Varför gör jag så här?

"Det är mitt i natten och snö blåser in från havet. En ung man går på en hög järnvägsbro i riktning mot Stockholm. Hans ansikte är blekt som immigt glas. Jeansen är stela av fruset blod. Han går mellan spåren och kliver över sliprarna. Femtio meter under honom anans fjärdens is som en remsa lakanstyg. De vita träden och hamnens oljecisterner är knappt synliga; snö virvlar genom skenet från containerkranen djupt där nere.
Varmt blod rinner nerför mannens vänstra underarm, in i handen och droppar från fingertopparna.
Den blodiga handen har börjat frysa fast när han fortsätter gå. Hans namn är Mikael Kohler-Frost. Han har varit försvunnen i 13 år och sedan 7 år är han dödförklarad."

Så här börjar boken Sandmannen av Lars Kepler

Förra vintern gav jag mig ut ensam i mörkret med pannlampa och en läskig ljudbok i öronen. Jag var så mörkrädd och tänkte att det här var väldigt osmart. Och igår jag gjorde jag det igen!  Varför jag så här?

När sambon drog till sin träning tryckte jag igång boken och gav mig ut. Det var mörkt och dimmigt. Pannlampan lös bara upp en halvmeter framför mig. Det var svårt att se vägen framför mig när jag sprang längs vattnet. Det var så spännande och jag kände nästan håret stå upp på armarna.
Det var kusligt och jag var på helspänn och helt inne i boken när plötsligt telefonen ringer. Jag skvätter till.



En del av vägen har belysning.

Det är bara Daniel som vill hänga med en bit... Jag Slappnar av lite och vi gör upp att mötas längs vägen. Boken fortsätter. Det är ruskigt spännande! När jag ser Daniel längre fram har jag sprungit en mil och stänger av boken. Glad för sällskap!

Vi zick-zackar oss fram genom stan och springer sen grusväg med bara min lilla pannlampa som lyser upp vår tillvaro. Det funkar rätt bra ändå. Dimman har lättat och temperaturen har krupit under nollan. Det är halt och foten släpper underlaget i frånskjutet. Snabbt har vi pratat bort lite drygt en mil och jag springer hemåt.

Det råkade visst bli lite längre än jag tänkt. 24,5 km i dryga 5-fart. Det kändes ju lätt och det är väl bara att acceptera att det inte alltid blir som man tänkt sig. :)
Idag blir det en kortare lunchtur med Jörgen innan färden går mot Jönköping och KUL-helgen.

KUL-helgen förra året, i Halmstad.