Fritt fall i 200 km/h

Redan förra året hade jag funderingar på att testa hoppa fallskärm. Min kompis och kollega Fredrik och jag började prata om det och bestämde att vi skulle göra det. Hösten gick fort och vi kom aldrig iväg. Därför tog vi tag i saken och bokade nu i vår. Idag var det dags!
Min coola svärmor blev också lite sugen och hängde med.
Jag var inte ett dugg nervös innan. Jag bara längtade efter att det skulle bli av. Såg fram emot det som tusan.
Bilresan till Västerås på knappa 2 timmar kändes lång och regnet piskade mot rutan. Det blixtrade ett par gånger också. Att hoppa fallskärm är väldigt väderberoende och det kändes som om det inte skulle bli av. Men himlen blev ljusare och bara några mil före Västerås sprack det upp och solen kom fram.

Vi var i god tid, nästan en timme före vår bokade tid. Vi fick fylla i papper och prova overaller. Sen satt vi i solen och drack kaffe och väntade. Det var mycket folk runt omkring.
När det var vår tur kom våra instruktörer och förklarade vad som skulle hända och satte på oss den sele som vi sen fästes med i dom. En snygg mössa och glasögon fick vi också. Sen var det dags att hoppa in i planet.

Det var ett pytteplan. Det var vi tre med varsin instruktör, en annan man och en fotograf. Sen var det fullt. Det var inte förrän precis när vi skulle accelerera iväg som jalusidörren drogs igen. Inga bälteslampor, ingen säkerhetsgenomgång, inga flygvärdinnor.
Vi steg uppåt och jag kände mig fortfarande väldigt lugn. Satt och kollade ut och på min instruktörs höjdklocka.
Sen gick det väldigt fort och dörren öppnades. Då blev jag plötsligt jättenervös. Att öppna en dörr i ett flygplan på 3500 meters höjd kändes "fel". Att hoppa ut ur det hålet kändes ännu mer fel...
Vi skulle hoppa ut sist. Jag hann inte tänka så mycket mer. Tur att jag inte fick någon betänketid. Då hade jag nog suttit kvar där uppe än. Jag tog ett stadigt tag i selen, böjde bak huvudet, precis som jag blivit tillsagd.
Och sen "ramlade" vi ut ur planet!
Jag faller i 200 km/h under kort stund. Jag känner hur kinderna vibrerar och när instruktören knackar mig på armarna (som han berättat att ha skulle göra när jag kunde sträcka ut mina armar) så sträcker jag ut armarna och flyger! Vädret är klart och jag ser hela tiden marken långt, långt där nere. Jag är inte ett dugg rädd. Det är så overkligt. Jag förstår liksom inte vad som händer.
Jag ser vatten som är grönt och det känns som om jag kommer landa där och dö. Men jag är inte rädd. Jag skriker inte. Jag bara är. Det är coolt.
Sen rycker instruktören i fallskärmen och det känns som om det tar tvärstopp. Nu kommer rädslan!
Det är skitläskigt! Han ber mig hålla i handtagen som styr och han säger åt mig att testa att dra i den ena. Då svänger vi runt och det snurrar och det känns som om vi tappar höjd väldigt fort. "Jag vill inte snurra!" säger jag. Men det är ju jag som håller i handtagen...
Han tar över "spakarna" och vi närmar oss marken. Det känns som om jag ska svimma. Jag tycker det är läskigt.

Bild tagen med mobilen genom en kikare

Men det går lugnt och fint och vi landar mjukare än om jag skulle hoppat från en stol. Benen är som gelé och jag sitter kvar på gräset. Händerna skakar. Kinderna krampar av skrattet. För jag är verkligen glad! Det var så häftigt! Trots att jag var så rädd en stund.
Vilken grej!

Åter på marken.
Jag, Fredrik och svärmor

Jag var rädd att det här skulle bli dyrt. Nåt jag ville göra fler gånger. Men "kicken" jag trodde skulle komma uteblev. Jag är jäkligt glad att jag testade men jag jag tror inte jag kommer bli nån fallskärmshoppare. Det var jäkligt coolt och jag är riktigt glad och stolt att jag fixade det.


En upplevelse rikare!