orken försvann.

Vid 1 på natten skulle nästa mål mat serveras. Jag hade lite förhoppningar att det skulle vara något mer att äta men fick till min stora besvikelse veta att det vara samma som tidigare. Den här gången orkade jag få i mig 2 tuggor, sen slängde jag resten. Urk. Sen var det toabesök igen.

Det monotona i att bara springa utan någon kupering satte sina spår i mina lår och mina skinkor. Jag gick till massören. Hon masserade mina skinkor. Då kom krampen i höftböjaren. Det gjorde så vansinnigt ont! Tårarna rann och jag försökte andas genom smärtan. Massören frågade om jag åt och drack ordentligt, men jag försökte förklara att magen lagt av. Hon rådde mig att försöka gå och stretcha. Jag lunkade ut på banan med tårarna rullande nerför kinderna. Det stack i mina underarmar och händerna kändes avdomnade. Detsamma med läpparna och hela munnen. Skumt! Allt kändes bara så hopplöst där mitt i natten. En tjej som hette Johanna slöt upp vid min sida och vi gick tillsammans ett par varv. Tack! Det känns så mycket bättre när man är två.

När klockan var 3 bestämde jag mig för att vila en stund. Planen på 180 km var ju ändå borta. Men betong är hårt och kallt att ligga på så jag hittade aldrig någon ställning som kändes ok. Blev bara stel och kall. Tog en värktablett och började gå lite istället. När sen tabletten verkade kunde jag faktiskt springa en stund. Kraften tog dock slut relativt fort. Gick igen. Strax före 6 tänkte jag vara med på varvbytet och sen gå och duscha. Det är ju onödigt att slita mer på kroppen när resultatet ändå inte blir som jag tänkt. Jag har ju fler lopp inplanerade i vinter. Jag gick in och tog en lång, skön, varm dusch, jag skulle ju ändå inte springa mer. Sen kurade jag ihop mig på min jacka på golvet och en snäll tysk, la sin jacka över mig som ett täcke. Tack!

Jag tror jag somnade till en stund. Klockan segade sig fram. Jag önskade mig hem, hem till min säng, hem till min kära sambo. Men det var låååångt kvar dit. Efter ett tag kom jag på att, tänk om jag bara har 125 km. 3 marathon är ju 126,5 km. Så kunde jag inte sluta! Jag stapplade ut på banan igen och fick se att det stod 128-nånting när jag passerade. Mina stora blåsor på fötterna gjorde ont och gå-varv som tidigare hade legat på 3:30 minuter låg nu på över 6 minuter. Men jag tog mig runt så mätaren slog över till 130 km. Där stoppade jag. Sista timmarna satt jag och tittade på de tappra kämparna som sprang tiden ut. Det är otroligt fascinerande att se hur stark en människokropp är. Att man oavbrutet kan springa i 24 timmar. Makalöst!

Så här dagen efter känns benen stela så klart, men blåsorna gör mer ont. Särskilt de som är under foten. Jag har foppaskorna på mig för jag lyckades inte få ner fötterna i några andra. Jag trodde jag funnit en lösning på fotproblemen men nu kom de tillbaka. Jag måste verkligen få bukt med detta.

Sammanfattningsvis så var det en intressant resa i helgen. Jag träffade lite nya bekantskaper, fick se den stora arenan, bo på ett fint hotell och göra det jag tycker om mest. Att springa. :)

Jag är glad över mina starka ben.
Foto: Privat

Tråkigt att det inte gick som jag tänkt men i samma känsla av besvikelse så är jag ändå nöjd och glad att det ”bara” var magen. Ingen långdragen skada som kan komma tillbaka. Jag var pigg och fräsch fram till att magen havererade. Jag är stark och jag kan!

Jag vill tacka så hjärtligt för alla glada hejjarop som jag fick under tävlingen! Det var jättekul och det känns stärkande att veta att så många sitter hemma och följer med i tävlingen!
TACK! TACK! TACK!