Imponerad

I helgen när jag sprang 6-timmars i Karlstad imponeras jag av alla männsikor som kämpar. Alla har olika förutsättningar och olika bakgrund. Men alla har gemesamt att de kämpa mot sin egna mål. Tävlar mot sig själv och alla är vinnare.

Jag läser bloggar om härliga löpare som tagit personbästa och många har tagit sig över 5-milsgränsen. Det är så roligt och jag ryser av glädje. Vilka prestationer!

Min kompis Annica som trappat ner och inte sprungit några längre pass sen vi var i Berlin hösten 2010 tog sig över 52 km! Helt galet! Första gången jag sprang 6-timmars kom jag 50 km så där "vann" hon över mig också. Jag tror dessutom att hon gillade det här med ultra så förhoppningsvis var det inte sista gången vi såg henne på ett ultralopp. ;)

Jag imponeras också av Mona Hallberg, segraren. Aldrig ens sprungit en mara. Vilken kvinna! Superstark! Jag är otroligt imponerad.

Foto: Sigrid Josefsson

Jag imponeras lite av mig själv också faktiskt. Jag har hittat varvtiderna och om jag räknar rätt så låg jag runt 4.45 fart sista 25 minuterna! Mina tre sista varv hade jag 4.24 min/km, 4.14 min/km och sista varvet gick i 3.32!! Det känns som jag räknat fel. (Jag använde kalkylatorn på jogg.se) Kan jag springa så fort?!
Visserligen var det bara en kort bit, men jag hade ändå över 6 mil i benen. Det är ju faktiskt lite kul och sporrande!