Olympian Race, till hälften

Här kommer min racerapport av Olympian race i Grekland. Ett lopp som jag bara sprang till hälften.

Redan när jag åkte till Grekland befarade jag att jag inte skulle ta mig hela vägen till mål. Jag har under en period haft ont i höften/benet. En smärta som strålar ut i låret. Ibland i höftböjaren, ibland på sidan av höften och ibland hela vägen ner till foten.
Jag blev rättknäckt och masserad hemma i Sverige före avfärd. Kanske blev det lite bättre eller så ville jag bara det?
Jag testade att springa i mina nya Hoka, samma dag som vi skulle åka. En sträcka på 2,5 km. Det gjorde jätteont. Inte bra.

Som hängivna läsare säkert uppfattat är jag inte den som planerar minutiöst med energi inför lopp. Jag vill gärna vara mer spontan, och det har även fungerat bra för mig. Alla är vi olika.
Så vid packningen av drop-bags kikade jag lite på de andras planering. De hade gjort jättefina scheman med energi och packning. Jag hade skrivit pannlampa på en drop-bag. Och jacka på en annan. Det var min planering. :)

Jag la lampan i väskan och skickade ut lite energi till 2 checkpoints. Resten planerade jag bära med mig eller käka på kontrollerna.
Jag hade då också kommit på att jag glömt min jacka hemma!! Men jag hade en långärmad lite tjockare tröja som jag skickade iväg till checkpointen som vi skulle passera till natten.

Färdigklädd, på vår balkong
Foto: Privat

Jag sov helt ok natten före start. Efter en smarrig frukostbuffé slappade vi lite i solen innan vi även hann trycka i oss lunchbuffén. På med tävlingskläderna och jag var klar för start.
Vi bussades till starten i Nemea, som skulle gå kl 14.30. Först var det en liten visning av Stadion.

Jag var inte ett dugg nervös. Jag kände mig så lugn. Jag visste nog innerst inne att det inte skulle gå hela vägen. Men samtidigt kunde jag inte låta bli att hoppas. Jag tänkte att kanske är det bara en nivå av ont. Om jag accepterar den och den inte blir värre så kan det ju gå. Jag ville så gärna.

Startlinje på Stadion i Nemea
Foto: Privat

Klar för start
Foto: Privat

Det var dags att springa iväg. Starten gick och vi sprang genom stan Nemea. Små grekiska hus och hundar som skäller lite varstans.
Vi pratar och håller ihop. Det planerar vi göra så långt vi tycker det känns ok. Vägen är lite böljande men mest platt. Vi ser bergen längre bort och mörka moln ovanför. Enligt information före start väntades minusgrader i bergen. Men då hade jag redan skickat iväg min tröja i dropbag'en och vi skulle bara upp på en 800 meterstopp innan dess.

Foto: Privat

Foto: Privat

Foto: Privat

Smärtan i höften känns oförändrad. Vi går uppför och joggar nerför. Min kropp känns så stark! Jag har låg puls och jag äter och dricker. Bortsett från smärtan finns inga problem. Det är så lätt!

Fortfarande vid gott mod.
Foto: Privat

Vi håller ihop vår lilla Svenskgrupp och börjar ta oss upp mot 800 meterstoppen. Där nere bakom oss i byn var vi nyss. Vädret är toppen och allt känns himla bra.

Foto: Privat

Vi går raskt uppför. Men så kommer det några droppar regn. Sen kommer det jättemånga droppar. Vinden tilltar och regnet kommer så småningom i sidled. Jag börjar bli kall i min kortärmade tröja och kjol. Det kan inte va många plusgrader nu. Händerna börjar domna vid handlederna och det är vansinnigt blött och kallt.
Steg för steg tar vi oss upp. Jag ser på höjdmätaren i klockan att det inte är jättelångt kvar. Det är tur, för annars hade jag nog blåst bort.

Jag kommer på att jag har den nya ryggan från Salomon. I den ingår en räddningsfilt. På något sätt i den hårda vinden lyckas jag få den runt mig på toppen. Här är det många som får bryta och vi hör även att löpare har hämtats med ambulans.

Vi lämnar isregnet bakom oss och joggar nerför en lång asfaltsväg. Långsamt återvänder lite värme i kroppen och regnet avtar. Att springa med en värmefilt runt sig medför ett riktigt oljud, ett prassel. Men utan den vet jag inte hur det skulle gått.

I dalen ligger en kontroll och vi stannar och äter och dricker kaffe. Jag har lätt att äta och har bestämt mig att inte gå tom som på UTMB i höstas.
Nu trär jag ryggan ovanpå filten och det är varmt och skönt. Det regnar inte längre och temperaturen har stigit avsevärt.

GULD!
Foto:Jan-Erik Ramström

Vi fortsätter på platten bort mot Levidi. Det går lätt att springa. Kroppen är pigg. Och för de som undrar kan jag meddela att en räddningsfilt andas väldigt dåligt, och det är varmt under. Men jag reglerar värmen och öppnar. Filten fladdrar bakom mig som en guldig mantel.

Vi tänder pannlamporna och följer asfaltsvägen. Vi passerar en liten kontroll och kommer sen fram till Levidi, där min tröja ligger.
Här stannar vi en lite längre stund. Äter och klär på oss. Nu kommer loppets längsta etapp på 22 km till nästa kontroll. Det är också loppets tuffaste stigning upp till 1450 m.
Jag sätter på både långa tights och tröja under min guldfilt.

Jan-Erik passerar mattan som registrerar mellantid.
Foto: Privat

Vi går uppför i en snabb fart. Åh va det går fint. Jag är urstark. Allt fungerar. Smärtan finns där men är under kontroll. Vi går förbi många löpare. 10-12 stycken räknar vi till. Gruppen hålls samman. Vi pratar ibland och är tysta ibland. Men det går bra. Det är skog runt om oss och det blåser ingenting. Temperaturen är perfekt.

På vägen ner hittar vi en liten extrakontroll med en brasa. Vi stannar till, käkar lite chips och dricker Cola.
Banan är välmarkerad med gula pilar och nattetid lyser fina gröna glowstick's i träden.

På vägen ner nu känner jag hur smärtan tilltar i höften. Jag börjar halta mer och mer. Vi kommer så småningom ner till en asfaltsväg. Avståndet till grabbarna ökar lite. Det gör ont. Jag försöker tänka bort smärtan.
Vi går en bit och jag kommer ikapp och berättar hur det känns.

Vi kommer fram till en kontroll och stannar och äter och dricker. Alexander är där. Jag dricker kaffe och äter kaka. När vi sen ska ge oss av har jag stelnat till lite. Nu är det svårt att gå. Det gör vansinnigt ont. Det är 13 km till nästa kontroll och vi ska åter upp i bergen. Jag kanske bara blev stel när jag stod still, tänker jag. Jag kommer nog igång igen.

Vi går en bit och det blir inte bättre. Jag försöker jogga men det gör för ont.
Det är nästan 10 mil kvar. Kan jag gå resten? Är det värt det? Tänk om jag blir mer skadad och inte kan starta i Transalpine i höst?
Med tårar i ögonen och ett stort kramkalas vänder jag tillbaka till kontrollen. Jag har tagit mig drygt 87 km, dvs nästan halvvägs.
En supporterbil stannar och frågar om jag behöver hjälp men jag säger att det är ok att gå. Linkar med tårarna rullande. Skit!

Efter en stund stannar ytterligare en bil. Det är ambulansen. De erbjuder mig också skjuts tillbaka. Jag hoppar in och får åka tillbaka till kontrollen. Där får jag chippet bortklippt och lämnar nr-lappen. Alexander är kvar och virar in mig i en filt och ger mig kaffe.

Efter en stund börjar jag frysa och kryper in i brytbussen. Där är inne är det varmare men jag fryser så jag skakar. Andra löpare som brutit sitter och halvsover. Min guldfilt prasslar jättemycket så jag pular ner den på golvet och försöker kura ihop mig för att bli varm.

Antagligen somnar jag en stund. Jag vaknar av att benen rycker till och det gör vansinnigt ont i höften. Bussen startar och vi åker vidare för att plocka upp fler löpare som tvingats bryta.
Vi kommer till en parkeringsplats där vi byter buss. Vi får kliva på en annan buss med flera löpare. De gör ont att röra på sig. Nu har jag verkligen stelnat till. Tårarna rinner nerför kinderna. Här sitter jag mitt i natten, ensam, i Grekland och har ont. Jag längtar hem och tycker lite synd om mig själv.

En Isländsk tjej som supportar sin mamma bjuder mig på choklad. Jag käkar lite mellan tårarna.
Vi stannar på en kontroll till innan vi äntligen åker mot hotellet. Vi är där redan vid 8.00 på morgonen. Jag har tur, för den andra bussen åker och hämtar upp löpare hela dagen och de som bryter senare får åka runt och vänta till varje kontroll stänger.

När jag ska kliva av bussen bär inte benet mig. Det är omöjligt att stödja på det. Smärtan i höften blockerar huvudet att sätta ner vikten på höger ben.
Jag kommer ur till slut och försöker stödja mig på min resväska. Det går väl inge vidare, kan man säga. Chris Mak från Hong Kong hjälper mig. Han bär min väska. Jag får stötta mig på hans arm. Detta trots att han själv brutit och linkar fram.

Jag sätter mig i foajén. Rummen är inte klara än. Jag gråter. Kan inte hejda mig. Det gör så ont. Jag är så (sömn)trött. Chris tar mig till massören. Där får jag "painkiller" och massage. Chris hämtar kaffe och macka.

Jag får mitt rum på ett hotell 200 meter bort. Att ta sig 200 meter är en omöjlighet. En bil kör mig. Chris följer med och hjälper mig att checka in och bär min väska. Väl på mitt rum försäkrar han sig att allt är ok. Vilken kille! Jag är så oerhört tacksam! Själv ska han åka hem till Hong Kong direkt.

Jag duschar, och stapplar sen iväg till solsängen vid poolen. Där somnar jag. Inte så klokt, men väldigt skönt.

Jag är besviken på att jag inte kunde fullfölja tävlingen, samtidigt som jag vet att jag hade inget val. Jag bröt inte för att jag var trött eller inte ville springa. Jag bröt för att jag inte kunde springa. Jag är ledsen för att resten av kroppen kändes så otroligt stark och jag inte hann få ta kampen om tröttheten. Kampen som jag vill vinna. Att få springa in i gryningen. Att känna styrkan och besegra tröttheten och ömheten i musklerna. Att slutligen stå vid målet och känna endorfinerna och sen tröttheten som övermannar kroppen.

Men det kommer fler tävlingar och jag kommer få uppleva allt detta igen.

Olympian race är en av de mest välarrangerade tävlingar jag varit på. Otroligt fin service, fantastisk mat och superfina hotell. För 250 euro får man busstransporter, jättefin välmarkerad bana, massor av god mat i bufféform, efterrätter, 4-stjärniga hotell, allt som rör tävlingen och gästvänliga och härliga människor som gör allt för att man ska trivas. Tävlingen går varje OS-år och det är således 2 år till nästa gång.
Och jag kommer gärna tillbaka för revansch!

Start- och mållinjen vid Olympia.
Nästa gång kanske jag kommer hela vägen.
Foto: Privat

Här finns Jonas racerapport.
Och här är Jan-Eriks upplevelse av loppet.